Igår var jag hos min psykolog. Jag hade mycket att prata om, så den där timman gick fortare än nånsin.
Jag har mycket att berätta för er med, men jag vill avvakta och se om personerna som är inblandade tycker att det är okej först.
När jag rullade hemåt i bilen ringde min tel. Det var ett nr som jag kände igen eftersom det försökt ringa mig igår också, men då missade jag det, och nummret kunde inte återuppringas. Jag svarade och i andra änden var det en kvinna som presenterade sig och sade att hon ringde från anstalten hinseberg. Jag hade ju bett om målsägandeinfo och nu hade ”hon” (jag tror inte hon nämnde kvinnans namn jag minns inte riktigt) precis lämnat anstalten.
Där satt jag på motorvägen och kände mig så ensam. När jag försökte ringa några av mina anhöriga så var de ju på jobbet el någon annan stans, ingen av dem svarade. Jag ville så gärna prata med någon, för att få ut känslorna och slippa känna mig så ensam.
Jag åkte och hämtade Julia på dagis och berätta för dagispersonalen. Inte för att jag vet om de var särskilt intresserade, men för mig kändes det bra att få ut det i ord.
Jag blev förvånad, denna gång hade jag fått veta det innan media. Å, vad skönt det kändes. Jag kunde funderar hur det faktiskt kändes innan nån frågade ”hur känner du”.
Jag gick ut på facebook när jag kom hem, där tänkte jag att jag inte behöver känna mig ensam längre. Jag skrev en statusuppdatering om vad jag precis fått höra. O deltagandet var stort och precis vad jag behövde just då. Jag hade också hunnit skriva ett mass sms till mina närmsta anhöriga, mamma svarade snabbt och frågade om jag ville att hon skulle köra till mig. Jag tackade tacksamt ja, och hon åkte på en gång. Min älskade mamma tog hand om Julia medan jag sen började svara i telefon när den ena journalisten efter den andra ringde.

Hur journalisterna fått veta det vet jag inte, men min statusuppdatering kan ha något med det att göra. Jag har bara de närmsta på min facebook och trodde inte att jag skulle orsaka löpsedlarna.

 Känslorna är delade vad gäller utvisningen. Första känslan är osäkerhet. Hur sjutton kommer allt vara nu då? Både för henne och för mig.
Kommer hon kunna kontakta mig från och med idag?
Kommer hon kunna använda Internet.
Kommer hon känna av att hon får ett straff även på en tysk anstalt.
Om hon söker tidsbestämt, vilket land handlägger ärendet då?
Målsägande informationen, finns den i tyskland?
Besöksförbudet, vart ansöker jag om det? FINNS det i tyskland?

……..

Många frågor, och nu måste jag verkligen börja jobba med svaren!

Här finns en länk till aftonbladets artikel om detta:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14604286.ab

Jag har nyss haft en föreläsning. Nu efteråt så sitter jag och känner att den var lite annorlunda än de jag tidigare haft. Jag pratade mycket mer om brottoffers utsatthet än vad jag brukar göra. O jag kände att jag lade tyngd i varje ord när jag berättade om hur sammhället ofta missar offren när ett brott begåts. Jag känner mig inte bitter, men jag känner att en förändring måste till. Något måste hända, och det jag kan göra än så länge är att vara ute och prata om det. Precis som jag gjorde idag. Om vi är fler röster så kanske vi hörs ännu mer.
Jag pratar om olika situationer som hände oss, och hur vi vleat ha det istället och drar olika exempel…

Ett brottoffer vill också ha hjälp till att fortsätta sitt nya liv. För, det är ju ett nytt liv med nya saker att leva med efter ett brott. Många frågor ställs, och nya situationer uppkommer.

Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat, och ju fler föreläsningar jag gör för tex BOJ (brottofferjouren) ju mer vill jag göra i framtiden.

Idag på föreläsningen pratade vi om det här med att gråta. Jag sade att det verkar så otroligt skönt att bara kunna släppa ut allt det onda och bli fri från det sen. Tjejen jag pratade med bekräftade att det var precis så det kändes. Men, sen kom jag ju på, att det är ju precis så jag känner nu. Nu ligger jag i min säng, jag känner mig befriad, utpumpad och helt slut. Det känns som känslorna har blåst in i mig och sen försvunnit lika snabbt. Så är det ofta efter en föreälsning. Så det här är mitt sätt att gråta, att prata, prata, och prata. Så nu ska jag bädda ned mig, och vakna upp och ha nya krafter imorgon.

