Hej Emma!

Grattis för det första till ditt arbete. Jag har läst din blogg under en tid nu. Men tycker du inte att det känns jobbigt att främmande människor ställer frågor till dig om händelsen och om tyskan? Ja menar, river det inte upp sår och minnen som du kanske helst vill glömma?

 Nej, det är inte jobbigt och det river inte upp såren.
Såren finns tyvärr där, med el utan frågor. O ärligt talat så mår jag väldigt bra av at ha denna kontakt med er andra medmänniskor. Det är klart att ni undrar vissa saker. Alla människor är olika. Jag är stolt över den jag är och alla mina älskade runt omkring mig. Jag har inget att dölja, så då finns det inget hinder att svara på frågor för att både ge och ta av ert fina engagemang här på bloggen.

Jag läste en förfrågan som ställdes till dig vad dina barn gjorde strax innan detta hände, jag tyckte det kändes hemskt och läsa och började gråta, varför vill man som person veta något sådant. Jag skulle inte orka svara faktiskt.

 Jag kan nog förstå varför människor runt om mig vill veta om barnens sista minuter i livet. Det känns viktigt för mig iaf, att de fick vara lyckliga då och att de hade det bra. Det är lättare att hantera det som sedan hände dem.

Hej!
Jag läser din bok för andra gången nu. 🙂
Jag tänkte på en sak. Hur länge ”bodde” ni hos dina föräldrar? Hur kändes det att flytta till egen ny lägenhet och första gången du va helt ensam? Förlåt om det va dumma frågor.
När Julia är större, kommer du berätta exakt vad som hände hennes syskon?
Stå på dig, Emma! Du har en fin familj och va rädda om er! Kram

 Tack för dina frågor.
Vi bodde hos mina föräldrar i ca 5 månader.
När vi sedan kom till en egen lägenhet så kändes det skrämmande och tomt. Tomt för att jag flyttade till ett nytt hem utan Max och Saga. Skrämmande för att jag nu inte hade fler än en person att bo med. Visst var jag alltis trygg med sambon. Men det blev så tyst utan hela familjen runt omkring.

Vi hade ingen balkong på vår lägenhet, så sambon fick gå ned på gården och röka. Så då var jag ensam i lägenheten under tiden. Det var otroligt jobbigt de första gångerna. Men efter ett par veckor så gick ha ned till affären (som låg ca 5 minuters gångväg ifrån oss) o jag var ensam.

När vi bott där i två månader började jag vara ensam lite längre stunder. Men det var otroligt jobbigt på kvällarna när det var mörkt.

En dag så ringde det på dörren, och jag kollade vem det var i titthålet. Det var en okänd människa och jag öppnade inte. Så länge jag hade dörren stängd så kände jag mig trygg. Men när jag stod där i hallen med främlingen på andra sidan, så började jag fantisera om vad som skulle kunna hända om jag öppnade. Jag fantiserade om hur ont det skulle göra och vart allt blod skulle stänka. Det var första gången jag stod inför denna händelse, och när främlingen hade gått så sms:ade jag sambon. Han kom hem så fort han kunde, och jag kände att det var okej under tiden jag väntade.

Under ca 2 år efter händelsen, och det sker även lite idag. Så gick jag runt och kikade i alla rum och vrår när jag kom hem och lägenheten hade stått tom. Jag var rädd att någon gömde sig där, och jag var rädd att bli överraskad. Jag tittade till och med i kastrullskåpet ibland.

Jag kommer att berätta för Julia om allt. Inte vid en speciell ålder. Vi har redan börjat pratat om hennes syskon och lite runt omkring. Det här är en del av vår familj nu, och det ska hon få veta från första stund. Jag kommer att svara ärligt på alla hennes frågor. Om jag skulle dölja det skulle det blir en mörk hemlighet i familjen och hon skulle känna det på sig och sluta lite på oss tror jag.

 

Hej!

Tänkte bara kolla om din bok finns som CD-bok?
Lycka till med nya jobbet!!!

 Tack snälla!
Min bok finns som ljud och punktskriftsbok på biblioteket.

 Hej Emma!
Jag är självklart intresserad av att köpa boken, har den inbundna boken du gjorde, och det är självfallet att ha den andra också!
Kramar om

 Ååå vad glad jag blir!
Maila mig på jangestigemma@gmail.com så löser vi det med adress och pengar!

