Som ni alla förmodligen har hört så har det hänt ännu en fruktansvärd sak i Arboga.
En kvinna och ett barn hittades döda i sitt hem.

Många relaterade fort till vad som hände mig och mina barn, och mina anhöriga fick återuppleva skräcken över att det kanske var någon de kände som drabbats igen.
Jag blev också rädd att det var någon som jag kände och började ringa till de jag först tänkte på.
Tack och lov mådde alla jag kände bra, men frågan kvarstod, vem sjutton handlade det om då? Ryktena gick, och jag fick känna på lite av pulsen som också måste ha uppstått efter attacken på mig och mina barn.

Jag är imponerad över att mina närmaste klarade det. Att inte veta, att undra, spekulera, vrida och vända på allt.

Nu vet inte jag mer än vad ni alla andra vet. jag pratar med mina vänner i Arboga på tel ibland.
Vissa har stött på denna kvinna och hennes barn ibland och vissa har aldrig sett henne.
Jag känner verkligen med de som stått de två avlidna nära. Familjen, vännerna, grannarna mm.

Det vi alla kan göra är att vänta ut svaren vi vill ha, och under tiden, och även efteråt, minnas det fina med dessa två. Ge de runt omkring lite utrymme, men ändå finns där när vi behövs.
O även om du inte hade någon relation alls till de drabbade, så är det okej att sörja och känna ilska. Det kommer så nära, precis som i mitt fall. Båda händelserna skedde i ett hem. Ett hem som vi alla har och som ska kläs i trygghet och värme, inte isande kyla och kaos som blir efter en tradgedi. Så det är klart att vi känner på ett el annat sätt. Det är mänskligt. Men, jag fokuserar på det som vart bra och tar med mig det in i framtiden.
jag såg en fin bild på mamman och den lilla flickan det handlar om.
Den tar jag med mig i minnet…. den symboliserar kärlek för mig… och det är något jag vill ta med mig av de två numera änglarna.
Om himlen finns, så hoppas jag att de hälsar upp till Max och Saga från mig.

Nu har jag kört igång ordentligt med mitt företag igen.
jag var tyvärr tvungen att ställa in några förläsningar där i september när jag blev ”sjuk” (rasade).
Jag orkade inte ens ringa själv och ställa in, sambon fick hjälpa mig. Det kändes hemskt, jag vissta ju att folk hade köpt biljetter till att jag skulle komma. Men, jag KUNDE inte göra något. Jag låg där i soffan och kunde verkligen inte göra något annat än att säga ”förlåt” alla ni som tyvärr fick göra annat när ni skulle komma och lyssna på mig.

Nu känns det ju mycket bättre, och jag har hört av mig till några av dem jag skulle ha vart hos. Om de är intresserade av att boka mig igen, så kommer jag att åka dit nu. Jag känner mig mycket starkare.

Jag tänkte uppdatera lite om Julia också, hon har ju vuxit massa sen sist jag skrev om henne.
Hon springer.
Pratar vissa ord, och det övriga hon vill förmedla ser hon till att vi förstår iaf (tex genom att peka).
Hon vill inte ha barnstol längre vid bordet. Hon vill sitta på en vanlig, så vi håller på att leta efter en tripp trapp stol till henne så att hon kommer upp i bra höjd för att äta (de är så fruktasvärt dyra bara, så vi ska köpa begagnat)
Hon står framför spegeln och lyssnar på musik, sjunger och dansar.
Hennes hår har växt så mycket så att man kan sätta upp små toffsar på henne.

Här om dagen gick hennes handtag till hennes stekpanna sönder. Hon satt och tittade på den, och sen började hon ”raka benen”. Den såg verkligen ut som en rakhyvel…. hjälp… jag kanske inte ska ha henne med när jag gör allt.

Tänk att hon blir två år om 3 månader… vart tog min bebis vägen?

