Idag har jag vart på ”operationsplanering”.

Doktorn berättade för mig att han inte riktigt vet vad som är problemet. Jag har ett klart ledningshinder, och hörseltestet såg likadant ut idag som det gjorde förra gången.
Han ska öppna och titta vad han kan göra. Det finns ben i örat som man inte kan se med ett ultraljud. De benen kan behöva lagas. Men, det kan vara något han inte kan göra något åt också.

Är det då värt att operera?
Ja, det tycker jag, och det tyckte doktorn också.
Jag är inte rädd för att opereras, och jag har blivit sövd förut och det har gått bra.
Det enda jag är lite fundersam över är hur lång tid det tar för mig att kunna återgå till normalt igen.
Jag ska tydligen vara lindad runt huvudet i 10 dagar, sedan kommer jag inte höra något alls i upp till 2månader.

När jag åkte hemåt åkte jag in i Arboga och besökte biblioteket. Jag beställde en sal där till den 17:e Mars.
Vi kommer att börja eftermiddagen med att visa upp flaggor, och ni alla är välkommna att delta.

Det är nämligen så att min kära pappa sitter i styrelsen till RAV. Riksorganisationen för anhöriga till vårdsdödade. O jag själv är en aktiv medlem.
Ni kan läsa mer om RAV på www.rav.se
I föreningen så har vi sytt flaggor för och till våra anhöriga för att hedra dem. Dessa flaggor kommer vi att sätta upp så att man kan se och minnas.
Vi har sytt en flagga för Max och en för Saga.

Så på arbogas bibliotek så kan ni under eftermiddagen komma och se flaggorna,  innan cermonin med ljusballongen går av stapeln vid 19.07 på kvällen på meken i Arboga.

Det känns viktigt att göra detta för att tillsammans minnas mina två änglar och för att dela dagen med er alla som hjälp mig genom det svåra.

 

Svar:

Jag har en lite fråga, har sett att det finns en del som ställer lite dumma frågor (eller hur man nu ska uttrycka det) blir du aldrig ledsen när du läser dom?

 Nej, jag blir inte ledsen. Jag har ju givit er läsare möjlighet att fråga allt ni undrar över, och då får jag ju stå för vad jag lovat. Vissa frågor kan tyckas vara självklara för mig, och vissa andra av er. Men, det är bara att svara så gott man kan.

 Den bloggen som du hade innan händelsen? Hur länge hade du haft den? Hade du skrivit mycket om Max o Saga o eran vardag i den bloggen?
Varför stängde din familj ner den?
Hade inte den varit rolig att läsa nu o alla fina minnen?

 Jag hade haft min förra blogg i ca 6 månader tror jag. Jag hade BARA skrivit om Max och Saga och vår vardag i den. Vi hade/har vänner och släktingar i andra städer i sverige. Så jag lät dem följa vårt liv på det sättet.

Min familj stängde den pga att det försökte skydda mig så mycket som möjligt mot allt intrång i vårt liv i och med händelsen. De visste ju inte OM jag skulle överleva, och hur jag isf skulle vilja ha det. Det hade kanske vart smärtsamt för mig att se olika tidningar skriva av min blogg.

Bloggen finns kvar nu i pappersformat. Så jag kan ta fram den och läsa för Julia senare om hon skulle vilja.

 Jag hittade larmsamtalet din sambo ringde den kvällen o jag tycks oxå höra mej massa mummel… Det låter ju som barnen, men kan lika gärna vara du som stönar pga smärtan..?

 Det du hör är mest jag. Jag grymtade en hel massa.
Men, mitt i mina grymtingar tycker jag mig höra Max.
Men, det är ju ingen dom någonsin kan säga om jag har rätt el fel.

 Jag blev lite ledsen när jag läste att du tänkte slänga Sagas byxor till en början…

Frågar du aldrig Nicklas innan du gör dig av med nått av barnens grejer? ifall han skulle vilja ha det menar jag. Hur har ni delat upp det?

 Jag frågade Nicklas några gånger efter händelsen om han skulle vilja ha något från barnen som fanns hemma hos mig. Han hade ju själv en del saker hemma hos sig, men jag ville veta om det var något speciellt han önskade ifrån det som fanns hemma hos mig och barnen. Men, han har inte önskat sig något speciellt.

 Gråter du aldrig numera över dina barn?

 Jag sörjer mina barn varje dag. Men att gråta, med tårar. Har inte vart mitt sätt att sörja. Jag gråter på mitt sätt, och det är oftast att prata, el att skriva.

 Hur kändes det för dej när du uppfattade ordet ”mamma” som blev Max sista?

 Oj, vad ont det gjorde först.
Vi (jag och sambon) satt på rättegången och var lite nervösa över att höra larmsamtalet igen.
Vi tittade båda rakt framför oss, och plötsligt så satte vi oss upp båda två samtidigt. Vi tittade mot varandra med uppspärrade ögon. Jag såg på sambon att han uppfattat samma sak som jag. Han skrev i blocket ”det var Max”…jag skrev ”ja, det lät som han sade mamma”.
När vi tog paus sprang jag ut till min familj som satt i ”vårt” eget rum och slängde mig i famnen på mina föräldrar och grät.

 Under några svåra år i mitt liv drömde jag väldigt mycket och lärde mig tyda drömmarna. När man minns drömmar tolkar jag det som att de har något att lära ut som vi inte kan förstå i vårt vakna tillstånd.

 Jag tror att det egentligen var Saga i drömmen fast hon såg ut som Julia, och den andra flickan är barnet i dig själv. Barnet i dig själv är argt på vuxen-Emma. Kanske handlar det om att du inte har tillåtit barnet Emma att uttrycka sina känslor fullt ut efter händelsen. Kanske har kloka, vuxna Emma tagit all plats i dig.

 Menar inte att du gjort fel i hur du levt ditt liv efter händelsen, men kanske drömmen vill göra dig uppmärksam på något du missat.

 Eller så har jag helt fel, men detta var min spontana tolkning.

 Tack snälla du för din tolkning. Det kan säkert stämma, men det kan säkert vara helt fel också. Jag vet inte. Men vissa delar kan jag hålla med om… o nästan lära mig någon av. Så jag tar med mig dina ord som en lärdom i framtiden. Tack….