Hej underbara Emma!
Jag följer din blogg till punkt och pricka och det gör mej så ont att läsa om vad som hände dej och barnan att jag till och från inte kan hålla tårarna tillbaka. Jag antar att alla som har egna barn kan relatera till den sorg du måste gått igenom. Det måste ha varit fruktansvärt!
Tycker du är så fantastiskt stark!
Jag har inte fått tillfälle att läsa din bok än, men jag undrar om du kunde närvara vid max och sagas begravning, eller om du missade den eftersom du först inte fick veta vad som hade hänt med dem.
Tack för att du skriver denna bloggen!

 Tack för att du vill läsa!
Det var nära att jag inte kunde närvara vid Max och Sagas begravning. Tre dagar innan så lades jag in på sjukhus pga uttorkning. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag spydde ca 30 gånger om dagen, och det slutade med uttorkning.
Jag låg på sjukhus och vätskades upp och dagen före begravningen kom jag hem och samlade krafter med mina anhöriga för att dagen efter gå till kyrkan.
Jag är tacksam över sjukvården idag. Om de inte funnits hade jag inte kunnat närvara och sagt hej då till Max och Saga på deras begravning.

 undrar lite grann, när man har vårdats för skallskador, (i ditt fall hammarslag mot huvudet) hur får man sätta sig i en bil & köra direkt när man kommit hem ? en bekant fick vänta 3 år på att få köra bil igen efter att han ådragit sig 3 blödningar i hjärnan av sparkar mot huvudet..

 Det var ingen doktor el annan som avrådde mig från att köra. Men, jag väntade iaf ett par veckor efter att jag kom hem.Min syster och jag åkte på ett ärende. Hon körde dit. Men när vi skulle åka hem så bad jag henne åka in på en öde parkering. Jag satte mig vid ratten och kände efter lite hur det kändes. O det slutade med att jag körde därifrån. Det fanns inga som helst problem med balans el liknande. Så jag körde utan problem ganska snart.

 Jag tänker mycket på dig, Max o Saga. Jag blir lika ledsen varje gång o när jag gick in på din boksida (varförgråterinteemma) o när jag såg videoklippet, så grät jag, jag grät för dig o dina barn. Låten var så oerhört sorlig o att se dina fina barn när de skrattade i klippet där så brast det verkligen… När jag tänker på det, så mår jag jättejättedålig. Stannar upp o glömmer att leva för en stund.

Jag önskar ibland att jag aldrig hade hittat hit till din blogg, sluppit att läsa, sluppit att må dåligt p g a vad som har hänt dig o dina barn… Det känns jättejobbigt vissa stunder. Jag har barn själv o jag antar att jag hade gått o hängt mig om mitt barn dog. Men bara tanken på att någon skulle mörda honom, det är hemskare än allt! Då skulle jag hellre föredra en olycka… Har du oxå känt det så? Att det skulle ”kännas” bättre om de hade dött av en olycka än att de blev mördade?

 Hejsan! Jag är ledsen att du tvingats må så dåligt av detta.
För mig är det värsta inte att det blev mördade. För mig är värst att de inte finns längre.
Jag hade tyckt lika illa om olyckan, naturkatastrofen el sjukdomen som om tyskan.
Jag kan ibland kalla tyskan för en sjukdom som drabbade Max och Saga.
Jag hatar inte Tyskan. O jag skulle heller inte hata en sjukdom. Jag vet inte om det skulle ha vart lättare med en olycka el liknande. För de skulle ju ändå vara borta.