Vad ont det gör ibland.
Visst saknaden finns hela tiden. Men iband slår den mig med ett knytnävsslag.

har det med att göra att Julia börjar komma till deras åldern nu kanske?
Jag relaterar hela tiden, minns mer. O det gör så ont.

Igår kväll satt jag och tittade på kort på mina två änglar.

Om jag inte ändrat mig så mycket i utseende på dessa 4 år. Så hade det kunnat vara Julia jag bar på här. Systrarna är så lika.

På denna bild är det Max jag tittar på. Han och Julia är mycket lika här.

Jag vill så gärna hålla dem i mina armar igen. Jag skulle vilja att alla tre syskon fick träffas. Jag kände ett sting av skuld för att jag inte kramade dem mer.

Jag pratade med min mamma om dett igår kväll. Hon sade att hon kan känna så ibland hon också. Men vi kom fram till att vi nog hade kännt såhär även om vi hade kramat och umgåts med dem hela tiden. Det är nog vetskapen om att vi aldrig mer kommer att få göra det, som gör att vi känner att vi givit barnen för lite av vissa saker. Innerst inne är jag ju säker på att vi gav precis lagom mycket kärlek och ömhet. jag har alltid vart generös med kramar och tid hade jag massa.
Min mamma var inte bara mormor, hon var lite extramamma ibland då jag behövde hjälp eftersom jag var ensamstående. Så ingen av oss ska ha skuldkäsnslor.

Men, vetskapen om att de inte finns, vi kan inte göra något mer. Det är slut. Den slår mig ibland och det gör så in o bomben ont i hjärta och mage.

I går kväll var sen sån dag… o de dagar får gärna komma. De dagar känner jag mig närmare mina två stora barn.

Nu börjar sommaren gå mot sitt slut. Likaså mitt sommarjobb. Jag vill verkligen inte sluta där, jag trivs som fisken i vattnet!
Till hösten har jag tänkt mig att vara öppen för jobb så mycket jag kan. Jag ska dock göra några förläsningar och göra klart mina få uppgifter som jag har kvar till Undersköterska/barnsköterska.

vad jag vet än så länge, så kommer föreläsningen jag ska ha i skinnskatteberg vara öppen för alla.
Det är den 13:e september.
Men, jag återkommer om det.

På hemmafronten så plågas jag av mitt dåliga sammvete. Som jag skrivit förut så träffar jag inte familjen så mycket i och med 100% jobb och pendlingsavstånd. jag saknar dem så otroligt mycket hela tiden.
Julia har börjat på dagis nu, hon stormtrivs och inskolningen gick galant. Hon vinkat och skickar slängpussar när man går, så det känns tryggt.
1 år och snart 5 månader har gått sen hon kom till världen. Tiden går i en rasande fart. Men, att njuta av varje sekund har jag verkligen lärt mig.
jag vet att jag inte kan förvänta mig någon repris av ett endaste ögonblick.

tack alla nu fina läsare som kontaktar mig på olika sätt och visar ert stöd hela tiden. Jag trodde inte att jag skulle ha äran att ha er vid min sida så länge. Jag vet att min blogg är ganska tråkigt för tillfället eftersom jag inte uppdaterar så mycket. Men, ändå finns ni kvar.
Jag lovar en förbättring så snart jag får lite mer tid över.

Min RAV- mail har vart ur funktion en längre tid. Så du som bokat in mig för en föreläsning i Skåne den 1:a september snälla hör av dig igen.
Mailen är fixad nu, så du kan maila på samma adress som innan. Men, jag har tyvärr inte kvar min tidigare post i den.

För övrigt kära läsare så märker ni säkert att jag är alldeles uppslukad av jobbet och familjen. Jag trivs jättebra. Men den sista augusti är mitt sommarvikariat slut, jag är jätteledsen för det. Men, jag hoppas på mer i framtiden.
Hösten vet jag inte än hur den kommer att se ut. Jag kommer med stor sannolikhet ha mer tid att finnas här på bloggen. O kanske vi ses på någon av alla mina föreläsningar jag har inbokade innan jul. Jag skriver mer om tider och platser senare.

Har ni varit på semester än?Du förtjänar en skön semester passa på och åk långt nu det är gratis för barn under 2 år på flygplan! Kramar på dig

Tack för att du tycker att jag förtjänar det.
Men, nej, vi har inte vart iväg på någon semester. Jag jobbar 100% och har gjort hela sommaren. Vi njuter av små utflykter tillsammans istället.
Visst vore det mysigt och behövligt med en riktigt avkopplande semester. Men, eftersom både jag och sambon inte har fasta jobb så får vi lov att vara hemma och ta de jobb vi får.

jag mejlade för längesen om att ja ville ha din bok signerad ifrån dig, men fick tyvärr inget svar! du har säkert haft mycket att göra..

