Igår var jag hos min psykolog. Jag hade mycket att prata om, så den där timman gick fortare än nånsin.
Jag har mycket att berätta för er med, men jag vill avvakta och se om personerna som är inblandade tycker att det är okej först.
När jag rullade hemåt i bilen ringde min tel. Det var ett nr som jag kände igen eftersom det försökt ringa mig igår också, men då missade jag det, och nummret kunde inte återuppringas. Jag svarade och i andra änden var det en kvinna som presenterade sig och sade att hon ringde från anstalten hinseberg. Jag hade ju bett om målsägandeinfo och nu hade ”hon” (jag tror inte hon nämnde kvinnans namn jag minns inte riktigt) precis lämnat anstalten.
Där satt jag på motorvägen och kände mig så ensam. När jag försökte ringa några av mina anhöriga så var de ju på jobbet el någon annan stans, ingen av dem svarade. Jag ville så gärna prata med någon, för att få ut känslorna och slippa känna mig så ensam.
Jag åkte och hämtade Julia på dagis och berätta för dagispersonalen. Inte för att jag vet om de var särskilt intresserade, men för mig kändes det bra att få ut det i ord.
Jag blev förvånad, denna gång hade jag fått veta det innan media. Å, vad skönt det kändes. Jag kunde funderar hur det faktiskt kändes innan nån frågade ”hur känner du”.
Jag gick ut på facebook när jag kom hem, där tänkte jag att jag inte behöver känna mig ensam längre. Jag skrev en statusuppdatering om vad jag precis fått höra. O deltagandet var stort och precis vad jag behövde just då. Jag hade också hunnit skriva ett mass sms till mina närmsta anhöriga, mamma svarade snabbt och frågade om jag ville att hon skulle köra till mig. Jag tackade tacksamt ja, och hon åkte på en gång. Min älskade mamma tog hand om Julia medan jag sen började svara i telefon när den ena journalisten efter den andra ringde.

Hur journalisterna fått veta det vet jag inte, men min statusuppdatering kan ha något med det att göra. Jag har bara de närmsta på min facebook och trodde inte att jag skulle orsaka löpsedlarna.

 Känslorna är delade vad gäller utvisningen. Första känslan är osäkerhet. Hur sjutton kommer allt vara nu då? Både för henne och för mig.
Kommer hon kunna kontakta mig från och med idag?
Kommer hon kunna använda Internet.
Kommer hon känna av att hon får ett straff även på en tysk anstalt.
Om hon söker tidsbestämt, vilket land handlägger ärendet då?
Målsägande informationen, finns den i tyskland?
Besöksförbudet, vart ansöker jag om det? FINNS det i tyskland?

……..

Många frågor, och nu måste jag verkligen börja jobba med svaren!

Här finns en länk till aftonbladets artikel om detta:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14604286.ab