Idag satt jag med Julia framför datorn.
jag slog in you tube och visade henne ett klipp med ”snappi” (krokodilen).

Henne storebror Max ÄLSKADE verkligen det djuret, och jag ville visa Julia samma sak, för att se hur hon reagerade och för att få henne att på något sätt lära känna sin storebror.

Julia som annars inte alls tycker om att sitta i knät och bara sitta still, satt HELT blickstilla under tiden som krokodilen sjöng sitt ”sniii sna snappi”…..Hon hade ett gulligt leende i hela ansiktet, och ibland tittade hon på mig som om ”mamma det här gillade jag”.
När krokodilen tystnade slog hon ut med händerna som när vill visa att någon var slut, och sedan började hon gnällande åla sig i min famn för att komma närmare datorn.
Jag bestämmde att det räckte med ”skärmtid” för henne. Så vi gick ned på golvet och sjöng om ”imse vimse spindel” istället.

 

 

Varför rakade de av dig håret? Var det för att kunna operera dig i huvudet eller för att det är enklare att sköta på sjukhuset?

 De rakade av mig håret för att de skulle operera.

De öppnade mig från öra till öra. O lyfte bort huden från benet för att komma åt och sätta allt tillrätta igen.

När förstod du att barnen var döda på riktigt? Hur reagerade du då? I intervjun sa du till polisen att någon sagt det till dig men att du då inte trodde dem.

 Jag tror att jag förstod det när jag faktiskt såg dem. Men, jag ville inte riktigt tro det då heller. Jag sade att de såg ut som dockor. O det var nog ett sätt att skjuta sanningen ifrån mig.

 Insikten om att de var döda sjönk nog in sakta men säkert. Ju mer jag förstod att de faktiskt var borta, ju mer illa mådde jag, och började spy istället för att gråta och skrika.

Emma, Emma, Emma. Du anar inte hur mycket jag beundrar dig. Jag blir så fascinerad över allt som du gör, med plugg, föreläsningar, Julia m.m. Att du bara orkar! Jag fick hem din bok i veckan och den fångade mig på en gång. Var det ett svårt beslut att skriva ner allt i bokform?

 Oj, tusen tack för dina fina ord och beröm!

Jag tar tillvara på varje dag som kommer, och ibland ska jag erkänna att jag har alldeles FÖR många järn i elden samtidigt. Men, det är så jag trivs att leva.

Nej, det var inte svårt alls att ta beslut om att skriva en bok.

När jag fick frågan så tror jag bara att jag funderade i någon sekund, och sedan sade jag ja.

Jag ville så innerligt få Max och Sagas historia nedskriven på papper så att den aldrig försvinner även om vi som kan berätta om dem en gång kommer att göra det.

I och med boken har jag låtit deras minne bli något som kommer att leva i evigheter.

 hej! har följt din blogg ett tag nu å vart jätte rörd av händelsen med dig å dina fina barn. Följt dig i massmedia hela tiden å har beställt din bok…har du själv sett dokumnetären om händelsen på sidan du hänvisade ?? och vad tyckte du då du fick veta att dom gjorde en film om det hela?

Ja, jag har sett dokumentären. Jag deltog ju själv i den. Så det var helt på minna villkor allting.

Jag tycker att det är bra att de belyser saker som händer i samhället så jag hade inget alls emot att de vill göra en dokumentär om det.

 Du har säkert fått denna frågan tusen gånger om men jag ställer den ändå, har du någonsin fått ta del av ett erkännande av tyskan eller nekar hon till allt? När barnen och brottet nämndes i rättegången hur verkade hon enligt dig då? Förstår ju att du led av att sitta i samma rum som personen som berövat dig dina barn.

Nej tyskan har aldrig erkänt det hon gjort. Hon förnekar än idag.

I rätten så verkade hon ganska oberörd av allt som hände runt om oss.

Min advokat frågade henne rent ut ”har du dödat Max och Saga”. Hon svarade nej….