Veckan som gått

av henham

Denna vecka har vart händelserik.

För ett par månader sen gjorde jag en intervju med ”veckans brott” på SVT. De ansvariga ringde för några dagar sen och berättade att det nu på tisdag kommer att visa den. Programet kommer att vara inriktad på polisutredningen i fallet.

I fredag kväll ringde expressen och berättade att de kommer att skriva om hur tyskan har det på anstalten i tyskland. Det repotaget fanns att läsa i tidningen igår.
Det berättade för mig att hon jobbar som bibliotikarie på anstalten. Har får fri tillgång till köket och bakar en del.
När jag fick höra det reagerade jag med att tycka att hon hade det alldeles för bra. Men när vi sen lade på luten, så började jag tänka. Tidningen hade ju inte berättat det dåliga med att sitta på en anstalt, bara det som var bra. Jag är säker på att det finns många nackdelar med att sitta inspärrad sådär. Så fördelarna väger nog inte upp de låsta dörrarna el den ständiga övervakningen tex.
Så, ja det stämmer det som stod i tidningen, jag tycker det LÅTER som att hon har det för bra. Men, jag har ju inte sett det själv. Så jag vet inte……

Sen har det ju vart alla helgons dag.
Vi åkte såklart till kyrkogården i Arboga där Max och Saga ligger. Min sambo och Julia sjöng ”jag är en gummibjörn” för Max och ”lille katt” för Saga. Vi tände några ljus och lade dit en krans.
Det är något magiskt med just denna dag. Många besöker kyrkogården, och det lyser så fint från ljusen. Det vilar ett lugn över hela kvällen. jag vill inte gråta, jag vill bara le till de fina minnena när jag står där och tittar på alla brinnande ljus.

—————————————————————————————————-

Jag fick en fråga om min bok. Vart den går att köpa.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172322292

Här kommer en länk till ett ställe där den går att beställa.

 

på jobbet

av henham

Fick en fråga om jag bli igenkänd på jobbet.
Mina arbetskamrater känner igen mig sen innan, så det var skönt att komma ”tillbaka” till dem och få vara deras arbetskamrat. Där vet de att det bara är att fråga om de undrar något. Jag är öppen och vill prata om allt.

Patienterna där emot är det olika med. När jag kommer in ett rum så känner jag ganska snart av om de känner igen mig el inte. Vissa frågar direkt, vissa säger inget alls.
Ofta har det kommit en fråga om jag har barn. Då brukar jag svara att jag har tre st.
När de sen frågar hur gamla barnen är så blir det svårt, jag brukar svara att de är födda 04, 06 och 2010.
Anledningen att det blir svårt är för att för mig är ju Max och Saga fortfarande 3 och 1 år. De blev ju inte äldre, så jag har svårt att se dem som äldre.
När patienten fått de svaret brukar de komma följdfrågor om vart jag bor, el vad mina barn heter. När de ”ringat” in mig så brukar de sluta med att säga att de känner igen mig, och sen beklaga det som hänt.

Det spelar inte så stor roll för mig om folk runt om mig känner igen mig el inte. Gör de det så är det inte jobbigt, men jag tar absolut inte förgivet att folk SKA känna igen mig heller. Så jag berättar gärna det som hänt om det är någon som undrar. Dock brukar jag undvika det när jag är på jobbet om ingen frågart rakt ut. Jag vill inte att det ska vara fokus på mig när jag behandlar en pataiet på ett el annat sätt.

Rullar på

av henham

Hej mina trogna läsare!

Mit liv rullar på. Jag har ett långtidsvikariat på ett jobb som jag älskar. Jag jobbar fortfarande 75% för att hinna med familjen så mycket jag kan.

Jag har lärt mig att prioritera i livet, jag gör bara det jag mår bra av och struntar i resten, det kan KAN göra sen, gör jag sen. Ingen MÅSTE ske här och nu. Allt förutom att säga och visa att jag älskar mina nära får vänta till ”sen”.

Jag är ute och föreläser en del fortfarande. Jag försöker potionera ut tillfällena så att det inte blir för mycket på en gång. men det är så otroligt härligt att träffa er där ute. Få ha ett samtal och träffa nya personligheter och se nya platser hela tiden. ååå vilka historier jag fått höra av er. Alla har något att dela med sig av.