God natt

Här hemma har vi det lugnt och skönt. Julia går på dagis vissa dagar i veckan. Jag förbereder, bokar och utvärderar föreläsningar som jag åker på ibland och på eftermiddagarna träffar vi vänner, el bara myser tillsammans.
Jag har några trådar ute för att ta reda på lite mer om Tyskans flytt till tykland också. Jag inväntar bara svaret.

Jag läste lite ur förundersökningen här om dagen. jag letade efter en sak där i, och läste lite mer än bara det.
Jag kommer nog kunna läsa den 100gånger utan att riktigt ta in allt som står. Kroppen är fantastisk. Den tar bara in precis det den orkar, och sen stänger den av för mer info. Dokument som jag läste nu, vet jag att jag läst tidigare, men jag har tydligen ”hoppat över” vissa saker. O det är oftast de mest avgörande partierna.
Tex ett PM av en polis som skulle gå in i huset och säkra. Hon hade beskrivit vad hon såg där när hon stod i dörröppningen. Om hur barnen såg ut och hur mycket blod det var. Jag minns lite av det hon beskrivit, men inte allt.
Sambon frågade om det gick bra att läsa sånt. O, ja, jag känner att jag är skyldig barnen det. De var tvugna att uppleva det. Det minsta jag kan göra för dem är att läsa om det. O, ja, det är jobbigt, men jag kan hantera det. Jag vill vara den som vet mest om mina barn. jag vill inte att någon annan ska komma och berätta något som jag inte redan vet.

 

Nu kommer lite frågor och svar

 

Från vad jag förstått det så var pappan misstänkt först – När du sen vaknade på sjukhuset, minns du vem det var som hade gjort allt detta emot er? Usch, jag gråter. 🙁

 Jag minns inte min första tanke, men jag vet att allt kom till mig i etapper. Ju friskare jag blev fysiskt, ju mer mindes jag av det jag vart med om.

 Varför har ni skyddad adress? Tyskan sitter ju inlåst, och kommer sedan att utvisas på livstid. Att ni lever med skyddad adress skulle ju kunna tolkas som att ni gömmer er för en alternativ gärningsman.

 Vi har skyddad adress för att ingen ska kunna söka upp oss. För mig är det en trygghet då jag plågas av det jag redan vart med om. Jag vet att ingen vet vart min dörr finns. O det gör att jag blir lugnare inom mig. Sen har det under resans gång funnits andra anledningar till att vi behövt skyddad adress.

 Hur gör ni nu och hur kommer ni att göra i framtiden när Julia vill leka med kompisar hemma hos sig?
Vad jag förstod så vet inte Julias dagiskompisar (deras föräldrar) var ni bor. Men om hon vill ta hem en kompis hur gör ni då? Träffas ni ute och leker eller hämtar du kompisen och även skjutsar hem denne, för att dennes föräldrar inte ska veta vart ni bor? Verkar lite komplicerat…

 Ja, det är komplicerat att leva med skydd. Man bör nog göra precis som du säger: hålla adressen hemlig även för Julias dagiskompisar. Men jag kommer aldrig tvinga henne att ljuga. Nu är hon så liten, så inget är aktuellt nu, och inget som jag går och funderar över. När den dagen kommer att vi måste ta ställning till den frågan så tar vi det då. Om jag skulle gå och grubbla idag, så skulle jag bli tokig över alla problem som sekretessen medför.

Men, eftersom du ställer frågan så började jag såklart tänka lite, och om vi skulle leka med tanken att hon vaknade upp imorgon och var 5-6 år och detta var en aktuell fråga med kompisar och kompisars föräldrar, så skulle jag förklara för föräldrarna varför vi har sekretess och be dem att inte sprida det. Jag skulle alltså låta dem både hämta och lämna och även komma in på en fika. Jag går inte runt och misstänker alla i min närhet för onda saker. Så jag hoppas att föräldrarna gör sitt bästa med att hålla tyst om vart vi bor.

