Som ni alla förmodligen har hört så har det hänt ännu en fruktansvärd sak i Arboga.
En kvinna och ett barn hittades döda i sitt hem.

Många relaterade fort till vad som hände mig och mina barn, och mina anhöriga fick återuppleva skräcken över att det kanske var någon de kände som drabbats igen.
Jag blev också rädd att det var någon som jag kände och började ringa till de jag först tänkte på.
Tack och lov mådde alla jag kände bra, men frågan kvarstod, vem sjutton handlade det om då? Ryktena gick, och jag fick känna på lite av pulsen som också måste ha uppstått efter attacken på mig och mina barn.

Jag är imponerad över att mina närmaste klarade det. Att inte veta, att undra, spekulera, vrida och vända på allt.

Nu vet inte jag mer än vad ni alla andra vet. jag pratar med mina vänner i Arboga på tel ibland.
Vissa har stött på denna kvinna och hennes barn ibland och vissa har aldrig sett henne.
Jag känner verkligen med de som stått de två avlidna nära. Familjen, vännerna, grannarna mm.

Det vi alla kan göra är att vänta ut svaren vi vill ha, och under tiden, och även efteråt, minnas det fina med dessa två. Ge de runt omkring lite utrymme, men ändå finns där när vi behövs.
O även om du inte hade någon relation alls till de drabbade, så är det okej att sörja och känna ilska. Det kommer så nära, precis som i mitt fall. Båda händelserna skedde i ett hem. Ett hem som vi alla har och som ska kläs i trygghet och värme, inte isande kyla och kaos som blir efter en tradgedi. Så det är klart att vi känner på ett el annat sätt. Det är mänskligt. Men, jag fokuserar på det som vart bra och tar med mig det in i framtiden.
jag såg en fin bild på mamman och den lilla flickan det handlar om.
Den tar jag med mig i minnet…. den symboliserar kärlek för mig… och det är något jag vill ta med mig av de två numera änglarna.
Om himlen finns, så hoppas jag att de hälsar upp till Max och Saga från mig.