Oj, jag skrev nyss ett långt blogginlägg. Skulle bara lägga in bilderna. O då var allt borta. Ååå vad besviken jag blir!

Nu gör vi ett nytt försök.

————————————————-

Jag har ju vart borta från bloggen i några dagar. Som jag berättade förut så har ju årsdagen av mina två änglars bortgång vart.
Jag har spenderat dessa dagar med vänner och bekanta.
På något konstigt sätt så ser jag till att ha huvudet fullt av planering, och händerna fulla av saker att göra runt dessa dagar. jag tror att det är mitt sätt att hantera det som gör ont. har jag mycket runt omkring mig så behöver jag, och hinner jag inte känna så mycket.

På torsdagen runt lunch, så åkte jag till sjukhuset för att ta bort mitt bandage.
jag hade tagit med mig en borste och en mössa. jag hade ju inte tvättat håret sen innan operationen och jag skulle inte ha tid att göra det heller.

När jag kom in hos doktorn och han lättade på bandaget så kändes det så lätt.
Jag fick lägga mig ned och han plockade ut ”packningarna” som satt djupt där inne. Sen tog han bort stygnen som satt bokom örat.
När han var klar så frågade jag: ”-Var det inte mer?”
”Oj du låter besviken” sade han….
Nej, självklart var jag inte besviken. Snarare lättad. Jag hade ju tänkt mig att det både skulle göra ont och vara extremt obehagligt.
Nu har jag andra restrektioner än förut:

Jag får lyfta nu, men inte mer än Julia väger.
jag får gå ut och gå på promenader, men inte anstränga mig mer än så.
Jag får ABSOLUT INTE riskera att få minsta vatten i örat.
Jag skall droppa droppar i öronen 2 ggr om dagen och sedan linda mitt örat med något som kan liknas vid en sönderklippt tangatrosa på nätterna.
Sist men inte minst så frå jag inte ramla (jag sade att detta inte var något jag direkt hade planerat att göra ändå)

Jag ska gå såhär i 6 veckor nu. Då ska jag in igen för att rengöra örat och efter det får jag börja leva som vanligt igen. Men resultatet ser vi inte förrän om 4 månader. Då ska jag in och göra ett uppföljnings-test.

Doktor förklarade igen vad de gjort. Han sade att det på något sätt byggt med byggklossar inne i mitt öra. Och nu är det upp till mig och se till att tornet inte ramlade.

Såhär ser baksidan av mit öra ut just nu:

När jag gick därifrån besökte jag en toalett, kammade mitt hår, satte på en mössa, och sedan åkte jag mot Arboga.
På biblioteket i Arboga var mina föräldrar. De hade hjälp mig att förereda flaggvisningen vi tillsammans skulle ha. De hade hunnit med att sätta upp flaggor, duka upp fika, lägga fram brochyrer och sätta upp skyltar på väggarna.
Så för mig var det bara att invänta besökarna.
Det blev en fin eftermiddag med många bra möten.

                  

Klockan 18 plockade vi ihop allt, och begav oss till kyrkogården.
Där tände jag två ljus för min änglar. När jag stod där, så pratade jag med dem i tankarna. Jag önskade så att de kunde höra mig.
En vän sade en gång att ”herre gud, vi lever faktiskt på 2000-talet, någon borde ha uppfunnit en tidsmaskin” vi skattade åt det då. Men, nu när jag stod där vid graven och kollade på bilden av mina två små barn, så var det min högst önskan att jag hade en tidsmaskin. Att kunna åka tillbaka 3 år i tiden. Då vi precis hade ätit klart maten och förmodligen börjat göra oss klara för natten. Där och då hade jag kramat om mina små så mycket jag kunde. Och aldrig aldrig släppt dem någonsin mer. Min längtan efter dem upphör aldrig. Men, nu när jag stod där och tänkte att om jag bara hade dragit tillbaka klockan 3 ynka år. Så hade vi haft händelsen framför oss, istället för bakom. Så kändes det hopplöst…
3 ynka år….

Vi gick vidare till Meken…

Där skulle vi träffa alla som ville komma och dela denna stund med oss. Här skulle vi tillsammans spendera just det klockaslaget som för tre år sedan blev Max och Sagas sista.
När vi kom dit var det ca 40 minuter kvar. Men det var redan människor där.
Vi gick ut på fotbollsplanen och sakta men säkert kom det fler och fler och gjorde oss sällkskap. jag pratade med så många jag kunde.
När klockan började närma sig 19 så började vi förbereda ballongerna. Det är en del pyssel innan man får upp dem. o det tar oftast en stund att få eld på dem.
Snart steg det upp ett 30:io tal ballonger mot himlen, Jag vet inte om jag tror på himlen och ett liv efter döden, men jag hoppades där jag stod och höll Julia i min famn, att Max och Saga var lika förundrade över skenet över himlen som sin lillasyster. Där och då ville jag tro på ett liv efter döden. Så då gjorde jag det.

 

Tack alla ni fina människor som på ett el annat sätt dela denna dag med mig.