Ibland när jag tänker på Max och Saga slås jag av en känsla.
”Det är så grymt orättvist”

Jag kan inte för mitt liv förstå vad som får en människa att ge sig på små barn.
När vuxna människor misshandlar sina egna barn el när någon utomstående gör det.

Varför ska barnen få lida för det vi vuxna känner och behöver hantera?
Barnen har ju knappast hunnit göra någon skada alls under sin livstid. Varför blir de straffade för?

Max och Saga tyckte mycket om min sambo. Men, det var jag som först valde att leva med honom. Att mina barn också tyckte om honom var det som avgjorde mitt beslut om att vi vlle ha honom i vår familj.

Varför tvingade tyskan oss alla tre att lida för vår kärlek? Varför fick vi inte lov att älska honom så mycket som han är värd att älskas?
Varför straffades mina barn för mitt val?

———————————————–

Såhär går oftast mina tankar när det känns jobbigt. När jag går till deras grav och ser deras leenden på kortet vi har där.El som idag, när jag vaknar upp en morgon och slås av saknaden.

Men, några svar finns det inte att få. Frågorna gör det iaf lättare att hantera det. Jag måste få fråga mig ”Varför”. För att sedan gå vidare.
Gå vidare med alla minnen jag har av Max och Saga. O jag sträcker lite på mig när jag tänker på dessa. För DE kan ingen ta ifrån mig hur mycket de än vill. O jag är fortfarande så fruktansvärt stolt över mina två änglar.