Ja, som ni alla kanske läst och hört, så har ju den tyska kvinnan lämnat in resningsansökan.
Jag visste ju att det var på gång eftersom hennes advokat gjorde en intervju i oktober och sade att skrivelsen skulle lämnas in i månadsskiftet. (jag undrar om det var skrivfel och att han faktiskt sade årsskiftet) .

Nu är den inlämnad iaf.
Det var en mycket konstig dag för mig, den där dagen vi fick ta emot beskedet.
Jag hade vart upp till mitt jobb och berättat för en av mina chefer att jag ville börja jobba igen.
Jag tycker mycket om båda min chefer och efter mötet kände jag mig jätteglad.
När jag gick ifrån deras kontor så hade jag några minuter på mig tills jag skulle vara hos min psykolog, då ringde min telefon. Det var expressen, de berättade att Tyskan begärt resning nu, och frågade mig vad jag kände om det. Jag pratade en stund med reportern i telefonen och sedan gick jag in till min psykolog.
På hemvägen ringde sambon och ville att jag skulle handla med mig lite färskvaror och jag började känna mig lite stressad eftersom jag lovat att vara barnvakt åt en liten kille när jag kom hem.
Jag skyndade till affären och plockade snabbt ned det jag skulle.
När jag stod i kassan träffade jag på en bekant, vi pratade lite snabbt och då ringde min telefon.
Lillkillen jag skulle låna på eftermiddagen hade plötsligt blivit magsjuk, så han skulle inte komma. Nu var det inte så bråttom längre. Jag började känna mig mindre stressad.
Men det varade bara i 2 minuter, då ringde telefonen igen, det var min pappa. En tidning hade ringt och sökt mig, jag sade till pappa att det var okej att ge dem mitt nr.
När jag lade på såg jag att jag hade dåligt batteri, så jag plockade snabbt ihop mina saker, betalade, och spring snabbt ut till bilen så jag skulle kunna komma hem och ladda min tel.

När jag kom innanför dörren hemma så möttes jag av sambon som stod näst intill påklädd. Han skulle på möte under dagen, och hade precis fått veta att mötet skulle hållas tidigare än väntat. Han pussade mig hej då, och påminde mig om att vi skulle få fikabesök senare.
Jag kollade förskräckt omkring mig och såg att mitt hem såg ut som ett bombnedslag (mycket pga att jag gjort mig iordning i en rasande fart när jag skulle iväg på morgonen) . Jag slängde telefonen på laddning och började plocka upp på golvet med Julia som hjälpbreda.
Plötsligt ringde tidningen och jag gjorde intervjun samtidigt som jag plockade upp och höll koll på Julia.
När allt var klart kom jag på att jag inte ätit någon lunch. Jag värmde lite rester och satte mig vid bordet, då såg jag vårt fikabesök komma på gården.

Dagen kantades av upp och nedgångar hela dagen, när vårt fikabesök gått hem började jag läsa resningsansökan som en reporter varit så snäll och skickat till mig på mailen.
Jag och sambon satt vid köksbordet och läste tillsammans och pratade om hur vi kände om det.
När klockan var 19 var jag så trött så jag trodde det var dags att gå och lägga sig.
Dagen hade vart så fartfylld med upp och nedgångar hela tiden. Det kändes som att jag åkte berg och dalbana.
Men, jag vet att jag har mig själv att ”skylla”. Jag behövde inte svara när det ringde, jag behövde inte städa, jag behövde inte läsa skrivelsen…. Men…. Jag ville….behövde det för att må bra.
 

Nu har jag vart till doktorn och är från och med idag bara sjukskriven 50%.
Jag vill så gärna komma ut i verkligeten igen och göra det jag tycker om att göra. Det vill säga, jobba och komma ut till er och föreläsa.
Men, jag vet att jag måste lära mig av mina misstag innan jag kör på för fullt igen. Så därför börjar jag med halvtid.

