Nu har jag äntligen fått tag på läkaren som opererade mig här om dagen.
Efter massa krångel med telefoner, kötider osv fick jag till slut läkarens hemnummer för att ställa mina två frågor.

1. hade han hittat något fel när han opererade mig?

2. Jag skulle behöva lägga om bandaget runt huvudet. VAD får sköterskan byta ut och vad måste vara kvar för läkningens skull?

Han svarade snabbt och jag slogs än en gång över vilken mjuk och härlig läkare han är. otroligt mån om sina patienter och kunnig på det han gör.

På min första fråga så svarade han att han visst hade hittat något i örat.
Det finns tre små små ben i örat. Det mittersta heter ”städ” och det var helt ur läge. Därav min hörselnedsättning. För övrigt såg det jättefin ut i hörselgången.
Läkaren hade tagit ut det lilla lilla benet ur mitt öra, och format det så att det skulle passa bra på sin plats. Sen hade han på något sätt satt tillbaka det.

Nu var det upp till mig.
För att denna operation skulle förbli lyckad så tvingas jag vara så stilla jag kan.
Jag får inte hosta, nysa, lyfta tungt el skaka på huvudet. jag får heller inte flyga el spola vatten i örat på ett bra tag.
Tack och lov hade jag fått vissa av dessa resrektioner innan jag lämnade avdelningen i onsdags. Men, lite mer var det ju att tänka på nu.
Mitt bandage över huvudet ska sitta kvar i minst 10 dagar. O mitt öra är helt packat med någon sorts vadd.

På.min andra fråga om jag kunde byta förbandet sade han att jag kunde göra det om det var nödvändigt. Det var ju viktgit att det satt stabilt ett bra tag till, men, vi fick INTE röra packningen i örat. Det fungerar, tillsammans med alla andra restrektioner jag fått som ett gips.

Efter samtalet var jag glad att han faktist hade hittat något, men orolig över om jag skulle klara av alla saker som var nödvändiga för läkningens skull. Jag är beredd att göra mycket för att få tillbaka min hörsel. Men, jag har ju en dotter på ca 7 kg, och därför vore jag glad om de hade berättat för mig långt innan operationen hur jag skulle förhålla mig efter. Då hade jag och sambon kunnat planera lite mer.
Men, nu är det bara att göra det bästa av situationen, sambon är hemma med dottern, och jag med… fast jag måste tänka mig för hela tiden, att inte lyfta, gosa el bära för mycket.
Det tär på mig, det gör mig en smula deprimerad. jag vill ju vara nära Julia, jag saknar henne och känns lite som att jag stöter bort henne när jag inte kan lyfta upp henne när hon sträcker sig efter mig.
Hon är en ganska ”pappig” tjej. O jag får ta tillfällena på golvet och leka med hennes saker så ofta vi kan och hon har lust,

Resultat på detta kommer jag inte få förrän om ca 4 månader.