Vad ont det gör ibland.
Visst saknaden finns hela tiden. Men iband slår den mig med ett knytnävsslag.

har det med att göra att Julia börjar komma till deras åldern nu kanske?
Jag relaterar hela tiden, minns mer. O det gör så ont.

Igår kväll satt jag och tittade på kort på mina två änglar.

Om jag inte ändrat mig så mycket i utseende på dessa 4 år. Så hade det kunnat vara Julia jag bar på här. Systrarna är så lika.

På denna bild är det Max jag tittar på. Han och Julia är mycket lika här.

Jag vill så gärna hålla dem i mina armar igen. Jag skulle vilja att alla tre syskon fick träffas. Jag kände ett sting av skuld för att jag inte kramade dem mer.

Jag pratade med min mamma om dett igår kväll. Hon sade att hon kan känna så ibland hon också. Men vi kom fram till att vi nog hade kännt såhär även om vi hade kramat och umgåts med dem hela tiden. Det är nog vetskapen om att vi aldrig mer kommer att få göra det, som gör att vi känner att vi givit barnen för lite av vissa saker. Innerst inne är jag ju säker på att vi gav precis lagom mycket kärlek och ömhet. jag har alltid vart generös med kramar och tid hade jag massa.
Min mamma var inte bara mormor, hon var lite extramamma ibland då jag behövde hjälp eftersom jag var ensamstående. Så ingen av oss ska ha skuldkäsnslor.

Men, vetskapen om att de inte finns, vi kan inte göra något mer. Det är slut. Den slår mig ibland och det gör så in o bomben ont i hjärta och mage.

I går kväll var sen sån dag… o de dagar får gärna komma. De dagar känner jag mig närmare mina två stora barn.