Ååå vilket härligt väder det är idag. Jag har längtat så efter våren och sommaren, och nu är den här!

Julia började gårdagen med att spy på förmiddagen. Magsjukan var ett faktum. Men som tur var kräktes hon bara tre gånger. Sen dess har hon haft feber och sover mycket.
När hon sov en sväng nu på förmiddagen satte jag på den elektroniska barnvakten, sen gick sambon och jag ut på framsidan och grillade korv.

Jag önskar såklart att jag själv kunde ta sjukdomarna från min lilltjej för att skona henne. Men, det är bara att acceptera faktum att hon kommer tvingas ha många sjukdagar under sin uppväxt.
Så jag ska erkänna, jag tycker det är otroligt mysigt. Att få pyssla om, skämma bort, och kura ned sig i soffan med en febervarm liten kropp i sin famn.
resten av världen stannar liksom upp på något sätt och håller andan. Det är bara att vänta ut infektionen och göra det bästa av situationen.

Julia är otroligt fäst vid sin pappa. Hon väljer gärna honom framför mig när det ska mysas. Men, när hon är febrig orkar hon inte protestera. Då lägger hon sitt lilla huvud mot min bröstkorg och tittar upp på mig med sina glansiga ögon.
Jag menar inte att jag längtar efter dessa tillfällen. Jag njuter mycket mer när jag ser henne vara frisk och allert. Men, det finns något speciellt med dessa tillfällen…. O jag passar på att njuta.

Jag minns så väl när min lilla prins var sjuk.
Max hade under sina nästa 4 år MÅNGA febertoppar. Läkarna kunde för sitt liv inte hittat felet.
Helt plötsligt hade han 40,2 grader. O ibland yrade han läskigt.
Inge snor, inte ont, inte sjuk på något annat vis alls.
Detta hände ca 9-12ggr om året. O sen vips så var det borta, ibland på en timma.

Vi lärde oss att acceptera det. Han verkade inte lida av de mer än att han just då när febern satte in.
Då lade han sig och sov. Han kunde somna vart som helst. Men det han tyckte bäst om, var att vara mitt ibland oss. Han ville gärna ligga på soffan och ha en ”bilar” film på. (Cars). Han tittade inte, men han ville att den skulle vara på.
han ville inte äta el drick något. Jag visste ju att det var viktigt att få i sig vätska när man har så hög feber. Men jag lärde mig att låta honom vara. Eftersom att jag efter ett tag visste han snart skulle bli mycket bättre. O då åt och drack han igen allt på en gång.
Då skämde jag bort honom med milkshake, saft, glass och godis.
Jag har lärt mig från min egen uppväxt att när man är sjuk så får man önska sig vad man vill. Det finns inga gränser. Det är enda gången man får lov att äta hallonbåtar till lunch.
Men salta kex och till och med blodpudding kunde stå på hans önskelista. Min lilla kille. Hoppas att du slipper febertopparna idag och att du får hur mycket ”blodpludding” du vill.

Här kommer lite frågor och svar:

Jag vill börja med att tacka Anna som så fint skrev ett svar på ”varför gråter inte Emma”. Jag log stort när jag läste. Jag är så tacksam att det finns människor med så stora hjärtat och öppet sinne som du verkar ha!
Denna komentar finns att läsa under ”kommentarer”

 Vad jag har förstått av den tillgång på information som tyskan har, så vet hon antagligen inte att du och T fortfarande är tillsammans och lyckliga och nu även fått barn ihop. Där hon sitter så kanske hon håller sin sjuka fantasi på att få tillbaka honom vid liv, genom att tänka att ni gjort slut osv. Hade det inte varit bra att någon gång i framtiden kanske se till att hon får veta t.ex. att ni har barn och har gift er (om ni gjort det då alltså ;)) så att hon kan släppa detta och gå vidare, kanske till och med erkänna? Jag tror att hon inte erkänner för T’s skull. Och att hon har rätt grava vanföreställningar, eftersom hon trots allt ni alla har gått igenom ändå försökte ta kontakt med T igen via brevet till er.
Förlåt om frågan är dum eller känslig, hoppas du förstår hur jag menar. Kram!