Jag kikade i mina mail konton och jag hittar inget mail från dig. Prova igen på jangestigemma@gmail.com

Har du någon gång funderat på om Schürrer kan ha varit inspirerad av den gamla Beatles-låten Maxwell’s silverhammer?

Nej, det har jag aldrig funderat över.

Har precis läst din bok fantastisk,skrämmande och
Ger många eftertankar undrar tex misstänktes aldrig din
Sambo? Ursäkta den hemska frågan.

Efersom att det var han som fanns blodig på platsen när ambulans och polis kom. Så förhörde självklart polisen honom. Han togs in på polisstationen på ett långt förhör innan han fick göra något annat. Där kollade de upp hans alibi och uteslöt hans inblandning på fler sätt. Så, jo han var säkert lika misstänkt som alla andra runt omkring. Ingen visste ju vad som hänt.

jag undrar varför du inte hade några bilder på er som familj & max & Saga i boken`? trodde det skulle finnas fler bilder än dom på omslaget…

 jag önskade att få ha fler bilder när vi gjorde boken. Men, tyvärr så skulle det ta plats ifrån texten då. O texten kunde ofta berätta det jag ville visa i bilder. Förlaget vet bäst hur man ska utforma en bok. Så jag litade på dem.

Skulle vilja läsa om hur du lever nu å hur niklas mår i dag efter händelsen….

 Hur jag lever idag kan jag absolut berätta. Men, hur Nicklas mår måste han själv få berätta. Tack för tipset.

 Är det sant att hela rättegången & alla obduktionsbilder osv är offentligt? Eftersom det ligger ute på The Piratebay. Har läst din bok, så bra men så hemskt. Kramkram

 Ja, det är sant. Allt som fanns med i förundersökningen är offentligt. Självklart är det ju ingen som jobbar med detta som lägger ut bilderna på nätet. (hoppas jag iaf) utan det är förmodligen privatpersoner som begärt ut allt, som sedan lagt ut bilder och text för allmän beskådning.

Jag har en liten fråga..
Jag läser att Saga hade en sjukdom där hon skulle ha dropp vissa timmar om dygnet (är inte mer påläst om hennes sjukdom).. Om detta hemska inte hade hänt, hur hade hennes liv sett ut nu? (alltså hur sjukdoms-syn) hade hon någon gång blivit frisk? eller hade hennes sjukdom någon gång vunnit (är det en sådan sjukdom man kan/tillslut dör av?).
Jag hoppas inte att du tar illa upp av frågan!

 Jag tar inte illa upp alls. Tack för att du frågar.
Sagas sjukdom innebar att hon inte kunde ta upp tillräckligt med näring själv.
Om hon inte fått droppet, så hade hon svält ihjäl.
Men, nu har ju sjukvården kommit så otroligt långt, så det fanns inte på kartan att hon skulle behöva må så dåligt någon gång. Hon hade inte i hela sitt liv blivit frisk. Hon kanske hade kunnat börja äta ytterst lite om hon hade tur. Men, framtiden såg inte så ljus ut i matsynpunkt.
Hon skulle alltså inte ha avlidit, sjukdomen hade inte heller försvunnit. Utan hon hade levt med detta hela sitt liv.
Det sades inte att hon hade en ”sjukdom” utan hon hade snarare ett ”handikapp” eftersom hennes tarm var kortare än andras.

 Du säger i förhör att du själv kom in och såg dig ligga i hallen.
De låter snurrig, hur förklarar du det?

 Ja, det stämmer bra. Jag såg mig själv ligga där i hallen. I mitt minne är det jag som kommer in och ”hittar mig själv”.
Jag har ingen logisk förklaring. Jag kan bara berätta vad jag minns och sedan bara gissa orsaken.
Min gissning är att det blir för jobbigt för min kropp att minnas det smärtsamma med att ligga där på golvet. Så för att få lite distans till det onda i minnet. Så gör jag en resa utanför kroppen så att jag slipper känna allt som jag faktiskt känner där nere på golvet.

 tyskan sitter inne, så ni har väl inte direkt nått hot riktat mot er, så måsta man endå ha skyddad adress,

Det är ingen som tvingat oss att ha skyddad adress. Vi har valt det själva för att vi känner oss säkrare med det.

