Idag är det precis ett år sedan Julia kom till oss.

För ett år sedan hade mitt blodtryck höjts så pass mycket att doktorerna ansåg att det var omöjligt att låta bebisen vara kvar i min mage.
Jag läckte massa äggvita ut i urinen, och min kropp höll på att gå under.
Jag låg med ständig huvudvärk, och måde verkligen pyton!

På morgonen den 11.e April 2010, så kom det in en läkare till mig och sade att han inte kunde göra mer för mig nu. De skulle ge mig en medicin till, sen skulle vi avvakta i någon timma och se om trycket skönk något iaf.
Jag låg där i sängen och väntande och väntande.
Till saken hör att min bebis i magen var kraftigt tillväxthämmat också. Pyret vägde bara 1500gram.

En ny doktor kom in, och konstaterade att medicinen inte givit någon verkan alls. Jag skulle förlösas idag.
Jag ringde till sambon och bad honom att åka till sjukhuset snabbast möjligt.

Doktorerna var lite orolig över min hälsa, och bebisens krafter i och med tillväxthämningen. De ville gärna snitta mig. Men, jag vill absolut föda vaginalt.
De sade att jag fick prova. Men att om de märkte tendenser på att bebisen inte orkade, så blev det katastrofsnitt. O då fick jag inte vara vaken.
Jag sade att det inte gjorde mig något. Jag hade nog helst valt att sova iaf, jag är så rädd för att vara vaken under en operation. Så de hade verkligen fått kämpa med att hålla mig lugn.
Sagt och gjort, jag gjordes iordning för snitt trots att jag skulle föda vaginalt. Värkstimulerande dropp sattes in, och när värkarna satte igång så gick det fort. Krystvärkarna kom, och efter två st, så var hon född vårt lilla ”penntroll”.

Lyckan var total. Hon var för tidig, och för liten. Men hon skrek, och mådde bra ändå.

Jag däremot mådde fortfarande riktgit dåligt. Min förgiftning i kroppen pga graviditeten satt fortfarande kvar. Vi visste att det skulle bli bättre. Men, just då behövde jag bara lägga ned huvudet och vila.
Samon och dottern fick åka till neonatal avdelningen, och jag själv låg kvar på förlossningen i nästan ett dygn.
Mina två älskade kom ibland och hälsade på, och jag fick hålla vär prinsessa. Men ,jag orkade inte långa stunder.

När det hade gått nästan 24 timmar efter födseln, så bad jag dem att ta bort ett dropp som jag legat med hela tiden. Jag hade en känsla av att det var just denna som gjorde mig så dålig. O så rätt jag hade. När det var bortkopplat. så var det som att vrida på en knapp. jag ville ha mat, dricka, jag ville upp och gå och framför allt, Gå och börja vara mamma till min lilla dotter.

Vi hade sagt att om vi fick en dotter skulle hon få heta Linnéa. Men när hon kom ut, så tittade sambo på mig ,och sade. Det är ingen Linnéa.
Vi ville ju ha ett namn på henne så vi liksom tog ett ur luften som vi var överrens om. Det blev Tova.
Sambon berättade för vänner och familj att hon skulle heta Tova.
Men, vi hade båda ett problem. När någon frågade oss vad hon skulle heta, så kom det inte naturligt. Vi stammade båda fram: Tove Tov… el vad var det nu? JUST JA! Tove!
Så när jag kom till BB avdelningen jag också så sade sambon ”Förlåt, men det känns inge bra med Tova”
Jag blev så lättad eftersom jag känt samma sak.
Men då återstod ju problemet, vad skulle vår dotter heta?
Vi mindes båda vårt första namn. Det som vår toast hemma hette :0) JULIA. O det blev så naturligt.
Helt plötsligt föll allt på plats. En Julia var det vi hade fått.

Idag blir Julia som sagt ett år,
jag tror hon, som jag själkv när jag var liten, var lite pirrig i magen i och med födelsedagen.
För hon har vaknat flera gånger inatt. O klockan 3.30 så tyckte hon att det var morgon. Jag höll inte riktgit med. Men, jag unde inte göra så mycket. Vu myste ned oss i soffan tills hon blev trött i ögonen igen.
Hon somnade igen 5.00 o sov till 6.00. Nu har vi var uppe sen dess. O det verkar inte bli någon mer sömn.
Men, denna dag ska jag njuta av hela dagen.
Min prinessa ska få sång , paket och massa uppmärsamhet! Vi tjuvstartade igår när släkten kom och firade. Men idag är ju den riktiga dagen… o det vill jag att hon ska känna.