 Kan du inte komma till Umeå och föreläsa? skulle komma direkt! 🙂

 Det skulle jag gärna göra om jag blir anlitad. Kolla gärna med någon förening om det finns intresse.

 Det låter så spännande att få jobba på BB. Du skrev att du hjälper mammor med ammning
och provtagning på barnen. Vad är det för typ av prover du tar på barnen?

Jag tar alla sorts prover. Gulprover, PKU, hörseltest, temp, POX-screening mm

 Har du någon kontakt med Max och Sagas pappa? Hur mår han idag? Har han aldrig skylt på Thomas? KRAM till fina er.

 Nicklas och jag har inte så mycket kontakt. Så jag kan tyvärr inte svara på hur han mår idag. I 20.e Februari 2011 svarade han på lite frågor här i min blogg. Titta gärna på det inlägget om du vill!

En underbart fin och stämningsfull kväll. På en fotbollsplan i Arboga, med familj, släkt och vänner.
Idag slog det mig, att risballogerna som vi sänder upp, inte bara är en hälsning till Max och Saga, utan också ett sätt att samla alla jag vill ha nära mig och dela på sorgen och minnena som finns där. Det blir aldrig stelt el tyst. Alla har en uppgift och alla gör det helhjärtat. Det är en fin blandning av unga och gammla. O mitt bland oss så finns två små änglar som inte visar sig fysiskt. Men i tanken och kanslan finns dom hos de flesta av oss under denna tid.

Jag älskar er Max och Saga. Inget kommer någonsin ta ifrån mig mina fina minnen av er. Om jag kunde krama er så skulle jag aldrig någonsin släppa er mer. Jag hoppas på att få känna er nära mig i drömmarnas land inatt. Vi ses där…

 

Imorgon är det 4 år sedan det fruktansvärda hände. För 4 år sedan hade jag lagt mina barn förs sista gången, och skulle förmodligen själv snart gå och lägga mig. Det var vår sista natt tillsammans.

Imorgon kommer jag att umgås med familjen och på kvällen är alla som vill välkomna till Meken i Arboga för att dela en stund med oss kl 19.07 när vi sänder upp ljusballonger. För mig är det mitt sätt att hedra Max och Saga för dem de var, och mitt sätt att berätta att jag saknar dem.
Man kan kan komma dit av vilken anledning man vill, huvudsaken är att vi delar den stunden tillsammans, ingen ska behöva känna sig ensam i sina tankar denna kväll.

Idag var jag hon psykologen. Påvägen dit så frågade jag mig ”vad sjutton ska jag prata om idag”. Jag kände att jag kanske inte hade så mycket mer att prata om, det kanske var dax att sluta där,
Vad fel jag hade. Efter lite småprat om hur jag haft det sen sist osv, så kom vi in på visningen av barnen. Alltså, då när jag såg dom på sjukhuset en månad efter händelsen. Orden bara forsade ur mig, jag pratade utan uppehåll i 35 minuter. Det väcker mycket känslor att prata om det jag såg, och inte minns. Vissa delar av visningen, bildern, finns inte kvar i minnet. Förmodligen är de för jobbiga. O jag vet inte om jag VILL minnas dem. Men, det som gör mig frustrerad är att jag inte ens har ett val. Att minnas el inte, jag vill att det ska vara mitt val…. men, nu kan jag inte ens minnas deras ansikten även om jag vill.
Men, deras levande ansikten, när de skrattar pch busar finns kvar, och det kommer jag vara evigt tacksam för.

Tack för en fantastisk föreläsning igår! Ska bli så spännande att äntligen få läsa din bok också. Minns du efter föreläsningen en tjej som ville få boken skickad hem till sig? Hon var efteråt orolig att du skulle tillägna den till fel person. Tjejen som ska ha boken heter Marie-Louise, men den skulle skickas till hennes mamma Lena. Tänkte bara uppmärksamma dig på detta =).

 Tack själv för att du/ni fanns med på föreläsningen! Boken är skickad och signerad till Marie-Louise.

 Du passar verkligen till att sprida glädje bland andra och är en stor förebild. Jag visste inte att du jobbar på BB. Det är väl lite av en dröm jag oxå har/har haft. Men jag vill inte jobba vaken natt, så jag tror inte det yrket passar mig då. Jobbar du vaken natt? Och vad har du för andra arbetsuppgifter? Är du med vid förlossningar eller är du med i eftervården?