Igår kom jag hem från Ljungby/Markaryd. Det var brottofferjouren som anlitade mig och jag vet att jag sagt det förut, men jag säger det igen. Vilka otroliga eldsjälar som jobbar där! Tyvärr finns det inte så mycket pengar till dem. Men, de gör saker och ting med hjärtat, och det märks verkligen, det blir enerigpåfyllning i själen varje gång jag är ute och får möta sånna fina människor.

Julia är 2½ år nu. Det går otroligt fort allting just nu. Det är tur att jag har prioriterat att vara med henne mer än jag kunnat med ett jobb på 100%. Annars hade jag missat mycket av hennes utveckling.

75%

av henham

Jag ser att ni är några trogna läsare kvar här. Jag är ledsen att jag gör er besvikna med min frånvara. Men ibland tittar jag in och gör mig tillkänna som ni märker.

Jag jobbar fortfarande på, något jag inte skrivit förut är ju att jag bara jobbar 75% nu. Förra sommaren jobbade jag 100%. Jag var (och är fortfarande) så otroligt tacksam över att få jobba på ett sånt fantastiskt jobb, att jag tog åt mig alla timmar jag fick. Visst, det blev en bra lön. Men, ni som följt mig ett tag vet ju hur jag mådde efter sommaren.
Jag vet inte om det var att jag jobbade för mycket, stressade, tänkte tillbaka för mycket på det som jag gått igenom tidigare el vad sjutton det kunnat vara. MEN, en sak var säker, jag var tvungen att förändra något.
I sommar är jag fortfarande tacksam och trivs ännu mer på jobbet, men, jag tänker mer på mig själv. Jag tackade ja, till 75% och det är precis lagom. Det är mindre lön, men MYCKET mer tid tillsammans med Julia. Tiden är värd så otroligt mycket mer än de där slantarna på kontot. Jag har tid att återhämta mig och sortera alla intryck mellan arbetspassen och jag har tid att ta tillvara på tiden med familjen.
Jag har även fått förlängt, så jag kommer att jobba till den sista november som det ser ut nu.

Jag kommer inte har någon semester eftersom jag har ett sommarjobb. men jag tar tillvara på de lediga dagarna ändå så att det känns som att jag är på semester iaf.
Idag håller vi på att planera ett tripp nedåt landen under några lediga dagar. Stackars Julia är åksjuk bara, så det är svårt att åka bil. Men hon har blivit så pass stor att vi kan ge henne lite medicin mot åksjukan om det skulle bli illa. Jag minns själv hur det var, jag spydde ofta när jag var liten och åkte bil.

förändring

av henham

Hej igen mina trogna läsare!

jag lever och mår bra.
Det senaste som hänt vad gäller ”händelsen” är att jag fått kontakt med en advokat som ordnat ett kontaktförbud till oss. Tyskan får inte kontakta oss nu även fast hon befinner sig på tysk mark. En stor lättnad.

Annars jobbar jag på som bara den och som ni märker blir det inte mycket tid över för dator numera. Jag trivs jättebra. Julia växer och växer. Hon har börjat prata och gör sig förstådd mycket i språket nu (för de som förstår hennes påhittade namn på saker och ting förståss)

Jag satt och letade efter en dokumentär som jag vart med i för länge sen. Då sprang jag på dessa filmklipp:

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=max_och_saga_har_fatt_upprattelse&videoid=672214

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=emma_jangestig_om_livet_efter_arbogamorden&videoid=1100148

Nog för att jag gått upp i vikt en del mellan de två intervjutillfällena. Men jag slås verkligen av vilken otrolig skillnad det är på mig! Om man tittar i ögonen så har de helt mist sin glans i det första intervjutillfället. När jag sen sitter där efter boksläppet och allt annat som hänt så känner jag verkligen igen mig själv igen. 

Många säger att det är bra med perspektiv på saker och ting. O, ja, jag kan verkligen hålla med. Jag kände ju att jag mådde otroligt bra under hela tiden. Men, nu ser jag att det var många saker som rörde sig i huvudet på mig samtidigt och försmodligen tyngde mig en del….

En lite reflektion såhär innan sängdax….

Svar

av henham

Dina barn slets ifrån dig, du fick kämpa för ditt liv och inget blir någonsin som det var före den där händelsen. MEN det är du och din familj som tvingas leva skyddat med allt vad det innebär. Är inte det fel? Visst, tyskan fick livstid och utvisning, men enligt min åsikt så borde hon sitta fast med kedjor i en källare i afganistan och få kämpa för sitt liv.

