Jag börjar bli trött på detta. Jag får inte lyfta, och inte anstränga mig för mycket.
Det är inte så mycket egentligen, jag ska väll vara glad för att de kunde ”laga” mig.
Men, det är så tråkigt! Jag vill kunna lyfta upp min lilla tjej och gosa med henne. Jag vill kunna lägga henne när hon är trött och byta på henne.
Jag vill gå ut och gå och åka till gymmet och träna.
Jag tror att mitt stora behov av att GÖRA saker har lite med att årsdagen börjar närma sig också.
jag sover mycket mer än jag brukar göra. O när jag äntligen är vaken så känner jag mig fortfarande trött. Det är ju lätt att skylla på¨operationen. Men jag misstänker att det kan ha lite psykiska orsaker också.

Här kommer det lite frågor och svar:

Emma! Varför blev det så viktigt för dej att få tag på läkaren så att du ringde honom på hans fritid?
På min arbetsplats får vi INTE lämna ut personalens hemnr. till patienter och här tror jag att vårdpersonal som gjort detta har brutit mot dessa föreskrifter.
På de flesta arbetsplatser så är det så att man ska och bör kunna bli lämnad ifred på fritiden. Det är jag helt med på.

Nu var det så att jag fick åka hem samma dag som operationen ägt rum. Det innebar även att jag inte hann träffa den opererande läkaren efteråt.
Det fanns ingen annan läkare som kunde svara på mina frågor som var:
1. Hade han över huvudtaget gjort något ingrepp?
2. VAD i omläggningen måste vara kvar under hela läkningstiden?

När jag åkte hem på operationsdagen lämnade jag mitt nr till en sköterska och bad henne ge det till läkaren så att han kunde ta kontakt med mig nästa dag.
Men, ingen doktor ringde.
Jag var i stort behov av en omläggning då mott bandage började åka av huvudet. Så jag ringde dagen efter det och frågade om råd.
Det konstaterades att läkaren hadde försökt ringa mig, men inte kommit fram. Sjuksköterskorna kom varken in i operationberättelsen el kunde svara på mina frågor om omläggningen. Så de ringde själva upp doktorn på hans hemnr.
O han i sin tur bad dem att ge mig hans nr så att han själv fick prata med mig om vad som gällde i framtiden.
Det var tur, för det var många förmaningar som jag inte fått veta om jag inte pratat med doktorn. Operationen kan ha blivit helt väldelös om jag inte hade fått den informationen från doktorn i tid.
Jag anser att sjuksköterskorna höll på sina regler om ”privattid”. Det var läkaren själv som valde att själv tala med mig. O jag skulle aldrig missbruka förtroendet jag fick när jag fick hans privata nr.

Detta kanske är en liten konstig fråga men hur ofta går du till max o sagas grav har själv ett barn som inte finns på jorden längre jag går ditt nästan varje dag

Det är ingen konstig fråga alls.
I början så gick jag till Max och Sagas grav varje dag. Ibland flera gånger om dagen.
Plötsligt kom jag på mig själv med att inte ha vart där på flera dagar. Nästa gång kom jag på att det hade gått över en vecka. O nu idag kan det ibland ha gått ett par månader.
Jag fick skuldkänslor av det i början. Jag kände mig som en dålig mamma, och jag ifrågasatte mitt eget beteende.
Men, sen började jag komma till insikt. Det var ju faktiskt så att jag tänkte lika mycket på Max och Sags även om jag inte var vd deras grav. De fanns i med i mina tankar, känslor o i det jag pratade om dem hela tiden.
Jag hade på något sätt fått dem att flyttat in i mig. Jag behövde inte gå någonstans för att besöka dem. De bodde ju i mig.
Idag bor jag inte i närheten på samma sätt som jag gjorde då. Så det bidrar också till att det blir mer sällan. Men, om jag verkligen känner ett behov av att besöka deras grav så hindrar avståndet mig inte alls.

Hej fina Emma!
I dokumentären öar av minnen var det många personer inne i rummet när ni fick domen, var dessa nära anhöriga till er? Man kan genom tv:n känna er lättnad. Har precis sett båda dokumentärerna igen och beundrar din otroliga styrka!! Du är en fantastisk människa, precis som dina fina barn 🙂 Många Kramar Maria

Ja, det var anhöriga till oss som fanns där.
Sen var vår advokat och magnus och markus från ”kalla fakta” där också.
Inga mer.

Hej Emma,
jag undrade en liten sak,
upplever du barnens närhet?

Ja, självklart gör jag det. Det mest underbara som finns är när jag drömt om dom, och vaknar av att jag fysiskt fortfarande känner deras omfamning.
Allt ”konstigt” som händer förklarar jag ofta med att det är Max el Saga som busar med oss.
En dag, när vi satt hemma hos mamma och pappa tillsammans med Magnus Wennerholm (min medförfattare) så pratade vi mycket intensivt om barnen. Plötsligt så ramlar det ut en sak ifrån videoskåpet.
Jag går fram och tar upp det, och det visar sig vara en sån där kasett som sätter in band till videokameran i för att kunna se den i vhs format.
Vi tittade skrämda på varandra en stund. Sen konstaderade vi att det nog vara barnen som busade, och ville att vi skulle titta på filmer av dem. Så det satte vi oss och gjorde då.

Hej!
Så fort jag läser din blogg om dina barn så tänker jag direkt på mitt systerbarn. Han dog i psd och det va de värsta som hänt oss. Och hur kändes det att se dina egna barn som inte är vid liv? När mitt systerbarn dog så fick vi se honom ett dygn efter och det va så hemskt. Inte hemskt men det va hemskt att han inte var vid liv. Han var inte skadad men det var otäckt att se ett dött barn. Han såg dock fridfull ut och de såg ut som han bara sov djupt. Jag tog i hans hand och tog i den, av vana ville jag han skulle röra handen.. Jag väntade och väntade men han rörde aldrig den. Det va så hemskt. Jag vägrade tro på det. Barn ska inte ligga där före oss. Barn förtjänar att leva och leka, busa och leva livet. Men så händer det grymma, så orättvist mot oss alla. Det är så hemskt. Jag har bilder på honom då fonus tagit dom bilderna. Dom tittar jag sällan på, det är väldigt svårt för mig att titta på dom men på något sätt är de tryggt att jag har dom. Har du oxå bilder av dina barn? Som begravningsbyrån tagit? Vad jag vet så brukar dom ta bilder sen ge till sina anhöriga. Skrev mitt mailadress om du vill svara eller skriva. Ta hand om dig. Kram på dig

När jag såg Max och Saga så visste jag fortfarande inte varför de var döda. Jag såg ju att de var det. Men jag förstod inte varför de hade så konsiga mössor på sig. Var de kanske rakade som jag? jag visste inte alls vad jag skulle tro. Jag gick inte fram till dem, och jag höll inte i dem. Jag var så rädd. Men, jag är så tacksam idag att jag iaf såg dem.
Det finns kort kvar från visningen. Det var sjuksköterskorna som tog dessa kort, och vi fick med dem. Min mamma och pappa har dem i trygght förvar om jag skulle vilja se dem igen. Men, jag har inte kännt att jag velat göra det sen visningstillfället. Jag vill minnas barnen som de var när de levde.