Emma, allt hemskt som drabbat dig och dina nära är mer än vad någon människa ska råka ut för under en livstid. Du verkar så stark och din familj så fina och underbara. Kommer ihåg vilken värme och styrka din pappa ändå utstrålade när du låg nedsövd, otroligt!
Några frågor; Har barnens pappa också fått nya barn och har ni kontakt med varandra? Bor ni kvar i Arboga? Vad heter din bok? Var du på apoteket i Solna igår den 10onde och köpte solkräm ”för du hade så lätt att bränna dig”? Tordes inte fråga om det va du.
All kärlek till dig och din familj♡

Det stämmer att barnens pappa fått barn han också.
Min sambo, jag och Julia har sekretessmarkering, vilket betyder att vi har hemlig adress.
Min bok heter ”Varför gråter inte Emma?”. Gå gärna in på www.varforgraterinteemma.se och titta på bokvideon. Där kan du även hitta länkar till sidor där boken går att köpa.
Nej, jag har inte vart i Solna. Men, beskrivningen om att ”bränna sig så lätt” skulle kunna vara jag. Eftersom jag är rödhårig i botten, så har jag otroligt känslig hud.

 Åh, dessa underbara barn! Jag blir så glad när du skriver om dina barn Emma. Det är så roligt att läsa om dom.
Du är så stark Emma. Det är så svårt för en annan att förstå hur man klarar av sånt som du har tvingats att gå igenom. Du är lyckligt lottad som har en så fin familj som du beskriver här i bloggen o de är lyckligt lottade som har dig.
Jag undrar lite över hur din familj, mamma, pappa, syskon o övriga har bearbetat sorgen efter händelsen, hur de upplever tomheten efter dina fina barn. Brukar ni prata om Max o Saga när ni ses?

 Min familj har haft det mycket tufft. Först sorgen över att barnen avlidit. Sen rädslan över att jag inte skulle klara mig. Efter det så fick de lägga sig egen bearbetning åt sidan för att hjälpa mig på fötter igen.
De är verkligen underbara allihopa! Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem.
Varje gång vi träffas så pratar vi om barnen. Ibland kan det vara samma saker som upprepats 10 gånger förut. Men, det gör inget. Alla njuter av att återuppleva minnena om och om igen.
Vi har barbetat sorgen på både lika och olika sätt. Vi pratar väldigt öppet om allt. Men varje individ i familjen har även sitt eget sätt att hantera allt på. Det viktiga är ju att man respekterar varandras olika sätt för att kunna mötas i det vi har gemensamt.
Självklart är det en enorm tomhet för alla i min familj. Max och Saga fyllde vår familj med massa saker. De var de första barnen/syskonbarnen/barnbarnen. Så självklart blev det tomt.
Även fast det nu finns tre små barn i familjen igen. Så fattas Max och Saga oss alltid.

 Jag är lite nyfiken på när/hur dina minnen kom av ”tyskan”.
Hur började du minnas att du sett henne stående framför dig i hallen med en hammare i handen?

 Under isoleringsperioden så kom minnena ett efter ett i och med att jag blev bättre både fysiskt och psykiskt. Min kropp mindes och kom bara ihåg det jag orkade komma ihåg.
Under tiden på det skyddande boendet så fick jag genomgå ett test av en minnesexpert. Under mötet med honom kom ett klart minne av tyskan första gången. Efter det rullade det bara på med andra saker som kroppen orkade ta fram.

 Hej fina du!
Hade Saga en port ’a’cat inopererad under huden som ni själva skötte? Vad var det för typ av dropp hon fick på nätterna, antar att det var mer än bara vanlig glucos, typ oliclinomel kanske… Hur såg diagnosen ut framåt, skulle det vara möjligt att hon skulle få äta någon vanlig mat i framtiden? Jobbar själv med barn inom sjukvården och är intresserad av hur barn med Sagas diagnos har det.
Många kramar till dig!!

 Ja, det stämmer att Saga hade en port a cat. Varannan vecka skulle vi till sjukhuset och byta nålen. Jag hade lärt mig att ta bort nålen själv och lägga på emblasalva. Dagen efter händelsen skulle jag lära mig att sätta nål själv också. Tyvärr så han vi ju inte det.
På nätterna fick hon två dropp. Ett av dem var vanlig glucos. Den andra minns jag inte namnet på. Men det var en vit illaluktande vätska som innehöll alla ämnen man behöver för att överleva.
Vi fick en väska som innehöll två aggregat som pumpade in vätskan i hennes kropp. Min uppgift var ju att koppla ihop påsarna med slangar och kranar varje kväll för att sedan koppla på alltihoppa på hennes port a cat.
Det som var bra med dessa agegat var att vi inte behövde ha väskan stående högre än hennes kropp. Den kunde stå på golvet på nätterna och vätskorna nådde hennes kropp i sängen iaf.
Diagnosen för framtiden var väldigt osäker. Det var inte troligt att hon skulle klara sig helt utan dropp och kunna livnära sig på mat. Men chansen fast att hon iaf skulle kunna smaka vissa saker.
När hon blev äldre hade hon själv fått avgöra om hon tyckte att det var värt att bli dålig i magen en längre tid för att få smaka en viss sak. Det var inte FARLIGT för henne att äta mat. Men, det gav henne mycket obehag och en obalans i kroppen.

 Jag kan fortfarande INTE förstå att Sverige tillåter obduktionsbilder som kablas ut över nätet. Jag blev så oerhört illa berörd och chockad när jag av en slump råkade se dina barn på dessa. Jag grät mig till sömns i 3 nätter efter att oväntat och ofrivilligt sett dessa. Bilden finns kvar i mitt huvud. Jag har tänkt mycket på detta och undrar om du har tagit reda på VEM som har ansvaret över bilderna och VEM/HUR dem kunde hamna på nätet? För mig låter det som en brottslig gärning att göra såhär, är det verkligen tillåtet?

 Tyvärr så är bilderna offentliga. Det betyder att när åklagaren släppte dessa så kunde vem som helst göra vad som helt med dem.
Men, visst finns det åtalspunkter som man kan gå in och peta i. Tex ofredande el kränkning.
Men det är tyvärr näst intill omöjligt att fälla någon för detta. Lagen är luddig och har många kryphål här. OM man får tag i någon misstänkt vill säga. För nätet är stort och du kan gömma dig bakom många adresser och nickname.

 Vem som har ansvar för detta är ju först och främst åklagaren som gjorde dessa offentliga. Sen är det människan/människorna som lade ut dessa för allmän beskådning.
Hur de kunde hamna på nätet är inte svårt att förstå. Förundersökningen gavs ut som PDF-fil och där kunde man kopiera och klistra in på en webbsida.
Vem som har mage att göra på det sättet vet jag som sagt inte. Jag kan, liksom du, INTE för mitt liv förstå hur man tänker när man lägger ut det på nätet. Men, livet är ju så. Alla är olika.