Fick en fråga om jag bli igenkänd på jobbet.
Mina arbetskamrater känner igen mig sen innan, så det var skönt att komma ”tillbaka” till dem och få vara deras arbetskamrat. Där vet de att det bara är att fråga om de undrar något. Jag är öppen och vill prata om allt.

Patienterna där emot är det olika med. När jag kommer in ett rum så känner jag ganska snart av om de känner igen mig el inte. Vissa frågar direkt, vissa säger inget alls.
Ofta har det kommit en fråga om jag har barn. Då brukar jag svara att jag har tre st.
När de sen frågar hur gamla barnen är så blir det svårt, jag brukar svara att de är födda 04, 06 och 2010.
Anledningen att det blir svårt är för att för mig är ju Max och Saga fortfarande 3 och 1 år. De blev ju inte äldre, så jag har svårt att se dem som äldre.
När patienten fått de svaret brukar de komma följdfrågor om vart jag bor, el vad mina barn heter. När de ”ringat” in mig så brukar de sluta med att säga att de känner igen mig, och sen beklaga det som hänt.

Det spelar inte så stor roll för mig om folk runt om mig känner igen mig el inte. Gör de det så är det inte jobbigt, men jag tar absolut inte förgivet att folk SKA känna igen mig heller. Så jag berättar gärna det som hänt om det är någon som undrar. Dock brukar jag undvika det när jag är på jobbet om ingen frågart rakt ut. Jag vill inte att det ska vara fokus på mig när jag behandlar en pataiet på ett el annat sätt.