Har snart läst färdigt din bok. Jag undrar lite varför det tog så lång tid för thomas att berätta vad han såg i hallen då han kom hem?

Thomas hade fått restrektioner av polisen att inte prata med mig om något som rörde händelsen. Han följde detta otroligt bra. O det gjorde mig irriterad och frustrerad. Den jag hade närmast mig fick inte prata med mig om det som var jobbigt för mig just då.
Nu var det ju så att polisen inte kunde påverka vad vi gjorde när vi kom hem. Men sambon höll ändå sitt tidigare löfte till polisen till straxt innan rättegången skulle börja.

 Och varför det inte nämns något om att du å magnus(om han nu hette så) gör en dokumentär?

 Magnus Wennerholm och jag (och fotografen Markus Junghard) har gjort två repotage för ”kalla fakta” om händelsen. (www.bilandbull.se)
De träffade även barnens pappa och gjorde att om hans upplevelse också.
Det nämns i boken om repotagen. I Magnus ”Efterord och Tack” så inleder han med hur vår kontakt började.

 Att dina föräldrar vart intervjuvad då du var medvetlös?

 Vi hade velat ta med allt i boken. Men boken är bara på 280 sidor. Vi hade inte utrymme för allt. Att mamma och pappa pratade med några journaliser under tiden jag var medvetslös var en av de sakerna som egentligen inte hade så stor betydelse i det stora hela.

 ang. skyddad adress, tycker att om nån vill skicka boken för att få den signerad, borde det väl finnas nått slags kontor eller nått dit boken skickas & att du besöker tex föreläsnnigs bolaget 1 gång i veckan…

 Jag har inget föreläsningsbolag. Jag föreläser i min egen enskilda firma.
Men jag förstår vad du menar.
De två sätten att få boken signerad av mig är att hålla utkik vart jag föreläser i höst och komma dit.
jag lovar att jag ska annonsera om det här på bloggen.
Annars kan man köpa en bok av mig som jag skickar till er. Maila mig på jangestigemma@gmail.com.
Då får ni en personlig signering i boken,

 Jag undrar om ni har många videoklipp/filmsnuttar på Max och Saga? Jag har förlorat två människor som betydde otroligt mycket för mig inom loppet av ett år och jag önskar så att jag hade lite fler rörliga bilder på dem så jag kunde se dem och höra deras röster… Om ni har film på barnen, tittar du på dem ofta? All lycka till dig… Kram M

 Jag är hemskt ledsen över din situation.
Ja, vi har lite filmer på Max och Saga. Det är otroligt skönt att ha kvar. Det är som du säger skönt att se de, och höra deras röster.
Jag tittar inte så ofta på dem. För de lever kvar i mitt hjärta och mitt minne på ett så levande sätt fortfarande. Men ibland så är det underbart att se dem iaf.

 Nej det går inte att förstå hur folk kan ge sig på barn, men var/är inte tyskan sjuk? Vad som händer i en sjuk människas hjärna, vilka kopplingar som leder till vad, kan nog ingen svara på. Du är så klok och stark som valde livet och som bearbetar det hemska på bästa sätt.
Varma tankar och kram till dig!

 Tyskan ville inte delta i den rättspsykiatriska undersökningen. Så de förklarade henne frisk. De kunde inte göra annat eftersom hon vägrade genomgå deras undersökningar. Så vi vet inte om hon är frisk el sjuk.

 Jag tycker det är sjukt orättvist att hon gav sig på barnen som inte hade gjort nått! Det var ju dig hon var ute efter!
Önskar du, när du tänker på det, att de hade överlevt istället för dig?
Visste tyskan att Max o Saga bara var dina barn o inte Thomas..?

 Ja, självklart är det så. Om jag kunnat välja hade jag ju valt deras liv framför mitt.
Men, tyvärr så går det inte att ändra. O det är inget jag ältar. O jag har inte skuldkänslor för att jag är glad att jag lever.
Stod jag i situationen igen och hade ett val, då hade jag självklart valt att de skulle få leva och inte jag. En mamma gör ju vad som helst för sina barn.

 Vi vet inte om tyskan visste vems barn det var.

Men, jag gissar på att hon visste att barnen inte var Thomas eftersom föreundersökningen visade att hon följt hans blogg. Där han i sin tur berättade att han träffat en tjej (jag) som hade barn sen innan.
jag har för mig att det även framkom att hon även kikat på min blogg.

Ibland när jag tänker på Max och Saga slås jag av en känsla.
”Det är så grymt orättvist”

Jag kan inte för mitt liv förstå vad som får en människa att ge sig på små barn.
När vuxna människor misshandlar sina egna barn el när någon utomstående gör det.

