Dagen före julafton skulle granen kläs. Jag stod ute i köket och fixde med maten medan sambon och Julia började ta fram kulor och glitter.
Efter en stund frågar sambon och vi ska byta, så att jag får klä granen lite tillsammans med Julia och han gör det sista man maten.

Jag tog tacksamt emot erbjudandet och vi bytte plats.
När jag kom ut i vardagsrummet och tittar ned i kartongen med julgranssaker så ser jag en kär ägodel. Ett julkort som Max gjorde på dagis. Jag tog upp det och sade till Julia: ”Titta! Här är storebrosan Max julkort, det måste vi hänga upp” jag tog upp det och skulle precis hänga upp det när sambon hojtar till inne i köket och kommer ut i vardagsrummet. -” Vi måste ha haft strömavbrott alla lampor blinkade till”.
Vi tänkte inte mer på det just då, utan fortsatte med våra julbestyr.
Maten blev klar och vi satte oss vid bordet.
Samtalet handlade om morgondagen (julafton) och när vi skulle åka hemifrån för att hinna åka till Max och Sagas grav för att tända ljus också. När vi bestämt oss för hur dagen skulle se ut vände jag mig till Julia och sade ”ska vi åka till Max och Saga och hälsa på imorgon?”. i samma stund släcks kökslampan ovanför oss och någon sekund senare tänds den igen.
Sambon och jag tittar på varandra och jag säger högt, utan att tänka mig för. ”hej Max”.

Jag fick en stark känsla av att just Max var och hälsade på oss… Jag vet inte om jag tror på sånt, men just då kändes det så rätt och jag VILLE tro att det var så.