Jag har alltid ”haft tålamod” att inte fråga saker för jag vet man alltid får svar på det ändå. Men efter att jag läste Se&Hör’s nya kriminalnummer, där en artikel om er fanns med, har jag faktiskt saker jag undrar över….
I tidningen fanns en flygbild över Arboga, där de pekat ut med två ringar, en ”gömd koja i skogen” och ett utkikstorn, där de påstår att Tine övernattade, gömde sig och spanade på ert hus (från andra sidan älven), före hon kom hem till er.
Frågan där är väl: Stämmer det överhuvudtaget eller är det påhitt? Minns jag fel när jag kommer ihåg att hon tagit tåg från stockholm (?) tidigare på dagen innan hon kom till er? Jag får inte ihop det. Såna där tidningar skriver ju inte alltid sanningen och vinklar det åt olika håll…

 Jag har inte läst artikeln du hänvisar till. Men, jag minns diskussionen om en koja uppe i skogen. Det var ett vittne som tyckt sig se tyskan i skogen vid denna koja.
Det fanns dock inga spår av henne där, och det är som du säger. Det är bevisat att hon åkt tåg från stockholm den dagen. Så om kojan och hon har någon koppling vet jag inte alls.

Grej två jag funderar över är hammaren. Jag har fått för mig att den aldrig hittades. Men i tidningen stod det att de hittat hammaren hemma hos henne efter en husrannsakan. Och tack vare det kunde hon fällas för morden. Så frågan är väl: Hittade de hammaren, och kunde de bevisa att det var den hon använde?

 Hammaren hittades inte. Så det tidningen skriver stämmer isåfall inte.
Dock var det så att hennes hyresvärdinna saknade sin hammare efter morden.

”Kommer att kännas ekonomiskt”. Hur var det med skadestånd? Fick du något för att dina barn dödades? Hur mycket i så fall och av vem? Om inte får du (om du inte tänkt på det, minns inte om boken tog upp det) söka någon sakkunnig inom området för att fråga om du inte har rätt till skadestånd, och om det blir nej får du fråga varför.

 När jag skrev att det kommer att kännas ekonomiskt syftade jag på hur det kommer att bli i framtiden. Jag har fått ett visst skadestånd. Långt ifrån det jag är berättigad att få, men lite grann. De pengarna kommer INTE att räcka till att täcka upp inkomstskillnaden om jag jobbar 75% istället för 100%.
Jag fick skadestånd från fler ställen. Tack och lov så hade vi bra försäkringar. Både för barnen, hemmet och mig själv.
Hur mycket är inte relevant. Det mesta har gått åt för att bygga upp ett nytt hem och bearbeta det som hänt. En nystart i livet.
Jag ska söka det sista om en månad. Då ska jag in på kontroll ang min hörselskada. När den utredningen är färdig kan försäkringsbolaget avsluta ärendet.
Därefter kan jag vända mig till brottsofferjouren och söka det sista. Men, där är det väldigt svårt att få ut några pengar eftersom jag är bra försäkrad.
Pengar är inte allt. Men det är en stor hjälp till att känna sig okej igen. Vi har inte köpt onödiga saker, men ALLT kostar pengar.

 Undrar en sak. Läser din bok (som jag började läsa kl 14 & läste ut kl 18, jag grät igenom nästa hela boke) Det str att du grät vi dina barns grav då du var arg på din sambo. Det gjorde lite ont i hjärtat att du grät över då du kände dig sviken av din sambo men inte reagerade så stark innan om dina barn..!??

 Jag förstår hur du menar. Jag stod ju där vid graven och grät och grät och undrade still för mig själv varför tårarna kom nu. Jag kände skuld inför detta. Men, när jag suttit där en stund och låtit tårarna trilla ned i jorden hos barnen. Så insåg jag att det nog var en blandning. Ilskan och besvikelsen över min sambos sätt den där dagen utlöste reaktionen. Men, det som hände sen var ju att jag sökte mig till graven och därefter grät jag över mina barn. Jag var ledsen över väldigt mycket. Men, tårarna var för mina barn. O det var så skönt! Jag kände ett lugn i kroppen över att äntligen kunna gråta.

 En fråga som du säkert svarat på förr men jag scrollat & hittar inte svaret. Varför kom Thomas hem tidigare sen dagen. var extrem tur o oturen att han kom hem tidigare…

 Thomas hade glömt ett par nycklar som han behövde för att öppna en dörr på sitt jobb. Han kom hem för att snabbt titta in och hämta dem och sen åka.

 men som alla andra följde jag vad som hände er från dag 1.
Har 3 frågor. Om du kan, har lust & vill svara får du jättegärna svara. :
1) När jag hörde Schnappilåten hörde jag direkt den var på tyska. Det högg lite i hjärtgropen…hur känns d själv?