 Jag är inte med på förlossningen. Jag är en av dem som tar emot familjen när de kommer till BB (eftervården) Mina arbetsuppgifter är att finnas där och stötta föräldrarna att ta hand om sin nya familjemedlem. Om mamman valt att amma så stöttar jag och hjälper henne att bli säker i det. Jag tar prover på barnet både vid ankomst och sen vid 48 timmars ålder. Jag ser till att det finns mat/fika till familjen under hela dagen, jag bäddar, städar mm. Det finns lika många arbetsuppgifter som det finns minuter på en timme. O det är otroligt roligt och stimulerande.

Jag jobbar inte natt. De som gör det jobbar såklart vaken natt. Men jag har bara provat på att jobba dag/kväll än så länge.

 Undrar även hur det funkar rent praktiskt med skyddad adress? Vart hamnar er post? Har ni postbox som ni får gå och hämta er post från? Är Julia ”anonym” med sin adress på dagis eller hur gör man där? Kommer hon får vara med i skolkatalogen när hon blir äldre? Berätta gärna lite i bloggen om hur det funkar när man lever med skyddad adress. Är du inte rädd att informationen ska läcka ut någon gång? Lycka till i livet!

 

En mycket bra fråga!
Att leva med skyddad adress betyder att man inte existerar i några offentliga register alls.
På vissa myndigheter finns det ett fåtal personer som är specialutbildade på att hantera just personer med sekretess och de har mina uppgifter. Jag måste alltid bli kopplad till en sådan när jag ringer dit.
Annars går min post alltid igenom skatteverkets förmedlingsuppdrag. De som skickar post till mig som då vill att skatteverket ska förmedla måste skriva mitt personnr på kuvertet. Skatteverket lägger sen det kuvertet i ett nytt kuvert som de då skriver min adress på och skickar med posten.
Alltid när jag ska fylla i min adress någonstans så fyller jag i min skatteverket adress, ingenting annat. Det är bara min närmaste släkt och vänner som faktiskt vet vart jag bor.

 På dagis är de duktiga. Julia lever under skydd där med. Hennes adress är också skatteverket och ingenting annat. Hennes pedagoger vet inte vart vi bor och det kan nog vara lättast så för att inte försäga sig. När Julia bli äldre så får vi fundera över det där med skolkatalog då. Jag gissar på att hon kommer att få vara med, hennes namn behöver ju inte stå.
Jag tror att polisens rekommendation är nog att barnen inte ska vara med på sånt. Men, det finns fler regler i sekretess skyddet som jag och familjen inte följer till punkt och prick. Men, jag resonerar så att vi måste kunna leva och må bra. Skyddet får inte göra så att vi mår sämre, då är det inte värt att ha. Men, jag försöker följa det så bra jag kan, för det är verkligen en trygghet att veta att ingen kan hitta min dörr.

 Såg dig på ”Fråga Doktorn!” Du är en sån härlig människa och ser alltid så glad ut. Du lyser som en sol!!! Har du alltid varit så här positiv eller har du blivit det efter händelsen? Du har ju även varit med om jobbiga saker i ditt förra förhållande, var du även positiv och glad när du bestämde dig för att bryta upp? Varifrån får du din positiva livssyn? Eller är du sån till din personlighet? Önskar jag vore lite mer som dig! Kram och ha det så bra!

 Tack snälla du för dina fina ord om min personlighet! Det värmer.
Jag har alltid fått höra att jag är positiv och alltid strålar, skrattar och är glad. Jag tar åt mig och är glad att jag uppfattas så eftersom jag känner att jag är precis så glad åt livet som jag verkar.
Jag tror att jag fått min positiva livssyn från mina föräldrar. O då speciellt min pappa som alltid jobbat med människor och som jag sett upp mycket till när han hanterade sin kunder i sin lilla icabutik.
Jag är glad att det positiva följde med mig efter händelsen. I och för sig så är nog inte så konstigt eftersom det är svårt att ändra en människas personlighet över en dag.

