Jobbet upptar en stor del av min tid nu. Men, ni trogna läsare finns kvar här ser jag, TACK!

När sommaren är slut hoppas jag på att kunna fortsätta som timvikarie. Då ska jag kombinera lite jobb och en hel del föreläsningar.

Det är första gången som jag sätter mitt barn på dagis för att gå till jobbet. Det känns läskigt och spännande.
Hur sjutton blir man av med skuldkänslorna om att aldrig räcka till? Eftersom jag tidigare haft Max på dagis för att klara av och orka med Sagas sjukdom. Så har det haft ett annat syfte. O han har bara vart på förskolan 15 timmar i veckan.
Nu med Julia kommer det handla om många fler timmar om dagen. O jag är rädd att missa lite av hennes uppväxt. Jag är rädd att det blir förskolan som får uppleva de där sakerna som jag fått göra med Max och Saga eftersom jag haft dem hemma mycket mer.

Vi har ett fantastiskt system i sverige med föräldraförsäkringen. Jag önskar bara att den var lite längre.

———————————————————————————————————–

 

Jag har läst din bok och följt dig från dag ETT efter händelsen ägde rum. Jag kan stolt berätta att jag var den som bad vårt bibliotekt i Växjö köpa in dina böcker och jag var den första låntagaren av din bok. Det kändes speciellt att öppna den alldeles nya boken och jag minns att jag streckläste den i bilen då vi åkte 22 mil (mellan Växjö och skåne). Jag grät och grät och grät… Den var så starkt skriven och jag levde mig in i boken och föreställde mig olika bilder av det jag hade sett i media och det som stod i boken. Jag drömde sedan på natten att jag var den som ledde hela utredningen och tyskan fick det värsta straffet i hela världen samt att Max och Saga levde. Dem hade bara varit gömda för att läka sina svåra skador och när du blev starkare och starkare och kunde fungerar som en mamma igen, så var det JAG som berättade för dig att dina älskade barn levde. Jag har tänkt mycket på denna drömmen och jag är ledsen att den inte är sann, men jag ville ändå dela med mig den till dig. Du är en sådan öppen och härlig människa som delar med dig av ditt innersta. Jag vill göra detsamma för dig, jag vill dela med mig av mina tankar om Max och Saga. Du är deras mamma och har rätt att få ta del av det. Jag tänker mycket på dig och det känns skönt att få läsa denna bloggen. Jag instämmer med den som skrev och frågade om en andra bok. Jag hoppas verkligen du känner för att skriva en uppföljare på din första bok. All lycka och styrka till dig, Emma.

 Å vad spännande att du nämner din dröm.

För det har faktiskt vart lite av min önskan. Att det bara vart ett mycket dåligt skämt allting. Att Max och Saga faktiskt lever och att någon snäll människa tar väl hand om dem under tiden.

 Det var länge sen nu som jag tänkte på det här sättet. Men, när det var som värst. Så kunde jag stå utanför huset och fantisera om att polisen skulle komma fram bakom huset med Max och Saga i släptåg och berätta för mig att allt bara var påhitt.

 Jag visste inom mig att det här inte var sant. Men, det var skönt att fantisera ibland.