 Jo, det är fel, det tycker jag med. Vi brottoffer/anhöriga har inte många rättigheter alls. Men, trots allt, så är jag tacksam över att vi får ha skyddet som sekretessen innebär. Jag känner mig mycket tryggare och har ett mycket mer fungerande liv än jag skulle ha utan skyddet. Jag kan nu slappna av och fokusera på andra saker.

 Men är det inte så att hon inte får komma till Sverige mer?! Att hon likksom är utvisad från Sverige och inte får komma tillbaka? Det kan ju i alla fall jag tycka..hon har inget här mer att göra med sånt där beteende. USCH!

 Det stämmer, hon är utvisad och får aldrig mer komma tillbaka hit. Min tänka är ju att utvisning inte ska behövas som ett tillägg till livstid. För det låter ju konstigt att behöva utvisa någon som ska sitta i fängelse hela sitt liv. Men, ofta är ju inte livstid just livstid. Så en utvisning kan ju behövas, men, enligt min mening är det inte så svårt att ta sig över gränsen obemärkt.

 Jag har en fråga om ni någonsin funderat på att ta hem ett medium för att söka kontakt med Max och Saga i himlen?

 Nej, det har vi inte. Jag är lite rädd för sådana där oförklarliga saker. Jag har ett behov av att kunna ta på allt som händer och få en rimlig förklaring, så det skrämmer mig lite. Jag är nöjd med minnena jag har av mina änglar och om det finns ett liv efter döden så tycker jag att det är enklare att fantisera om hur det är. Tänk om Max el Saga SKULLE göra sig tillkänna och säga något om att hon/han längtade efter mig och ville komma tillbaka, el att de inte hade det bra där de nu var…. Hur skulle jag kunna leva med det? Nej, ibland är det kanske bäst att låta fantasin flöda…. Åt ett håll som innehåller en himmel där barnen kan rida på hundarna och katternas ryggar, och där de ler dagarna i ändå.

 Hur resonerar/förhåller
Du dig till själva våldet mot dina barn? Har du kunnat få en bild av våldet de utsattes för precis
Som du har om våldet du själv utsattes för? Detta plågar mig otroligt eftersom jag
Själv har en dotter på 2 år och hissnar inför tanken på att någon/något (det måste ju vara
Ett monster) kan ge sig på ett barn med sådan kraft. Var du tvungen att gå igenom detaljerna och
På vilket sätt kommenterade gärningsmannen detta våld?

 Gärningskvinnan har inte erkänt sin handling. Enligt henne så har hon inte vart på plats ens. Så någon kommentar ang våldet har vi inte fått.
Hur jag förhåller mig. Jo, jag minns ju det där första slaget. Jag minns kraften av hur mitt huvud slungas åt sidan och den svidande känslan. Jag minns skräcken, frågorna som samlades i huvudet och paniken.
Våldet mot mina barn vet jag var detsamma. Jag vet att de fick genomgå precis samma sak som mig och att de till och med skadades värre pga deras mjuka ben i kroppen.
Även fast jag vet detta, så fokuserar jag inte på det och försöker fördjupa mig i deras smärta. För det är tyvärr inget jag någonsin kunnat göra något åt. Jag har känt ett ansvar att i möjligaste mån försöka gå in i deras situation och försöka göra mig en bild av deras sista stund i livet. Det är det sista jag kunde göra för mina änglar. Jag har förstått att de hade lika ont el till och med ondare än jag. De var förmodligen livrädda och skräckslagna. Hade det hjälpt dem på något sätt om jag gick in deras situation känslomässigt skulle jag gjort det om och om igen, hur ont det än skulle göra mig. Men, jag kan inte hjälpa dem idag.
Men, som sagt så fokuserar jag inte på det, då tar det bort så mycket av det goda i livet. Jag försöker minnas dem som de var. Det är den bilden jag vill ha kvar.

 Jag skulle vilja komma i kontakt med dig. Har du någon mail adress som jag kan få skicka några frågor på?

Min mailadress är jangestigemma@hotmail.com

varför gråter du aldrig? tycker de är så konstigt att du aldrig reagerar och skriver hur mycket du saknar dina barn!