Jag har vart med om jobbiga saker, både i mina förhållanden och även utanför. O jag kan nog säga att jag är upp till öronen en känslomänniska som lever för stunden. O det kan handla om sekunder. Ena stunden kan allt kännas jobbigt och som att livet rasam jr omkring mig. Medan andra stunden kan vara fylld med nya framtidsplaner som gör mig glad och uppåt igen. Jag tror att jag är bra på att inte hänga upp mig på det dåliga, utan istället ta tillvara på det som är bra. Då speglar det som är bra i livet mig som person istället och jag blir och verkar den positiva människan ni alla ser.

 Fick en uppfattnig av att du lever ensam med din lilla flicka, men så är det väl inte?

 Nej nej! Vi lever tillsammans alla tre som en liten familj. T och jag har hållt ihop hela vägen och gör det fortfarande. Så Julia har båda sina föräldrar på samma ställe. Jag tror att ni kan uppleva det som att jag lever ensam med Julia eftersom jag oftast bara berättar vad jag och hon gjort. Anledningen till det är att min sambo valt att inte vara lika offentlig som jag. Jag respekterar hans val genom att inte ta med honom alla gånger i det jag berättar.

Men jag ska göra ett undantag här och berätta om vilken fantastik pappa och sambo han är.
I vår familj delar vi på allt. Matlagning, diskning, tvättning, städning, läggning av Julia, blöjbyten, mm. Det är oftast han som hänger upp gardiner efter att jag tvättat fönstren (eftersom han nästan är 2 meter lång) och han som syr knappar på kläder. Inget är konstigt utan bara självklart i vår familj. Den som har tid gör det som behöver göras. O sambon är mycket bättre på att leka än jag är. Jag sköter gärna marktjänsten medan Julia och han bygger ett torn för 123.e gången..

 Hej Emma! Såg dig i fråga doktorn du är stark du kämpa o de gör du ju Jag har inte läst din bok men var kan man hitta den o vad heter den?

 Boken heter ”Varför gråter inte Emma” och är skriven av mig och Magnus Wennerholm. Du kan hitta den på www.adlibris.se el i någon bokhandel, bara fråga efter den.

 Har precis läst din bok och ångra inte en dag att jag köpte den….
Jag har precis börja läsa här på din blogg så nåt jag undrar hur du har det idag? Bor du fortfarande i hop med Thomas? Thomas verkar va en underbar person som stötta…

 Ja, Thomas och jag bor fortfarande ihop. Vi har det bra och håller på att försöka hitta oss ett varsit fast jobb nu (allt vändes ju upp och ned vid händelsen) Vi har fått lilla Julia som snart fyller 2 och vi njuter av livet och uppskattar både varandra och alla vi har runt omkring oss.

 ag måste erkänna att jag blev såååå glad när jag läste att tyskan ska utvisas på livstid till Tyskland. Hemska människa. Jag skulle vilja ställa en fråga, när man förlorat ett barn eller som i ditt fall två barn blir smärtan och saknaden lättare att leva med ju längre tiden går?

 Nej, saknaden blir aldrig lättare. Men jag har lärt mig hur jag ska leva med den. Jag kan omsätta saknaden i något annat. Lika mycket som jag saknar dem, kan jag koncentrera mig på att minnas dem. Då håller jag dem levande, och deras liv är mycket lättare att tänka på än deras död tillexempel.

 men en sak som jag undrar, vem är saga o max lik.. typ utseendet!
Dig, nicklas? när ni va små eller ngn annan i eran släkt, skulle va roligt o veta

När Max var liten så var han jättelik sin moster Ida. Ju äldre han blev så blev han mer och mer lik sin pappa. Men, han hade absolut drag från mig, så visst syntes det vem mamman var också J
Saga var lite lik mig när jag var liten, men jag hade skarpare konturer utseendemässigt. De mjuka linjerna hon hade, hade hon från sin pappa. Annars var nog Saga mest lik mig av barnen.

 Har du haft ngn kontaktperson från ngn myndighet som du kunnat ställa frågor/funderingar till. Eller hur har du kunnat hålla dig uppdaterad till vad som händer med tyskan?

 Nej, tyvärr så tillhandahåller inte sveriges rättsystem något som underlättar för offret efter en rättegång. Informationen får man skaffa sig själv, ingen kontaktperson finns att få på något sätt.
Jag har haft mycket bra hjälp av media. Om du är journalist får du ofta veta mer än du får som privatperson. O FÅR journalist inte veta, så ser de till att få informationen iaf.
Jag har målsägandeinformation. Det betyder att så fort tyskan flyttas från anstalten el på något annat sätt ska uppehålla sig utanför ”murarna” ska har jag laglig rätt att få reda på det.