 Hej Emma!
Jag har sett dej i polisförhör som en annan blogg länkar till och där säjer du att barnen kanske tittade på en film på datan, och här på din blogg skriver du att barnen satt brevid varann i soffan och kollade på Bolibompa .
Hur mycket minns du av vad som hänt?
Det stämmer inte med vad du skrivit i din bok och blogg med vad du sagt i polisförhör.

 Jag minns inte exakt det polisförhöret. Men barnen satt och såg bolibompa på kvällen. Jag kan inte komma ihåg att jag har något minne av barnen efter det.
Barnen kan ha sett en film på datorn tidigare på kvällen, isf rör det sig om ”crazy frog el bumbibjörn på you tube, några andra filmer hade de inte på datorn. Men, när detta kan ha vart i schemat för kvällen vet jag ej.

 

Hej Emma!

Jag har precis läst ut din bok, ja kunde inte slita mig knappt från den, tack för att ja fått läsa din berättelse om händelsen.. Jag kunde knappt hålla tårarna inne, det kom ibland en tår men det va styrketårar, för att ja tycker att du har en sån styrka som du hade i boken..

Jag hoppas verkligen det kommer en till bok så småningom, där tycker ja att du sak berätta hur du gått vidare nu efter händelsen och rättegången och hur du ser på framtiden..
Jag har din bok, men skulle ändå vilja ha en bok av dig signerad om det skulle gå?
många styrkekramar från Martina

Självklart går det bra. Maila mig på jangestigemma@gmail.com så löser vi det med adress och pengar.
Tack för att du vill läsa om mig och min familj.

 Hej Emma!
Du har inga funderingar på att använda din gamla blogg(med Max och Saga)till en andra bok?:-)

 Det var en bra idé TACK. Jag ska försöka hitta bloggen i förundersökningen så att jag kan läsa den igen. Nu när vi pratat så mycket om den här på bloggen så känner jag att jag vill se den igen.

 Hejsan.

Läser din blogg ibland och känner så otroligt mycket för er.
En sak jag inte kan låta bli att undra över är hur din sambo tänker? På ett sätt har han låtit dig ta allting utåt? För vad jag förstått har han aldrig visat sig på något sätt. Spontant kan man tycka att man borde ta den stora biten tillsammans med. Ni har säkert pratat ut om detta men för en utomstående kan det vara svårt att förstå 🙂
Kanske skulle han ha en frågestund?
Önska er familj all lycka i eller utanför rampljuset 😉

 Jag tror att det är lika svårt att förstå honom som det är att förstå mig som väljer att vara öppen med detta. Om det var ett KRAV att vara såhär öppen efter en tragisk händelse. Ja då kan man ju tycka att vi som par borde dela på den saken.

Men, nu är det ju ”bara” ett val jag gör. Att finnas här tillsammans med er och åka runt på föreläsningar. Det är mitt val. Min sambo gjorde ett annat. Likadant som de flesta respekterar mitt val så måste vi respektera hans val.

Sambon och jag kommer från två lite olika bakgrunder. Mycket har vi gemensamt, men nästan lika mycket skiljer oss åt. Våra olika livsresor Har gjort oss till olika människor. När vi då ställs i en krissituation så reagerar vi olika beroende på vad vi har i ryggsäcken. Sambon tycker av olika anledningar att familjen och de närmaste är viktigt för att stötta honom på vägen. Han brinner för andra saker i livet än att komma ut och föra sin livshistoria vidare.

Jag själv tycker också att familjen och de nära är otroligt viktiga. Men jag har ett driv som säger åt mig att gå ut och prata om det här.

Sambon är en tänkare, och är en pratare.

 hej! vad heter din bok? skulle jättegärna vilja köpa den

Min bok heter ”Varför gråter inte Emma”.
Du kan läsa om den på www.varforgraterinteemma.se. Där finns det även länkar till ställen du kan köpa den på.
Om du vill ha den signerad av mig och hemskickad så mailar du mig på jangestigemma@gmail.com .

