Igår så såg sambon och jag på barnprogram. :0) Självklart satt lilla Julia med. Men, hon är inte så nyfiken på tv.en än som tur är.

programet hette ”flygande mattan” tror jag, O där sjöng de ”jag är en gummibjörn”.
Ååå vad vad vi satt och fantiserade om Max och Saga under tiden.
Spontant sade vi att ”Max hade hoppat och studsat som en tok här framför tv.en om han var här”
men, i nästa andetag kom vi på att: ”Nej, han skulle ju vara 7år… men kanske inte tycker om gummibjörnar då?”

Det är inga ledsna miner när vi minns dem på detta sätt. jag saknar dem inte mer. Utan jag ler vid minnet av dem. Det liksom bubblar i magen av skratt när jag fantiserar om hur Max hade dansat till sången.
Det slutar så klart med en känsla av sorg över att de inte fick uppleva detta. men, jag saknar dem lika mycket som jag gör hela tiden.