  Har du aldrig varit rädd för att hon skulle kunna rymma någon gång även här i sverige?

 Nej, OM det skulle hända så har jag resonerat såhär: Den dagen, den sorgen. Det problemet får jag ta när det kommer isf. Ingen idé att oroa sig i onödan. Då har hon ju vunnit iaf.

2. Har du haft mardrömmar om henne om nätterna? (Det har till och med jag haft många gånger, och jag blir även jätte mörkrädd så fort jag sett en bild på henne, vet töntigt..)

 Ja, där i början vet jag att jag hade hemska drömmar om henne och allt annat som hände där i hallen. Men, efter första årsdagen så har jag inte drömt något mer om henne som har vart en marddröm. Efter det kan det ha vart drömmar som gått ut på att ”försöka förstå mig på henne” få henne att bli snäll el försöka göra mig av med henne från mitt liv.

 Och så en fråga till; som jag har tänkt på… Du har hela tiden sagt att du inte känner hat till denna människa som mördade dina barn. Men VAD känner du? Något känner du ju när du hör hennes namn eller på annat sätt blir påmind, eller?

 Självklart känner jag något. O det är någon slags uppgivenhet. När jag hör hennes namn liksom suckar jag inom mig och blir alldeles matt. Hon är på något sätt ingen människa för mig. Utan en orsak till Max och Sagas död. Hon skulle kunna vara en sjukdom el en naturkatastrof. En sjukdom hatar man inte… inte på det sättet… utan blir mer ledsen över att den tvunget var tvungen att drabba min familj.

 Och jag har några frågor om du orkar svara.
Första frågan:
Vad är ditt första (eller sista innan händelsen) konkreta minne när du vaknade upp på sjukhuset? Inte just av själva ”händelsen”, utan överhuvudtaget?

 Den frågan är jättesvår att svara på eftersom jag hade så många olika minnen och jag vet inte när de kom och i vilken turodning.

Andra:
Vad känner du idag när du ser videoförhören av dig själv?

 Jag är chockad över hur jag såg ut. Jag kommer ju ihåg vissa av förhören, o jag minns att jag trodde att jag såg ut precis som vanligt. Jag är också lite arg över att dessa videoförhör är offentliga och att även tyskan har fått lov att se dem. Under vissa förhör hade jag ingen koll på hur kläderna satt osv. Det känns som att göra dess videoförhör offentliga är en ordentlig kränkning för mig. Visst, jag känner inte att jag har något att dölja, men jag hade iaf velat fått frågan om jag tyckte att det var okej att lägga ut dessa till offentligt matreal.

Tredje:
Har du någonsin önskat att livet hade blivit annorlunda för dig?

 Jag önskar att jag hade fått ha kvar Max och Saga i livet. Inte för att jag då sluppit smärtan att mista dom. Utan för att de skulle få behålla sin plats i livet och fortsätta förgylla världen med sin tillvaro.
Men, jag känner mig inte besviken el bitter på att livet förde mig hit där jag är idag. Jag trivs med livet, även om jag saknar Max och Saga massa. Jag har blivit både rik och fattig. Fattig på mina två änglar. Rik för att jag fått så många nya erfarenheter att använda mig av i livet.

Fjärde:
Var du orolig för att tyskan skulle få resning i sitt fall?

 Nej, jag gick inte och oroade mig. Jag visste att det kunde finnas en risk. Men eftersom jag är säker, så hoppades jag att även sveriges rättsysten var säker. O hade jag inte lyckats övertyga dem så fick jag ta den smällen då. Det var ingen idé att gå och oroa sig i onödan.

Femte:
Min bästa vän dog för 4½ år sedan, han var bara 26 år gammal när hans hjärta slutade slå och han gick bort i sömnen. Jag har ännu inte orkat gå till hans grav, för jag tror att jag någonstans längst inne inte vill inte att han inte finns mer. Går jag till graven, då blir det verkligt. Jag vet att han inte finns längre, men jag kan inbilla mig att det bara är en ond dröm.
Tror du att jag kommer att må sämre eller bättre om jag går dit?
Kommer mitt sorgearbete att börja om igen om jag ser hans gravsten med hans namn på?