Tack för att du delar med dig av dina tankar och funderingar.
Som svar på din fråga om det inte hade vart bra att i framtiden berätta för henne om oss. Så är mitt svar: Nej, jag vill inte delge henne något information alls om oss. Jag vet inte vad hon tror el vet om oss idag. O jag vill inte ödsla min tid på att ta reda på det heller.
jag vet inte vad som skulle vara ”bäst” för framtiden. Men, som jag svarade i inlägget ovan. Så koncentrerar jag mig inte på vad som KANSKE händer i framtiden. Utan istället på vad som händer här och nu.
Det kanske låter naivt. Men, då vet jag att varken jag el någon annan kommer att ångra sig i framtiden.

 Har även lite frågor till dej, om du orkar svara:
Ser du mycket likheter mellan Julia, Max o Saga? Är hon väldigt lik någon av dom, i sätt o utseende?

 Jag är verkligen ledsen över vad du tvingats gå igenom. Jag tog inte med hela inlägget här pga det blir så långt. Men det går att läsa under komentarer.

Nu till dina frågor.

Julia är lik både sin syster och sin bror. Men på många olika sätt. Men ändå är hon helt sin egen. Jag kan inte se Max och Saga i henne när jag bara har henne framför mig. Men, när jag sedan tar fram ett kort så kan ingen ta miste på likheten. Men, som sagt, ändå så har hon verkligen sitt eget utseende och personlighet.

Säkerligen en underlig fråga, men vad har varit mest jobbigt för dej, barnens begravning eller alla rättegångar? Det är självfallet inte jämförbart på något vis, men…vad har tagit dej hårdast att gå igenom?

Jag kallar ju hela alltihoppa för ”händelsen”. Jag sätter det sammligsnamnet på det för att jag inte kan dela upp det. Allt flyter ihop på ett el annat sätt. O då även känslorna. Så det som har vart svårast var att gå igenom allt utan Max och Saga vid min sida. Inte deras begravning el mötet med tyskan i rätten el något annat. Allt har vart jobbigt på sitt sätt. Men att tvinga göra allt utan mina två älskade barn har vart svårast och har tagit mig hårdast. O det är ju något som kommer att fortgå resten av mitt liv. Eftersom att de aldrig kommer att komma tillbaka. Men, jag har hittat ett sätt att hantera det. Jag kommer aldrig bli 100%lycklig. Om jag vaknar och är 98% lycklig så är det fullkommligt för mig.
2% kommer alltid fattas.

Hej Emma!
Har du någon gång funderat på vad som skulle hänt om du inte öppnade dörren, typ att tyskan kanske skulle gått därifrån eller vem vet haft sönder fönstret och hoppat in där? Är det något som du har tänkt på?

Nej, alla OM tankar har jag tvingat mig själv att lägga åt sidan. Det skulle jag bli galen av att tänka på. Det finns många saker som jag kunnat göra annorlunda. Men det finns ingen mening med att älta det. Mycket gick hennes väg. Men andra saker gjorde det inte. Tex att jag överlevde och kom ihåg henne.
Nej, om jag skulle älta sådana saker så skulle jag ju indirekt lägga sjuld på mig själv. O det är bara en människa som kan klandras för detta, och det är hon.

 Vidare så undrar jag om tyskan presenterade någon rimlig förklaring till varför det inte va hon som hade gjort detta utan någon annan som hatade dig och dina barn? Du vet som man ser på TV att de har en annan rimlig förklaring till vem som kunde gjort det.

Hon hävdade att hennes besök här gick ut på att gå ut till ”Halvards borg” (en fornlämning precis utanför Arboga). För att studera den och även ta kort. Hon skyllde inte på någon annan människa.

Hittade de dna på hennes kläder nån gång eller annan teknisk bevisning?

Inga kläder el DNA hittades . Men, ett fotspår i blod hittades. Dessa var från ett par skor som fanns i hennes ägor. Men plötlsigt var borta.

Åh, här i skövde, där jag bor 🙂 Var det bara dessa yrkesmänniskor som fick chansen att lyssna på dig?

Ja, tyvärr så var det bara dessa yresmänniskor som fick lyssna på mig denna gång. Men jag kommer gärna tillbaka och träffar er andra också.
Min föreläsning går att beställa på denna mailadress: jangestigemma@gmail.com