Igår opererade jag mig.

Jag kom till lassarettet klockan 7.30 på morgonen. Jag fick eget rum med tv och efter det var det bara att vänta. Min operation skulle inte av förrän efter lunch.
Jag sysselssatte mig med att läsa böcker och se på tv. Jag var inte orolig för ingreppet då jag hade blivit lovad att få sova.
Vid 1 rullade de ned mig på operation,sedan fick jag vänta en liten stund på att allt skulle bli klart. De sövde mig runt halv 2 sen vaknade jag halv 5 igen. Jag låg och slumrade lite på uppvaket och undrade för mig själv varför jag hade så in i bomben ont i hälarna. Hade de opererat fel? Jag har nu insett att jag förmodligen legat med hälarna nedåt mot operationbritsen hela tiden så att det blivit något slags trycksår.

Vid 5 kom en sköterska och frågade om jag ville ha något mer smärtstillande. Jag tackade nej då jag fortfarande inte kände att jag ens var opererad.
Efter det så blev jag pigg. Jag satte mig upp i sängen och kände ett tryck mot kissblåsan som var av akut slag.
Jag fick ju dropp hela tiden, och nu var det tydligen slut.
Hade jag inte vart fastsatt i droppslangar, pulsmätare, blodtryckmätare och allt annat så hade jag sprungit upp och letat efter närmaste toalett. Men nu kunde jag bara lite ynkligt lyfta på huvudet och ropa ”ursäkta”.
Två sköterskor kom springande i illfart och tittade med frågande ögon på mig. Jag log och sade, jag måste verkligen kissa.
De kopplade bort allt som jag satt fast i. Men det var inte tal om att jag skulle upp och gå. Jag fick gott ligga kvar i sängen och bli inkörd på toaletten. Ett tag slogs jag av tanken att nästa sak de gör är att plocka fram ett bäcken åt mig. Men, tack och lov så fick jag sätta mig på toan i lung och ro medan de väntade utanför.

Snart fick jag åka upp till avdelningen. Där bytte jag om till mina egna kläder och plockade bort lite EKG klistemärken som de tydligen glömt kvar på mig. Jag fick en god köttgryta och ris att äta sen ringde jag hem och berättade att allt gått bra.
Sjuksyster sade att doktorn förmodligen skulle komma och prata med mig om en stund, så jag väntade tålmodligt på honom med en bok i handen. Men, när klockan började närma sig 19.30 så fanns det fortfarande ingen doktor i sikte.
Jag gick ut till skötersorna och frågade. De konstaterade att han förmodligen gått hem.
Jag blev lite besviken, Jag visste ju inte ens vad han hade gjort med mig. Jag visste att jag var lindad runt huvudet. Men om han faktist hade hittat något att laga el inte vet jag fortfarande inte.
Men, hem skulle jag. Så jag beställde sjuktaxi och gav mitt nummer till sköterskan som skulle be doktorn ringa.

Jag är nu beordrad att vila. Jag är jättepigg. Men jag får inte nysa, hosta, snyta mig el bära.
Det hade ju vart bra om jag fått denna information innan operationen. Då hade vi ju kunnat planera lite mer. Min sambo fick nu avsäga sig jobb de nästkommande dagarna för att ta hand om dottern.
Jag själv ligger här med en mössa på huvudet även fast jag är inne. Eftersom jag är lindad så blir det obehagligt för de som ser mig. Jag ser lite ut som jag gjorde straxt efter den 17:e mars. Inte lika svullen. Men, det blir lite obehagligt för dem iaf.
Julia tycker det är mest roligt och vill gärna undersöka och dra i både mössa och bandage.