 Jag tror att du gör rätt i att följa ditt hjärta. Lyssna inte på någon som säger åt dig vad du ska göra. Utan stanna upp och fundera över vad just du behöver för att orka. Tycker du att du har ett bra liv nu och inte hindras i din vardag pga din sorg för din vän, så tycker jag inte att du måste gå dit. Jag är säker på att du minns honom som han var, och det är väl det viktigaste. Att besöka graven kanske inte hjälper dig, då skulle nog redan känt ett behov av att gå dit. Men om du hindras i din vardag för att du inte kan hantera sorgen, då tycker jag att det vore en idé att fundera över vad du skulle kunna göra för att komma vidare. Kanske besöka graven el göra något annat.

Sjätte:
Hur gjorde du för att inte känna hat? Hur kunde du gå vidare efter allt?

 Jag har inte gjort något. Jag har bara fortsatt och vara mig själv och den jag var innan hädelsen. Jag var och är en människa som är oförmögen att hata. Jag koncentrerar mig på att älska de som är värda att älskas istället. De som jag inte går ihop med på ett el annat sätt väljer jag att inte ha i mitt liv istället. Då upptar de inte några onödiga känslor och tar inte onödig energi ifrån mig.
Så hur jag kunde gå vidare var bara att fortsätta vara mig själv, och vara bland de människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka.

Jag såg att huset i arboga som ni bodde i skulle hyras ut nu, vet du varför dom vill flytta?

 Jag har också hört att det hyrs ut nu.
Nej, jag vet inte varför de vill flytta.
Men, till de som hyr det och flyttar in vet jag kommer få ett jättebra hus!

Och sen undrar jag om du mins vart barnen stod när tyskan ringde på dörren och du öppnade dörren?

 Nej, tyvärr el som tur är minns jag inget alls av barnen från de där minutrarna. Det sista jag minns av dem är att de sitter i samma soffa i vardagsrummet.

 Jag har en liten fråga om boken och skulle vara tacksam för svar.
Du skriver i boken att kvällen den 17:de mars kommer en kvinna hem till er/dig. Hon säger ”Hi, I´m Tine”. (Ja, alltså, du mindes ju det efter ett tag).
Min fråga är nu, spelade det inte någon roll i utredningen. Jag menar, hon hette ju inte Tine utan Christine.
Om du kom ihåg att hon sa ”Hi, I´m Tine” borde det ju varit en stor del i utredningen som spelade roll. Eftersom domstolen inte trodde på alla dina minnesbilder borde ju det vara något de trodde på. Hur skulle du kunna ha hittat på smeknamnet Tine? Hon hette ju Christine.

 Såhär står det i domen:
Både i tingsrätten och hovrätten pekade mamman ut den tyska kvinnan som den som angripit henne. Tingsrätten ansåg att det med hänsyn till mammans skallskador var mycket tveksamt om hon hade autentiska minnen av händelsen och lämna hennes uppgifter helt utan avseende. Hovrätten gör delvis en annan bedömning och finner det utrett att mamman har vissa minnesfragment av händelsen, bla av en kvinnlig person som fanns i hallen. Det kan inte vara någon annan än förövaren som mamman har sett. Även mammans tidiga omnämnanden av ett visst förnamn är av intresse då det är känt att den tyska kvinnan kallar sig själv detta. Dessa omständigheter är inget direkt utpekande men ett starkt indicium som pekar i riktning mot kvinnan ifråga.

 En undran.. Har du fått fler minnes bilder av händelsen?

 Nej, inga nya minnen har kommit.

 Har din sambo någonsin träffat tyskan nått sen domen? För att fråga varför?

 Nej det har han inte, och har ingen önskan att göra.

 Hej Emma blir det föreläsning i kronobergs län?

 Jag hoppas det. Jag har försökt ta kontakt med brottofferjouren där. Men har tyvärr inte fått något svar än.

 Kommer ni ha nån form av minnesgudstjänst nu den 17 mars för Max och saga?

