Idag var jag hon psykologen. Påvägen dit så frågade jag mig ”vad sjutton ska jag prata om idag”. Jag kände att jag kanske inte hade så mycket mer att prata om, det kanske var dax att sluta där,
Vad fel jag hade. Efter lite småprat om hur jag haft det sen sist osv, så kom vi in på visningen av barnen. Alltså, då när jag såg dom på sjukhuset en månad efter händelsen. Orden bara forsade ur mig, jag pratade utan uppehåll i 35 minuter. Det väcker mycket känslor att prata om det jag såg, och inte minns. Vissa delar av visningen, bildern, finns inte kvar i minnet. Förmodligen är de för jobbiga. O jag vet inte om jag VILL minnas dem. Men, det som gör mig frustrerad är att jag inte ens har ett val. Att minnas el inte, jag vill att det ska vara mitt val…. men, nu kan jag inte ens minnas deras ansikten även om jag vill.
Men, deras levande ansikten, när de skrattar pch busar finns kvar, och det kommer jag vara evigt tacksam för.