Igår skulle jag ta på Julia ett par byxor. Det var Sagas ljusrosa byxor som hon fått ärva, och jag log för mig själv när jag drog på dom.
Men plötsligt såg jag något på ena byxbenet. Det var någon som ritat med bläck på tyget.
Jag funderade en stund, och kom sedan på att det var Sagas eget konstverk på byxorna jag såg.
Jag suckade lite,fortfarande med ett leende på läpparna, och tog av Julia byxorna. Jag gick till köket och kastade dom i soppåsen.
Men, jag hann bara ut genom köksdörren då jag vände. jag tog upp byxorna från soporna igen (som tur var så var det en ren påse) och gick in med byxorna till Max och Sagas ”minneslåda” som jag sparat massa saker i. Där ligger byxorna nu. Jag kunde inte förmå mig att slänga något som Sagas faktist skapat själv. Även om det bara var bus, så var det ett roligt minne från min lilla prinsessa.

Jag fick frågan om mina kommande föreläsningar. jag kommer att skriva mer  om det på bokens hemsida. www.varforgraterinteemma.se, håll utkik där i fortsättningen.

Här kommer lite frågor och svar:

Jag undrar bara ifall du någonsin känner dig rädd osv när du är ensam eller när det t.ex. knackar på dörren? Kan du då inbilla dig saker?

När det knackar/ringer på dörren så stannar mitt hjärta under tiden som min hjärna börjar arbeta och tänka. Väntar jag någon? Vem kan tänkas komma nu?
Om jag kommer på att jag väntar någon så känns det bra. Men jag kikar ut innan jag öppnar, för säkerhetsskull.
Om jag INTE väntar besök, så går jag och kikar vem det är. Om det är någon jag inte känner så öppnar jag inte, pga att jag är osäker och kanske rädd. Men sålänge jag befinner mig på andra sidan min låsta dörr, och inte öppnar, så känns det okej. Då är jag inte sä rädd. Jag har kontroll på situationen, och JAG bestämmer reglerna.

när blev du o din sambo tillsammans på riktigt? Hur gamla var barnen då?
När tog det slut mellan dig o barnens pappa?

Nicklas (barnens pappa) och jag hade ett väldigt turbulent förhållande under alla våra 4 år tillsammans. Men jag gjorde deffenetivt slut april 2007.
Jag blev tillsammans med min nuvarande sambo i Juli 2007. Då var barnen 3 och 1 år.

Jag vet inte om jag kan/står ut med/vågar läsa din bok även fast jag vill… Kanske man behöver sällskap när man läser den? Eller bara någon o prata med?

Många har vart rädda för att läsa den. O jag kan varken råda dig el avråda dig från att göra det. Alla har olika förutsättningar att hantera saker.
Men, jag kan säga, som en tröst, att boken inte återger alla hemska detaljer, utan vi har försöka att hålla det på en sann men läsbar nivå.
En resencion såg ut såhär:
”Jag gråter och gråter och gråter. Kan inte sluta. Hennes berättelse kryper under min hud …
Det är en fantastisk bok … Fantastisk och fruktansvärd. Ni måste läsa den.” Moa Herngren, YourLife
Om du skulle vilja läsa den, och sedan har frågor, så finns jag här och lyssnar gärna och svarar på det du undrar.

Hurdan blir du berörd när du tänker på dina barn eller t.ex. hittar ett sådant kort som de gjort? Blir du aldrig ledsen eller fäller en tår…?

När jag tänker på mina barn, el hittar något ifrån dem. Så känner jag en värme i hjärtat. Jag fokuserar på att vara glad över att ha fått den tiden med dem som jag fick. Inte att vara ledsen över att jag inte fick mer.
Så när deras namn kommer upp, är det med ett leende på läpparna.

Hur gamla var ni när ni fick barnen?

När vi fick Max skulle jag fylla 20 om 5 dagar. Nicklas var 24.
När Saga kom skulle jag fylla 22 om 3 dagar och Nicklas var 26.

