Jag har nyss haft en föreläsning. Nu efteråt så sitter jag och känner att den var lite annorlunda än de jag tidigare haft. Jag pratade mycket mer om brottoffers utsatthet än vad jag brukar göra. O jag kände att jag lade tyngd i varje ord när jag berättade om hur sammhället ofta missar offren när ett brott begåts. Jag känner mig inte bitter, men jag känner att en förändring måste till. Något måste hända, och det jag kan göra än så länge är att vara ute och prata om det. Precis som jag gjorde idag. Om vi är fler röster så kanske vi hörs ännu mer.
Jag pratar om olika situationer som hände oss, och hur vi vleat ha det istället och drar olika exempel…

Ett brottoffer vill också ha hjälp till att fortsätta sitt nya liv. För, det är ju ett nytt liv med nya saker att leva med efter ett brott. Många frågor ställs, och nya situationer uppkommer.

Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat, och ju fler föreläsningar jag gör för tex BOJ (brottofferjouren) ju mer vill jag göra i framtiden.

Idag på föreläsningen pratade vi om det här med att gråta. Jag sade att det verkar så otroligt skönt att bara kunna släppa ut allt det onda och bli fri från det sen. Tjejen jag pratade med bekräftade att det var precis så det kändes. Men, sen kom jag ju på, att det är ju precis så jag känner nu. Nu ligger jag i min säng, jag känner mig befriad, utpumpad och helt slut. Det känns som känslorna har blåst in i mig och sen försvunnit lika snabbt. Så är det ofta efter en föreälsning. Så det här är mitt sätt att gråta, att prata, prata, och prata. Så nu ska jag bädda ned mig, och vakna upp och ha nya krafter imorgon.

God natt