Varför ska barnen få lida för det vi vuxna känner och behöver hantera?
Barnen har ju knappast hunnit göra någon skada alls under sin livstid. Varför blir de straffade för?

Max och Saga tyckte mycket om min sambo. Men, det var jag som först valde att leva med honom. Att mina barn också tyckte om honom var det som avgjorde mitt beslut om att vi vlle ha honom i vår familj.

Varför tvingade tyskan oss alla tre att lida för vår kärlek? Varför fick vi inte lov att älska honom så mycket som han är värd att älskas?
Varför straffades mina barn för mitt val?

———————————————–

Såhär går oftast mina tankar när det känns jobbigt. När jag går till deras grav och ser deras leenden på kortet vi har där.El som idag, när jag vaknar upp en morgon och slås av saknaden.

Men, några svar finns det inte att få. Frågorna gör det iaf lättare att hantera det. Jag måste få fråga mig ”Varför”. För att sedan gå vidare.
Gå vidare med alla minnen jag har av Max och Saga. O jag sträcker lite på mig när jag tänker på dessa. För DE kan ingen ta ifrån mig hur mycket de än vill. O jag är fortfarande så fruktansvärt stolt över mina två änglar.

Inatt har tyskan och jag ”gjort upp”.

Jag har inte haft många drömmar om henne. Men, inatt kom det.

Det handlade inte alls om hallen hemma på verktygsgatan. Utan nu var vi inne i ett bibliotek.
Tyskan satt där inne när jag skulle gå in. Jag såg henne innan jag skulle gå in. Jag visste att jag skulle vara tvungen att gå förbi henne för att komma dit jag skulle.
Jag gjorde upp med mig själv att jag inte skulle låta henne skrämma mig. Hon skulle inte få lov att stå ivägen för mina ärenden. jag tog satts och gick med snabba steg förbi henne och när jag kommit två steg förbi henne så började jag springa. Det var obehagligt att ha henne bakom mig.

Det hände en massa mer saker. Men jag kan inte riktigt sätta ord på allt. Det är så frustrerande när drömmar bara har känslor men inga händelser.

jag kom på efter ett tag att tyskan ju kunde rymma. Ingen såg ju till henne och dörrarna stod ju öppna. O just då började hon springa mot dörren. Fysiskt så fanns det inget som hindrade henne. Men, hon kom verkligen inte ut på gatan. Något som inte fanns hindrade henne.

Under drömmens gång befann sig jag och tyskan närmare och närmare varandra. Tillslut pratade vi med varandra. Men, hon sade inte mycket. jag lät henne inte prata så mycket. För jag hade så mycket att säga henne. Jag berättade vad jag tyckte om henne. Jag berättade hur fruktansvärt ont det gjort när hon slog mig osv.
jag inriktade mig inte så mycket på vad hon gjort mot barnen. Utan denna dröm handlade om hur hon fysiskt misshandlat mig.

Tillslut tog hon till orda. Men jag vet inte vad hon sade. jag vet bara att hon pratade. O att det handlade om något som hon inte gillade att jag gjorde under tiden hon slog mig.

Jag ver inte rädd för henne i slutet av drömmen, Utan såg henne mer som en samtalspartner….
O när jag vaknade så kände jag skuldkänslor mot Max och Saga….

Drömmen har förföljt mig hela dagen…. men inte på ett negativt sätt. Jag har mest analyserat vad den kan betyda. men jag har inte kommit fram till något bra.

Nu har jag fått ett mail igen.
Denna blogg kommer INTE att stängas tack och lov.
Aftonbladet bad så mycket om ursäkt för missförståndet. Jag skulle inte fått det där mailet överhuvudtaget egentligen.
Men, eftersom att jag lovat er att blogga på min hemsida så är ni välkommna dit också. Tyvärr så har jag inte så mycket tankar och fantasi för att fylla två bloggar. Lite kanske blir kopierat. O lite mindre frekventa uppdateringar. Men ni är hjärtligt välkommna att följa mig på båda ställena på www.varforgraterinteemma.se

——————————————————————————————————————–

hej Emma!!
jag har funderat lite på en sak, hur har egentligen Max å Sagas pappa tagit att dem är döda?
har han lyckats gått vidare?

Mvh

 Hejsan! Jag kan hänvisa till ett blogginlägg från 20e februari. Där svarar Nicklas själv på frågor om vad han känner nu efteråt.

