Vad härligt det är med barn.

Igår var jag i en lekpark. Där fanns det en grupp barn som jag träffat vid några tillfällen förut. De tycker mycket om Julia och lekte mer än gärna med henne.
Ena tjejen frågade mig ”är det ditt första barn”.
Nej, sade jag. Det är mitt tredje barn.
Vart är dina andra barn fråga hon då.
De finns inte här på jorden längre. De är döda, så de är nog änglar uppe i himlen sade jag.
”Jaha” konstaterade hon. Sen tog hennes bror över. Han visste mer än sin syster. Så han sade:
Jag vet att det var en tjej som var dum mot dem så att de dog. Men, vad hände med dig?
Jag berättade att hon var dum mot mig med. Men att efter att jag legat på sjukhus ett tag så mår jag bara bra igen.
Killen visste också att man inte behövde vara rädd för tjejen längre. För hon satt ju i fängelse på livstid och skulle inte komma ut. Hon skulle dö i fängelset.

ååå vad jag önskar att det var sant. Å vad jag önskar att jag kunde säga så till Julia också. Att hon skulle dö där hon nu satt. Men, tyvärr… så kommer hon komma ut igen.

Vad skönt det kändes att prata med barnen om det. Det blir så ärligt naturligt och äkta. De lindar inte in något. Utan de frågar precis vad de vill, och säger precis det de känner i hjärtat.
Självklart så pratar inte jag med barn om detta om jag inte vet el förstår att det är okej med deras föräldrar. Jag tycker att det måste få vara deras beslut hur mycket de vill berätta.
Men ärlig är jag alltid mot barn. Så frågar de om Max och Saga så lindar inte jag heller in det. Utan jag säger att de är döda. Sen får man anpassa resten efter situationen och det enskilda barnet man pratar med.