Ja, som ni alla kanske läst och hört, så har ju den tyska kvinnan lämnat in resningsansökan.
Jag visste ju att det var på gång eftersom hennes advokat gjorde en intervju i oktober och sade att skrivelsen skulle lämnas in i månadsskiftet. (jag undrar om det var skrivfel och att han faktiskt sade årsskiftet) .

Nu är den inlämnad iaf.
Det var en mycket konstig dag för mig, den där dagen vi fick ta emot beskedet.
Jag hade vart upp till mitt jobb och berättat för en av mina chefer att jag ville börja jobba igen.
Jag tycker mycket om båda min chefer och efter mötet kände jag mig jätteglad.
När jag gick ifrån deras kontor så hade jag några minuter på mig tills jag skulle vara hos min psykolog, då ringde min telefon. Det var expressen, de berättade att Tyskan begärt resning nu, och frågade mig vad jag kände om det. Jag pratade en stund med reportern i telefonen och sedan gick jag in till min psykolog.
På hemvägen ringde sambon och ville att jag skulle handla med mig lite färskvaror och jag började känna mig lite stressad eftersom jag lovat att vara barnvakt åt en liten kille när jag kom hem.
Jag skyndade till affären och plockade snabbt ned det jag skulle.
När jag stod i kassan träffade jag på en bekant, vi pratade lite snabbt och då ringde min telefon.
Lillkillen jag skulle låna på eftermiddagen hade plötsligt blivit magsjuk, så han skulle inte komma. Nu var det inte så bråttom längre. Jag började känna mig mindre stressad.
Men det varade bara i 2 minuter, då ringde telefonen igen, det var min pappa. En tidning hade ringt och sökt mig, jag sade till pappa att det var okej att ge dem mitt nr.
När jag lade på såg jag att jag hade dåligt batteri, så jag plockade snabbt ihop mina saker, betalade, och spring snabbt ut till bilen så jag skulle kunna komma hem och ladda min tel.

När jag kom innanför dörren hemma så möttes jag av sambon som stod näst intill påklädd. Han skulle på möte under dagen, och hade precis fått veta att mötet skulle hållas tidigare än väntat. Han pussade mig hej då, och påminde mig om att vi skulle få fikabesök senare.
Jag kollade förskräckt omkring mig och såg att mitt hem såg ut som ett bombnedslag (mycket pga att jag gjort mig iordning i en rasande fart när jag skulle iväg på morgonen) . Jag slängde telefonen på laddning och började plocka upp på golvet med Julia som hjälpbreda.
Plötsligt ringde tidningen och jag gjorde intervjun samtidigt som jag plockade upp och höll koll på Julia.
När allt var klart kom jag på att jag inte ätit någon lunch. Jag värmde lite rester och satte mig vid bordet, då såg jag vårt fikabesök komma på gården.

Dagen kantades av upp och nedgångar hela dagen, när vårt fikabesök gått hem började jag läsa resningsansökan som en reporter varit så snäll och skickat till mig på mailen.
Jag och sambon satt vid köksbordet och läste tillsammans och pratade om hur vi kände om det.
När klockan var 19 var jag så trött så jag trodde det var dags att gå och lägga sig.
Dagen hade vart så fartfylld med upp och nedgångar hela tiden. Det kändes som att jag åkte berg och dalbana.
Men, jag vet att jag har mig själv att ”skylla”. Jag behövde inte svara när det ringde, jag behövde inte städa, jag behövde inte läsa skrivelsen…. Men…. Jag ville….behövde det för att må bra.