 Det gör mig inget att den är på tyska. Det som var jobbigt för mig var när någon pratade engelska med tysk brytning. Idag gör det mig inget längre.

2) När tyskan utvisas…risken finns hon kan smugglas in (som alla andra flyktningar) Ska ni flytta från Arboga..(så klart?)

 Vi har sekretess markering så jag kan inte berätta vart jag bor idag el tänker bo i framtiden.

3) Tänkte en sak innan idag. Hur tar dina släkningar sorgen. Jag menar du kan prata om barnen hela tiden, prtata/bloggar om de, deras skador, vad som hände m.m
Men din mamma? Hur känns det att prata m henne, eller nämner hon de? Eller tvärtom vill ej prata om de osv…samma sak m dina syskon. Bara för du är öppen kanske inte din mamma/syskon ej vill höra så mkt?

 Jag har sådan tur att vi är väldigt tillåtande i min familj. Alla får lov att hantera saker och ting på sitt sätt. Men vi är ganska lika. Det vill säga, har ett behov av att prata och ventilera saker och ting.
Min mamma och jag pratar om allt. Det innebär tex som du nämner, barnens skador mm. Ibland är det mer jobbigt för henne än för mig och tvärt om. Vi är inne i olika faser av bearbetningen så det blir olika viktigt ibland. Men, ofta märker vi på varandra, utan att behöva säga något, om det är jobbigt el det känns okej.
Mina syskon är båda mina småsyskon. Men, under tiden då det var som mest intensivt, så bytte vi plats i syskonskaran. Jag blev omhändertagen av dem som en liten lillasyster. Jag behövde det och jag kan inte tacka dem nog för det.
Eftersom vi har denna respekt för varandra för min familj så vet jag att de skulle säga till om det blev för jobbigt någon gång. Ärlighet är någon vi värderar högt.
Alla fyra i min familj är här inne och läser regelbundet. Så är det något ni vill fråga dem. Så ska jag se till att förmedla frågan och se om ni kan få svar på denne så fort som möjligt.

4) Kan du skriva ner din mammas köttbullar recept? 😛

Här kommer receptet på köttbullarna. Har inga exakta mått på ingredienserna,provar mig fram.

400 gr köttfärs
1/2-1 st gul lök  finhackad eller riven
ströbröd
mjölk
1 st ägg
salt
vitpeppar
  Låt ströbrödet svälla i mjölken några minuter
Salta o peppra efter behag
Blanda allt o rulla

 Har lite frågor… Var dörren låst så att du fick låsa upp för att öppna för tyskan, knackade hon på så att du öppnade sedan eller gick hon in själv? Tänker du ofta på den kvällen? Kommer där nya minnen hela tiden eller du minns inte mer?

 Jag minns inte om hon ringde el knackade på. Det var iaf någon som gjorde sig tillkänna och ville in. Jag gick och öppnade och där stod hon.
Jag har inte fått några nya minnen. Jag tänker ofta på kvällen. Men, minnena gör inte lika ont längre och är inte lika skrämmande. Jag har lärt mig hur jag ska hantera dem.

 Var d inte hematomer & från slagen de såg sminkade ut? Jag arbetat som uska i 16 år (är 36 år gammal) & sveper lik minst 1 gång veckan. På några timmar förändras ej liken men kanske på många dagar, men ligger de i kyl ska ej kroppen multna heller. Har du ställt dessa frågor till systern som visade bilderna för dig? Klart man ej sminkar lik i Sverige.

 Ja, vi ställde frågan om de var sminkade till sjuksystern. Hon sade att de ej var sminkade. Jag tror på henne.

 Hur gammal är din dotter nu o dina syskonbarn?

 Julia är 1 år och 4 månader (född 11.e april). Lova är 9 månader (född 29:e oktober) och Lucas 8 månader idag (född 2:a december) .

 Kommer du att skriva en till bok? Jag kan verkligen förstå om du inte skulle orka det, men de skulle vara så skönt att läsa en bok om ”vad som hände sen” eller hur man nu ska uttrycka de.

 Jag skulle gärna skriva en bok till. Viktigt för mig är att det ger mig själv något att skriva. Att jag utvecklas som människa genom det. O självklart att det är något mer jag kan tillföra er läsare. Jag vill inte ”bara” upprepa mig från tidigare bok.

 Jag har som sagt läst din bok, och undrar om den kommer att översättas till engelska? Jag bor på Nya Zeeland, och flera av mina jobbarkompisar som jag berättat om boken för, vill gärna läsa den, men tyvärr kan de ju inte svenska.

 Tyvärr så är inte en översättning aktuell. Jag skulle önska det. Men förlaget kan inte hjälp till med detta.