Idag är sista dagen med mitt bandage på huvudet. Imorgon får jag ta bort det.
Vilken slump egentligen. Att jag blir av med det sista precis samma dag som vi har 3 års dag för Max och Sagas bortgång.

Jag borde inte klaga, när jag gjorde det precis efter händelsen så upprepade mina anhöriga ”men, du ska vara glad att du lever”.
Jag blev irriterad på dem när de sade så. För mig var det ju självklart att jag skulle överleva. Det fanns ju inget annat altenativ. För mig var det värre att vara utan Max och Saga och att de rakat av mig håret utan att fråga.

Men, mina anhöriga var ju rädda att jag skulle dö. De satt ju där vid min sjukhussäng dag efter dag och hoppades att jag skulle överleva.
Det är klart att DE var rädda att jag inte skulle vakna igen. O det är klart att de var glada/lättade att jag faktist gjorde det. men för mig var det en konsogt sak som jag ”borde vara glad över” enligt dom.

Ja, som sagt, imorgon blir det avbandagering, och träff med läkaren. Senare ses vi på biblioteket i arboga. Vi bjuder på lite kaffe och kaka och visar upp flaggorna som jag tidigare pratat om. Senare på kvällen så är det ballonguppsläpp. Vi försöker att slå rekordet förra gången på ca 53 ballonger.
Vi hedrar alla våra avlidna, och då måste ju hela himlen få lysa imorgon kväll!