 Vore kul att fortsätta prata med dig men inte på bloggen. Många krama till dig från mig

 Du kan få tag på mig på jangestigemma@gmail.com Det kan ta lite tid innan jag svarar. Men du är välkommen att skriva där!

 Det var tråkigt att höra att din sambo, tillika Julias pappa inte var villig att betala några få kronor för att kunna tvätta av lilla flickan. Han kom ut utan vatten. Om det händer fler gånger är det bäst att du går in för du har väl pengar Emma?

Ett tips annars är att mackarna har vatten i skåpen utanför. Det brukar stå ”luft och vatten” på skåpet och det är gratis.

 Självklart har både jag och sambon pengar. Sambon hade dock inga med sig in på macken då vi antog att vi kunde få någon deciliter vatten utan att betala.

 nu har jag precis beställt din bok å undrar om man kan få den signerad av dig? det går inte möjligtvis att skicka den till dig?

 Tyvärr så har jag sekretessmarkering. Så min adress är skyddad.

Om jag hade vetat att du ville ha den signerad hade du kunna köpa direkt av mig och fått en personlig hälsning i den. Men, vi kanske ses på någon föreläsning i höst. Håll utkik.

Idag satt vi i bilen på väg till ett dop. Plötsligt spyr Julia.
Han har aldrig vart åksjuk förut, så efter att kollat upp om allt var bra med henne och kommit överrens om att åka till närmsta mack, började vi diskutera om det var magsjuka el åksjuka.

Hon hade inte vart krasslig tidigare på dagen. Bara lite extra gnällig i och med att vi plockade ihop det sista här hemma. Men, åt hon inte någon ny mat till lunchen va?
O magsjuka? vem skulle hon kunna blivit smittad av? Han kanske spydde för att hon var trött? O nu hulkar hon till igen. Det är nog magsjuka. El? HUR ska vi göra?

Vi stannade vid en mack. Sambon sprang in och skulle hämta lite vatten så att vi kunde blaska av henne lite.
Tack och lov hade jag med både en rulle papper, våtservetter, handduk och ombyte (men inget man vanligtvis har på dop)
Jag tog ut den fortfarande halvdåsiga tjejen och satt henne på backen på en handduk. Där klädde jag av henne kläderna med spyor och tog fram nya kläder. Sen väntade vi på sambon.

När han kommer ut ser jag att han är upprörd. Han fick inge vatten!
Vi hade stannat på en vanlig OKQ8 mack. Han frågat om han kunde få en mugg med vatten och fått till svar att det fick han faktiskt köpa. Han förklarade läget och fick fortfarande till svar att han fick köpa det om han ville ha.
Han tänkte att han kunde gå in på toaletten och hämta vatten bara han fick en mugg. men det fick han faktiskt köpa det också enligt expiditen.

Så, ut kom han utan vatten.
Jag kom till vår räddning på att jag hade en liten skvätt vatten i en flaska i skötväskan. Det skulle inte räcka långt. Men, det var bättre än inget.
Vi svabbade av Julia med det och sambon tog hand om badet av spyor i bilstolen med hjälp av pappersrullen.

När vi hade återställt allt till ett okej läge. Så återtod frågan. Var Julia magsjuk el åksjuk?
Vi skulle ju till ett dop med många andra barn. O risken att smitta dom kändes inte bra alls.
Men om hon ”bara” var åksjuk skulle vi ju kunna åka. Vi var ganska städade trots olyckan.

Nej, efter många argument hit och dit bestämde vi oss för att vända och åka hem igen. Risken att alla barn låg magsjuka imorgon kändes inte tilltalande.
Vi resonerade så att om det skulle visa sig att hon ”bara” var åksjuk så skulle vi ju veta det till nästa gång iaf.

Påvägen hem så hulkade hon till några gånger till. Jag började bli mer och mer säker på magsjuka.
När vi kom hem plockade jag bort alla mattor och förberedde oss på en omgång magsjuka (igen)

Men nu sitter jag här med en piggelin tjej. Inte hade hon magsjuka inte. O jag HOPPAS verkligen att det var en engångsföreteelse. För stackars liten om hon ska må illa av att åka bil i fortsättningen också.

Igår fick jag ett mail.
Det stod att alla bloggar på aftonbladet skulle läggas ned. Så i slutet av Juni kommer ni inte kunna hitta mig här längre.
Men, självklart kommer jag att fortsätta blogga.
På bokens hemsida www.varforgraterinteemma.se har jag en blogg som jag kommer att fortsätta i.
Där gör det att lämna kommentarer precis som här.
Ni kan se en bokvideo (redan nu) o mycket annat. Ni är hjärtligt välkommna från och med nu att följa mig där.