 Okej va roligt 🙂 Jag vill jättegärna ha boken, men kan inte köpa den förän i slutet utav månaden då ekonomin inte är så överflödig just nu. Men spara en åt mig 🙂
Sen en fråga… Varför hörde det inte till vanligheterna att Saga o Max satt i samma soffa? Var dom inte väldigt nära varann?

 Jag lovar att spara många böcker :0) de tar inte slut.

 Vilken bra fråga.
Jo Max och Saga var väldigt nära varandra. Men, eftersom de var barn. Och bar har en förmåga att inte orka sitta still långa stunder åt gången. Så brukade de ofta gå upp och ned för soffan för att hämta saker och röra lite på sig. Så ibland satt de bredvid varandra (dock inte så nära som denna kväll) med det var inte långa stunder.

Det jag reagerade på just denna kväll var att de satt så klistrade framför Nicke Nyfiken och så nära och lugna. Kanske var de trötta efter vårt besök på öppna förskolan tidigare på dagen.

 Har polisen på något sätt kunnat kartlägga vad som hände efter att du blivit nerslagen? Kommer du ihåg om Max eller Saga försökte ”hjälpa” dig när tyskan gav sig på dig? Jag kan inte av hela mitt hjärta förstå hur man kan ge sig på två små oskyldiga barn som inte har någon som helst chans att försvara sig… Jag går nästan sönder när jag tänker på vad barnen tvingades uppleva. Hur hanterar du det? Har du undvikit de frågorna, eller har du någonsin undrat vad som egentligen hände mellan tyskan och barnen? Det måste vara fruktansvärt att tänka på just det, men samtidigt vill man kanske veta för att kunna gå vidare… Levde båda barnen när Thomas kom hem? Kunde han se om de andades? Hur hanterar Thomas den fruktansvärda syn han upplevde den dagen?

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om mina frågor anses som stötande eller är för jobbiga att svara på. I sådana fall så kan du bara ignorera dem… Jag är så himla berörd och tagen av denna händelse och tankarna snurrar i huvudet på mig än idag…
All lycka till er!
Kramar

 Ja, polisen har gjort ett troligt händelseförlopp i hallen. El rekonstruerat tror jag det heter.
De tror (jag vet) att jag öppnade dörren och att hon gav sig på mig på en gång. Under tiden jag blev slagen så kom Max fram till mig och försökte skydda mig. Då blev även han slagen. Han försökte skydda sig själv genom att röra sig i hallen bort från kvinnan och även sätta upp handen för huvudet (han hade ett sår på ena fingret och hans spår finns i stora delar av hallen).
Det sluter iaf med att han blir liggande bredvid mig och hon fortsätter slå när han ligger. Sen ger hon sig på Saga som är stående/liggande på samma plats hela tiden. Även hon blir slagen liggande.
Därefter ger hon sig av.

Jag har inte undvikit att höra el läsa om detta. Jag var även med när de hörde obduktionsläkaren i rätten. Det värsta var konstigt nog inte att höra vad de hade för skador. Det värsta var just att höra om det som jag skrivit här uppe, alltså händelseförloppet.
Det är som du säger, outhärdligt ibland att tänka på vad de tvingades se och gå igenom.

När jag tänker på detta så vet jag ju att hur illa jag än tycker om händelsen så försvinner den inte. Det är ingen som kan ta bort den. Därför måste jag lära mig att leva med den. Det är som ett sår el brutet ben. Hur ont det än gör. Så försvinner det inte. Så man måste lära sig att hentera smärtan. O det gör jag såhär. Genom att prata om den, så att det inte blir läskigt el överraskande längre. Känslorna är inte heller läskiga. Det för göra ont. O jag kan gråta, skrika och slita mitt hår. Men inget av de hjälper. Händelsen kommer ändå vara kvar. Då är det bäst att göra något bra av det för att orka leva med det. O det är precis vad jag gör nu.

 Båda barnen levde när Thomas kom hem. De andades, även om en av dem hypervetilerade.
Thomas har haft det jobbigt. Men hittat sitt sätt att hantera det. Han har gått i samtalsterapi och det har hjälp honom att lägga händelsen på ett sälle i sitt medvetande som han vet om men som inte behöver vara läskigt närvarandra hela tiden. Han har också insikten om att det KOMMER inte försvinna hur mycket vi än vill. Så då får vi läsa oss att hantera det istället.