Här hemma har vi det lungt och skönt. Vi var bortbjuda till vänner ikväll för att äta mat och titta på första deltävlingen på melodifestivalen. Men, som, ni kanske förstått av mina tidigare inlägg så var vi tvugna att lämna återbud. JÄTTETRÅKIGT, vi har verkligen försökt att pussla i nästan ett år nu för att träffas och alltid har det kommit något ivägen. Men, så är det med barn, sjukdomarna tar över ibland och det är bara att göra det bästa av situationen. Vi får mysa bara vi i familjen ikväll istället.

Julia har inte spytt sen igår morse. Men, det märks på henne att hon inte är 100% än. Hon äter inte mycket alls. Hon petar in sig några russin, lite kex lite då och då. Hon fick även i sig en flaska välling inatt vid 4 tiden. Men, jag är inte orolig. Hon får ta tid på sig att komma igen. Vissa stunder busar hon för fullt och plötligt behöver hon vila.
För ett par timmar sen gick hon och hämtade sin jacka och tog på sig sina skor. Hon skulle ut hade hon bestämmt. O jag visst, det är inte något fel med att vara ute när man är krasslig. Så vi klädde på henne och sambon gick ut med henne och åkte pulka runt gården några gånger. Efter vara ca 10-15 minuter kom dom in igen. Hon hade reda tröttnat och det var väll precis så mycket hon orkade idag. När hon kom in så lade jag henne i sängen och hon somnade på en gång. Hon sover än.

Tack snälla ni för att ni påminner mig om vad jag ska skriva om ibland. Jag fick en kommentar som löd såhär:

Hej Emma!
Jag är jätte nyfiken på hur det gick med den där operationen du gjorde.
Blev det bättre för dig? eller hur har fortfarande problem med det örat?

Ja, just det! Mitt öra.
Ni som inte har läst el vill veta mer om min operation kan gå tillbaka här på bloggen nästan ett år. Den 10/3-2011 skrev jag första inlägget om min operation och sedan skrev jag några efter det också.
Jag var inne på en koll i slutet av sommren, straxt efter att jag blivit sjukskriven pga post traumatisk stress syndrom, jag tog med min min syster Ida pga att jag inte orkade åka ensam då.
Det blev en ny hörselundersökning jag fick genomgå och den visade mycket positiva resultat. Jag kan aldrig få tillbaka hörseln 100% så som jag hade innan händelsen. Det berätta doktorn för mig redan innan han opererade. Men det fanns stora chanser att han iaf skulle kunna förbättra den. O det vi såg på pappret var en klar förbättring. Jag tycker själv att jag hör bättre, jag måste inte alltid vända mig för att höra vad någon säger. Jag har lärt mig att leva med tinutusen (den tycker jag inte har förbättrats något) Och min sambo säger att han märker en klar förbättring därför att jag nu hör vad han säger när han sitter i ett annat rum och pratar med mig.
Jag ska in på en årskoll. Det blir alltså nu i Mars. Så jag återkommer om hur resultatet såg ut då med.