idag har jag en jobbig dag.
Jobbig på ett konstigt sätt. Jag har inte känt såhär på många många månader.

Jag har liksom gått och kikat bakom ryggen på mig själv hela tiden. Värst har det vart nu på kvällen när jag var ensam en stund. Jag vågade inte stå och diska klart disken jag hade. För det kröp i hela mig och jag fick precis samma känsla i kroppen som sekunden innan tyskan slog mig den där kvällen.
Jag hör ljud hela  tiden, (som förmodligen är grannarna) . Men det är lite otäckt.

När det är såhär försöker jag ”ta mig själv i kragen” o säga till mig själv att det ju inte är något att oroa sig för.
Jag är ju bara löjlig, och det är ju hjärnspöken.
Jag spekulerar inte så mycket i varför det kommer just nu. Utan jag försöker att bara acceptera läget och ta det som det är. jag kommer att må bättre snart igen.