Jag vill tacka er mina läsare för allt stöd jag får.
Visst har jag underbart stöd av mina nära också. Min sambo, min mamma, min pappa, Syster Ida syster Frida, deras sambos. Mina vänner och bekanta. Men, det här som jag får av er är inte självklart någonstans.
Att känna, dela och uppleva allt som handlar om någon annans liv är inte självklart för alla. Speciellt inte om det handlar om någon som man aldrig träffat.
Man kan känna att det är för långt bort, el att man har ”nog med sina egna bekymmer”.

Inte ens jag, som har vart med om det jag har bakom mig vill tro att världen är ond. För jag ser ju hur mycket fint det finns här och på många andra ställen. Ondskan tog sig in hos mig en gång. Men, efter det så har det nästan bara finnits godhet.
Även om jag aldrig slutat tro på godhet. Så hjälper ni mig att hålla fast vid det jag tror på.

Jag vill Tacka er för att ni finns där dag ut och dag in och följer mig i mitt liv efter Max och Sagas död.

Men, nu vet jag ju att även mina nära som jag tidagare nämnde här läser min blogg. O ni ska veta att även om jag tackar mina bloggläsare här. Så är ni ovärderliga. Utan er skulle jag inte vara här och skriva dessa ord.

Tack….

———————————————————————-

jag får ibland en känsla av att jag upprepar mig här i bloggen. jag tror jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare. Men, Tack kanske man inte kan säga för många gånger. är det däremot något annat ni tycker att jag tjatar om för ofta så får ni säga till.