Ingen minnesgudstjänst. Men en stund tillsammans med alla som vill. Vi kommer att samlas på en fotbollsplan i arboga och sända upp risballogen (ljuslyktor) kl 19.07 exakt 4 år efter händelsen.

 Såg på Sofias änglar på TV3. En familj hade mist sin dotter och inte fått ta del av förundersökningen och annat material som dem hade velat för att kunna gå vidare. Dem sa att detta inte var offentliga handlingar. Men tanken slog mig att du, ni och hela världen fick ju ta del av sådant materal när du hade mist dina barn. T.o.m dem hemska obduktionsbilderna låg ju ute på nätet för allmän beskådning. Vet du vad som gäller här?

Ojoj, nej jag vet inte vad som gäller. Men, det jag vet är att vissa saker kan bli sekretssbelagda i en rättegång om det kan skada barnet. Men, då ska det ju till att barnet fortfarande lever. Jag vet också att det här med bilder också har blivit hårdare efter ”missen” med bilderna på mina barn. Det låter jättekonstigt, men jag tvivlar inte på att det är sant, tyvärr är vi målsägande en väldigt svag röst i samhället.

 Fint Emma att du kommit tillbaka. Är allt nu lika bra som innan du blev sjukskriven?

 Allt är bra på ett nytt sätt. Jag har fått lära mig att jag inte kan leva likadant som innan jag blev sjukskriven. Jag har fått lov att lära mig av mina misstag. Det vill säga, göra en sak i taget, inte ta på mig för mycket, våga säga nej, tvinga mig till ”vilodagar” planera min tid bättre och följa mitt hjärta ännu mer än innan.

Vad menar du med
”Mamman som mist sitt barn i Arboga har pressen inte gått ut med namnet på, och det tänker inte jag heller göra.”
Har du fått veta namnet på henne just för att du varit med om något liknande eller känner du henne personligen och är säker på att du inte förväxlar henne men någon annan? Som du skrev ”det tänker inte jag heller göra” kan det i alla fall uppfattas som att du vet vad hon hette, men det kanske inte var så du menade?

 Jag fick inte veta namnet på henne pga att jag vart med om något liknande. Jag fick veta namnet på henne genom rykten av mina vänner i Arboga. Vänner som stod henne nära på olika sätt. O jag skulle aldrig gå ut med namnet även om jag kände henne personligen. Det är upp till hennes familj att göra om de väljer det,

 

 

Tack tack tack alla ni fina människor som ställer så bra frågor och skriver så fina saker här på bloggen!
Jag känner att jag vart urdålig ett tag att besvara era frågor, jag har många som ligger och väntar. Jag ska ta tag i det inom en snar framtid jag lovar. En STOR frågestund ska det bli här igen.
De små stunderna jag tar mig att skriva här vill jag mest uppdatera er om vad som händer i mitt liv. Så frågorna kommer lite på sidan av tyvärr. Men allt har sin tid, och man kan omöjligt göra allt på en gång. Så ni som orkar vänta lite till och följa med här ändå kommer jag inte göra besvikna.

Idag åkte jag tåg, och jag hade inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli så igenkänd efter ”Fråga doktorn”. Folk kom fram på perongen och på tåget och sade att de sett mig, och tyckte jag var duktig osv… Jag har inget emot att folk säger vad de tycker,(även om det inte alltid behöver bara positivt) men jag trodde inte jag skulle bli mer igenkänd denna gång än någon annan gång när jag vart med i tv…. Jag tycker själv att det är ett mycket intressenat program, och jag är uppenbarligen inte ensam om den åsikten,

Hella familjen satt framför tv:en och kikade på fråga dokton nyss. Julia satt i pappas knä och myste. När hon såg mig på tv sade hon ”mamma” och tittade på mig, och sen tittade hon på tv:en. Efter någon minut kröp hon över till mig och upprepade ca 20 gånger ”mamma” ”mamma”…. när hon sen hörde mig nämna hennes namn på tv:en blev hon tyst och tittade frågande på mig med rynkande ögonbryn ”Juja”?? Det är inte lätt att förstå för en liten 2 åring vad sjutton som händer i en TV..

Ikväll kommer jag att vara med på SVT.s ”Fråga doktorn”. Kl 18.15 kan ni slå på tv.en om ni är nyfikna på det.
Det finns ett klipp på deras hemsida redan nu. www.svt.se.