Min psykolog sade till mig att han misstänkte att det kunde vara så att jag visst har massa kvar att bearbeta och smälta ifrån ”händelsen” och tiden efter. Även om jag inte tror det och ingen av oss kan sätta fingret på VAD det är.
Detta upptar energi ifrån allt jag vill göra till vardags. Så jag KAN inte köra på 100% för det som är kvar efter händelsen upptar en viss procent och gör att jag måste acceptera att ”bara” orka med det som finns kvar.
Varför vill man orka så mycket då?
Jo, jag vill orka mycket för att jag gjorde det innan händelsen. Det fanns inget som sade ifrån då.
Så, det jag håller på med nu, och har kommit väldigt långt med redan, är att acceptera att jag INTE är samma Emma som innan.
Jag kommer inte heller vara samma Emma om ett år, för allt som händer i livet formar mig och gör att jag kanske får nya värderingar och tankesätt.

Samma ögonblick som sjukskrivningen gick ned till 50% så gjorde jag min första radiointervju på länge.
(Det visar kanske hur svårt jag har för att ta det lungt.)
Igår var jag med i P4 västmanland.
Ni kan lyssna på det om ni går in på P4 vastmanland- eftermiddag i P4 västmanland-Måndagsgästen
(av någon anledning kan jag inte länka här)

Dagen före julafton skulle granen kläs. Jag stod ute i köket och fixde med maten medan sambon och Julia började ta fram kulor och glitter.
Efter en stund frågar sambon och vi ska byta, så att jag får klä granen lite tillsammans med Julia och han gör det sista man maten.

Jag tog tacksamt emot erbjudandet och vi bytte plats.
När jag kom ut i vardagsrummet och tittar ned i kartongen med julgranssaker så ser jag en kär ägodel. Ett julkort som Max gjorde på dagis. Jag tog upp det och sade till Julia: ”Titta! Här är storebrosan Max julkort, det måste vi hänga upp” jag tog upp det och skulle precis hänga upp det när sambon hojtar till inne i köket och kommer ut i vardagsrummet. -” Vi måste ha haft strömavbrott alla lampor blinkade till”.
Vi tänkte inte mer på det just då, utan fortsatte med våra julbestyr.
Maten blev klar och vi satte oss vid bordet.
Samtalet handlade om morgondagen (julafton) och när vi skulle åka hemifrån för att hinna åka till Max och Sagas grav för att tända ljus också. När vi bestämt oss för hur dagen skulle se ut vände jag mig till Julia och sade ”ska vi åka till Max och Saga och hälsa på imorgon?”. i samma stund släcks kökslampan ovanför oss och någon sekund senare tänds den igen.
Sambon och jag tittar på varandra och jag säger högt, utan att tänka mig för. ”hej Max”.

Jag fick en stark känsla av att just Max var och hälsade på oss… Jag vet inte om jag tror på sånt, men just då kändes det så rätt och jag VILLE tro att det var så.

Till alla snälla läsare där ute.
Tack för att ni har tålamod att följa min resa.

Nu har vi ett nytt år. 2012 heter det.
För mig är detta år ännu en nystart.
Jag har påbörjat en resa med mig själv som kommer att ta lång tid, och jag är osäker på om jag blivit erbjuden rätt hjälp inom psykiatrin just nu. MEN, det kanske inte är den hjälpen som är nödvändig, jag lär mig så mycket om mig själv genom att en gång rasat, och sen på egen hand ta mig upp ur hålet.

Jag skev förut att jag drabbats av post traumatisk stress syndrom. Läkaren satte den diagnosen på mig efter vårt första möte. Men… när jag läser själv, och tittar på förklaringarna om sjukdomen så stämmer en del, men mycket håller jag inte med om alls.
Måste jag verkligen ha ett namn på det då?
Nej, jag har mått dåligt, jag mår nu bättre. O det är upp till mig att lära mig hur jag ska förmå mig själv att må bra så mycket som möjligt. Att INTE hamna i det där jobbiga och trånga igen. Det räcker för mig.

Ja har tankar på att komma tillbaka nu, iaf till 50%. O känna efter, klarar jag det här nu?
Ett nytt år en ny start.

Så jag hoppas att vi kan fortsätta höras här på bloggen nu.