Jag fäller tårar när jag ser bilderna på dina barns rum, att de lekte där inne innan det hemska hände… Så fina, oskyldiga barn.
Hur känner du när du ser dessa bilder?

Jag känner mig glad när jag ser bilderna. Glad, men sorgsen. Jag önskar ju att barnen hade fått växa upp i dessa rum. När jag ser bilderna kan jag sitta och fantisera om
hur barnen skulle ha lekt där.

Jag bara undrar hur man kan överleva efter nått sånt här? Att heller inte få några skador är ju helt mirakulöst! Helt otroligt… Du måste ju verkligen ha haft en jäkla tur i oturen.
Jag önskar att dina barn oxå fått haft den turen.

Såklart har jag alltid önskat att mina barn också hade klarat sig. Såklart har jag funderat i banorna- Om jag ändå hade kunnat ta deras plats.
Tänk om de hade fått leva, och jag fått dö i deras ställe. Vilken mamma skulle inte tänka så… Men, nu blev det som det blev. O det är ingen annan som kan ta på sig ansvaret för det än tyskan. Så idag är jag glad över att jag lever.
Att överleva är nog lättare än att fortsätta leva…. Men, jag hade så underbart stöd, så jag lyckades med båda.

Men om vissa hörde barnen i det samtalet så borde väl din sambo oxå hört dom? Försökte han få kontakt med barnen eller fokuserade han bara på dig?
Låg ni alla 3 tillsammans i hallen?
Om det är Max man hör… Vad säger han?

Min sambo kommer inte ihåg att han hörde barnen. När man kommer i chock (som han uppenbarligen måste ha befunnit sig i) så kan man stänga av vissa sinnen.
Han säger själv, att han ”satte på autopiloten”. han bara gjorde utan att känna. han fokuserade mycket på att ringa SOS och att ta hand om mig
eftersom jag försökte sätta mig upp. Barnen låg ju stilla.
Vi låg alla tre i hallen.
Enligt min uppfattaning så är det Max man hör. han säger ”mamma”.

Var det inga grannar som märkte nånting alls? Inga skrik eller nått?

Nej, ingenting alls.

Jag kände igen mig i boken angående det att du varit så illamående och inlagd på sjukhus under graviditeterna.
Det var detsamma för mig. Jag fick diagnosen Hyperemesis gravidarum. Var det vad du hade också? Hur orkade du bli gravid igen?
Jag har en son och skulle vilja ha ett barn till, men känner att jag inte orkar med en sådan graviditet igen.

Det stämmer. Du och jag har lidit av samma ”åkomma” som gravida.
Min förhoppning var ju att det inte skulle bli lika illa nästa gång jag blev gravid. För läkarna sade att det inte måste vara så.
Men, nu efter mitt tredje barn, där jag också låg på sjukhus. Så har jag insett, att det här är mitt sätt att vara gravid. Så Jag är osäker på om jag orkar bli gravid en 4:e gång. Men det väger ju mot att ge Julia syskon. O syskon väger ju nästan lite tyngre.

Hej Emma! Jag har läst din bok och sedan dess följer jag din blogg! Du är stark och en sådan inspirationskälla så du anar inte …
en liten fråga om det är okej..Om du fick 1 dag med dina fina barn…vad skulle du göra då,förutom att krama och pussa på dom såklart…
men vad skulle du vilja hittat på med dom? Jag önskar dig och din fina familj all lycka i framtiden! Kram

Oj vilken fin tanke du väckte hos mig.
Om jag fick en dag med Max och Saga så skulle vi göra allt roligt som de ville göra.
Jag skulle ta mig tid att verkligen prata med dem så mycket jag kunde. Prata om allt som man pratar med små barn om. Jag skulle i samtalet berätta hur mycket jag älskar dom (utan att trötta ut dem med de orden) Men, mest av allt, så skulle jag LYSSNA på vad de har att säga.
Om de tröttnade på att sitta och prata så skulle vi laga mat och baka allt de ville. Vi skulle kanske ta en promenad till mormor och morfar.
De älskade att vara där, så jag skulle låta dem få träffa varandra. Men, dagen skulle vara helt på deras villkor.