Hej underbara Emma!
Jag följer din blogg till punkt och pricka och det gör mej så ont att läsa om vad som hände dej och barnan att jag till och från inte kan hålla tårarna tillbaka. Jag antar att alla som har egna barn kan relatera till den sorg du måste gått igenom. Det måste ha varit fruktansvärt!
Tycker du är så fantastiskt stark!
Jag har inte fått tillfälle att läsa din bok än, men jag undrar om du kunde närvara vid max och sagas begravning, eller om du missade den eftersom du först inte fick veta vad som hade hänt med dem.
Tack för att du skriver denna bloggen!

 Tack för att du vill läsa!
Det var nära att jag inte kunde närvara vid Max och Sagas begravning. Tre dagar innan så lades jag in på sjukhus pga uttorkning. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag spydde ca 30 gånger om dagen, och det slutade med uttorkning.
Jag låg på sjukhus och vätskades upp och dagen före begravningen kom jag hem och samlade krafter med mina anhöriga för att dagen efter gå till kyrkan.
Jag är tacksam över sjukvården idag. Om de inte funnits hade jag inte kunnat närvara och sagt hej då till Max och Saga på deras begravning.

 undrar lite grann, när man har vårdats för skallskador, (i ditt fall hammarslag mot huvudet) hur får man sätta sig i en bil & köra direkt när man kommit hem ? en bekant fick vänta 3 år på att få köra bil igen efter att han ådragit sig 3 blödningar i hjärnan av sparkar mot huvudet..

 Det var ingen doktor el annan som avrådde mig från att köra. Men, jag väntade iaf ett par veckor efter att jag kom hem.Min syster och jag åkte på ett ärende. Hon körde dit. Men när vi skulle åka hem så bad jag henne åka in på en öde parkering. Jag satte mig vid ratten och kände efter lite hur det kändes. O det slutade med att jag körde därifrån. Det fanns inga som helst problem med balans el liknande. Så jag körde utan problem ganska snart.

 Jag tänker mycket på dig, Max o Saga. Jag blir lika ledsen varje gång o när jag gick in på din boksida (varförgråterinteemma) o när jag såg videoklippet, så grät jag, jag grät för dig o dina barn. Låten var så oerhört sorlig o att se dina fina barn när de skrattade i klippet där så brast det verkligen… När jag tänker på det, så mår jag jättejättedålig. Stannar upp o glömmer att leva för en stund.

Jag önskar ibland att jag aldrig hade hittat hit till din blogg, sluppit att läsa, sluppit att må dåligt p g a vad som har hänt dig o dina barn… Det känns jättejobbigt vissa stunder. Jag har barn själv o jag antar att jag hade gått o hängt mig om mitt barn dog. Men bara tanken på att någon skulle mörda honom, det är hemskare än allt! Då skulle jag hellre föredra en olycka… Har du oxå känt det så? Att det skulle ”kännas” bättre om de hade dött av en olycka än att de blev mördade?

 Hejsan! Jag är ledsen att du tvingats må så dåligt av detta.
För mig är det värsta inte att det blev mördade. För mig är värst att de inte finns längre.
Jag hade tyckt lika illa om olyckan, naturkatastrofen el sjukdomen som om tyskan.
Jag kan ibland kalla tyskan för en sjukdom som drabbade Max och Saga.
Jag hatar inte Tyskan. O jag skulle heller inte hata en sjukdom. Jag vet inte om det skulle ha vart lättare med en olycka el liknande. För de skulle ju ändå vara borta.

Jag vill tacka er mina läsare för allt stöd jag får.
Visst har jag underbart stöd av mina nära också. Min sambo, min mamma, min pappa, Syster Ida syster Frida, deras sambos. Mina vänner och bekanta. Men, det här som jag får av er är inte självklart någonstans.
Att känna, dela och uppleva allt som handlar om någon annans liv är inte självklart för alla. Speciellt inte om det handlar om någon som man aldrig träffat.
Man kan känna att det är för långt bort, el att man har ”nog med sina egna bekymmer”.

Inte ens jag, som har vart med om det jag har bakom mig vill tro att världen är ond. För jag ser ju hur mycket fint det finns här och på många andra ställen. Ondskan tog sig in hos mig en gång. Men, efter det så har det nästan bara finnits godhet.
Även om jag aldrig slutat tro på godhet. Så hjälper ni mig att hålla fast vid det jag tror på.

Jag vill Tacka er för att ni finns där dag ut och dag in och följer mig i mitt liv efter Max och Sagas död.

