Fick en fråga om jag bli igenkänd på jobbet.
Mina arbetskamrater känner igen mig sen innan, så det var skönt att komma ”tillbaka” till dem och få vara deras arbetskamrat. Där vet de att det bara är att fråga om de undrar något. Jag är öppen och vill prata om allt.

Patienterna där emot är det olika med. När jag kommer in ett rum så känner jag ganska snart av om de känner igen mig el inte. Vissa frågar direkt, vissa säger inget alls.
Ofta har det kommit en fråga om jag har barn. Då brukar jag svara att jag har tre st.
När de sen frågar hur gamla barnen är så blir det svårt, jag brukar svara att de är födda 04, 06 och 2010.
Anledningen att det blir svårt är för att för mig är ju Max och Saga fortfarande 3 och 1 år. De blev ju inte äldre, så jag har svårt att se dem som äldre.
När patienten fått de svaret brukar de komma följdfrågor om vart jag bor, el vad mina barn heter. När de ”ringat” in mig så brukar de sluta med att säga att de känner igen mig, och sen beklaga det som hänt.

Det spelar inte så stor roll för mig om folk runt om mig känner igen mig el inte. Gör de det så är det inte jobbigt, men jag tar absolut inte förgivet att folk SKA känna igen mig heller. Så jag berättar gärna det som hänt om det är någon som undrar. Dock brukar jag undvika det när jag är på jobbet om ingen frågart rakt ut. Jag vill inte att det ska vara fokus på mig när jag behandlar en pataiet på ett el annat sätt.

Hej mina trogna läsare!

Mit liv rullar på. Jag har ett långtidsvikariat på ett jobb som jag älskar. Jag jobbar fortfarande 75% för att hinna med familjen så mycket jag kan.

Jag har lärt mig att prioritera i livet, jag gör bara det jag mår bra av och struntar i resten, det kan KAN göra sen, gör jag sen. Ingen MÅSTE ske här och nu. Allt förutom att säga och visa att jag älskar mina nära får vänta till ”sen”.

Jag är ute och föreläser en del fortfarande. Jag försöker potionera ut tillfällena så att det inte blir för mycket på en gång. men det är så otroligt härligt att träffa er där ute. Få ha ett samtal och träffa nya personligheter och se nya platser hela tiden. ååå vilka historier jag fått höra av er. Alla har något att dela med sig av.

Igår kom jag hem från Ljungby/Markaryd. Det var brottofferjouren som anlitade mig och jag vet att jag sagt det förut, men jag säger det igen. Vilka otroliga eldsjälar som jobbar där! Tyvärr finns det inte så mycket pengar till dem. Men, de gör saker och ting med hjärtat, och det märks verkligen, det blir enerigpåfyllning i själen varje gång jag är ute och får möta sånna fina människor.

Julia är 2½ år nu. Det går otroligt fort allting just nu. Det är tur att jag har prioriterat att vara med henne mer än jag kunnat med ett jobb på 100%. Annars hade jag missat mycket av hennes utveckling.