Men, nu vet jag ju att även mina nära som jag tidagare nämnde här läser min blogg. O ni ska veta att även om jag tackar mina bloggläsare här. Så är ni ovärderliga. Utan er skulle jag inte vara här och skriva dessa ord.

Tack….

———————————————————————-

jag får ibland en känsla av att jag upprepar mig här i bloggen. jag tror jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare. Men, Tack kanske man inte kan säga för många gånger. är det däremot något annat ni tycker att jag tjatar om för ofta så får ni säga till. 

Grundar du ditt utpekande på tyskan för att hon tidigare betett sig underligt mot din sambo?

 Nej absolut inte. Jag såg ju henne i min hall. Det är det jag grundar mitt utpekande på.

 Hej bästa Emma!

Tusen kramar till dig fina fina Emma!

 Det är verkligen synd att det blev inställt. Jag hade också sett fram emot det jättemycket.
Jag är bokad i Täby till ett senare tillfälle. Tyvärr är inte det förrän till slutet av året. Hoppas vi kan ses då.

Minnesexpertens resultat av testet visade att du hade påverkats av din omgivning.
Är det korrekt,eller?

 Nej, det är inte korrekt att jag påverkats om de runt om mig. De höll sig till reglerna till punkt och prick.

 Hej Emma! Jag undrar om det känns skönt att du inte minns så mycket av själva händelsen, alltså att du inte minns hur barnen slogs ner, smärta osv? Hade det varit svårare att gå vidare om du hade sett vad som hände barnen tror du? Eller hade det på något sätt känts bra att veta? Förlåt om det är en för konstig/känslig fråga.

Jag tycker du är en oerhört stark människa

 Tack för din raka fråga!
Ja, det stämmer. Jag är glad att jag inte kommer ihåg mer. Jag är glad att jag inte tvingades se Max och Saga lida.
Även om jag så gott jag kunnat tagit reda på allt som de tvingades gå igenom. Så är det inte alls så illa som att tvingas se det och leva med de minnena resten av mitt liv. Min egen smärta kommer jag ihåg. O har lärt mig att leva med det minnet. Men, om jag skulle ha minnen av misshandeln på Max och Saga vet jag inte alls hur jag hade hanterat det.
Jag kan väll tänka mig in i att de hade minst lika ont som jag, o som sagt jag kommer ju ihåg hur ont det gjorde. Smärtan av att veta det räcker. Vi fick gå igenom samma sak. O det räcker att jag har vetskapen om det.

 hur länge har man egentligen skyddad adress? är det livslångt? vet folk som har det + hemligt nummer pga pappan i familjen förgrep sig på dom,

 Jag har inte forskat närmare i detta. Men jag utgår ifrån att vi har sekretsessmarkering så länge vi behöver.

 varför väljer du att vika ut til media? svenska folket tröttnar snart på dig med, lika så som de har gjort på pigge och engas mamma

 Jag väljer att delta i media pga att jag tycker att det är viktigt att tala om sorg i vårt samhälle. Jag hoppas att jag kan förmedla något till mina medmänniskor. O jag lär mig mycket jag med av alla jag träffar på.

 Hej emma! Var inte första boken för en form av sorgarbete och att föras deras minne vidare? Du får ju inte glömma bort att du blev ”känd” pga morden. Känns det helt rätt i själen att skriva en till bok för att vi vill det?

 Det stämmer mycket bra att första boken var en form av terapi för mig.
När den sen togs emot på ett så bra sätt av mina underbara läsare. Så blev jag jätteglad. O nu när en ny bok ibland efterfrågas så är jag villig att skriva mer om det finns ett behov ifrån er där ute att läsa mer.
Om jag en gång har gjort något för min egen skull (varför gråter inte Emma) o ni har hjälpt mig genom att läsa den.
Så vill jag gärna göra något för ER skull också. Därför ställer jag frågan om vad ni skulle vilja läsa om isf.
Då känns det rätt i själen…. Att ge och ta….

I torsdags var jag iväg på ett arrangemang som förlaget hade.
Vi var några författare som skulle träffa våra återförsäljare för pocketböcker och sälja in våra respektive böcker.
kvällen började med mingel, snittar och vin.
När alla kommit fick vi författare 10 minuter var på scen och marknadsföra vår bok.
Det är jätteroligt och jag älskar mötet med andra författare.

En fråga som återkommer ständigt från många jag stöter på är:
”När kommer nästa bok”.
Jag har inte haft någon tanke på att skriva någon mer bok. Men eftersom denna fråga återkommer så undrar jag:
Är det något mer som skulle vara intressant att veta?
Vad skulle ni vilja höra mer om?