Jag gråter, men på mitt sätt. Om du vill läsa mer om det så läs min bok ”Varför gråter inte Emma?” skriven av mig och Magnus Wennerholm. Utgiven av Forum förlag. www.varforgraterinteemma.se

Jag reagerar och har mina jobbiga stunder, jag skriver om hur jag saknar Max och Saga, men också det på mitt sätt. Vi människor måste förstå varandra på ett bättre sätt. Jag reagerar kanske inte som man ”ska” göra. Men jag är precis lika ledsen, och saknar dem precis lika mycket som den kvinna som sitter och gråter och skriker öppen på en gata i utlandet.

Jag gör det här hemma i min soffa, utan att öppna datorn och skriva här på bloggen. El låta en tidning kommas och ta kort på mig.

En gång fanns en tidning med och fångade mina tårar på kort. Det var under minnesgudstjänsten på 1.års dagen efter morden. Här ser ni bilden:

ledsen.jpg

Det här sade jag under mina tårar föll.

Min kloka och omtänksamma prins och Min busiga livsglada prinsessa. Jag tänker på er jämt, inte ett andetag går förbi utan att ni finns hos mig. Jag vet att ni båda passar in där uppe hos änglarna, det enda som fattades hos er här på jorden var era vingar. För ett år sedan fick ni dem.
Max, jag hörde dig fråga efter mig den kvällen. Förlåt att jag inte kunde svara då. Men jag svarar nu: Lilla gubben, var inte rädd, vi ses en dag.
Saga, jag vet att du kämpade länge, du höll ut tills hjärtat inte orkade mer.
Livet blir inte sig likt utan er. Jag är fortfarande otroligt stolt över att vara eran mamma, jag vet att ni gör underverk där ni befinner er idag. Jag älskar er till månen och tillbaka.

(bilden är tagen av BBl/AT)

 

Men ärligt talar…. Känns det bättre att se och höra någon vara så ledsen?

 

Födelsedag

av henham

Nu är två-års firandet över. Många paket, kramar, bus, skratt och fika stod på schemat.
Vi har sån tur att ha så många fina människor omkring oss. Speciellt huvudpersonen dessa dagar, Julia, är lyckligt lottad som har många både vuxna och barn i alla åldrar som kan finnas där för henne under hennes uppväxt när hon ibland tröttnar på mamma och pappa.

Vi bor i en lägenhet på knappt 90kvm. O det var verkligen fullt ös med många härliga möten. Vi började dagen med att vid 13 tiden tända grillen och grilla lite korv. Efter att vi fått lite mat i magen plockade vi fram kakor, bullar, tårta, kaffe, saft och the.
Jag och sambon hade hjälpts åt med en teletubbiestårta till vår lilla tjej. Det var så mycket tårta att vi fick mer än hälften över. O ändå var vi 16 vuxna och 7 barn som fikade. 

telitubbies.jpg

Bland presenterna så fanns det ett doktorns sett med leksaks sprutor, stetoskop, reflexhammare osv. När jag såg den så kände jag att Max och Saga fanns med oss. Presenten kom från moster Ida med familj, och de hade köpt samma sak till Max när han fyllde 2 år. Saga lekte mycket med dessa saker när hon blev lite äldre, eftersom sjukvård var hennes vardag. O när jag såg doktorn settet så kände jag att vi kanske kunde berätta allt detta för Julia sen. Små saker som betyder så mycket…

Julia fick även en boby car, en ryggsäck att ha till dagis, en gitarr precis som pappa (Julias pappa), en trumma, kläder, en xylofon, ett pussel, böcker, blöjor till sina dockor, kritor och papper, sängkläder, en leksaksväska, lego, bollar, och mycket mycket mer! Även om hon blev glad över sakerna så betydde de inte så mycket just då. Hennes fokus låg tack och lov mer på kusinerna som hon älskar att leka med.

Nu i veckan ska jag över till gotland och föreläsa för brottofferjouren. Så innan dess kommer jag ägna tiden åt att förbereda inför det och umgås med min lilla (stora) två- åring.

Nu är jag upprörd!

av henham

Innan jag fick veta att tyskan flyttats till sitt hemland, så gick jag till polisen. Varje år vid den här tiden måste jag ansöka om nytt besökförbud, så det gäller att vara ute i god tid.Polisen på station visste inte riktigt vad han skulle ge mig för papper el hur han skulle gå tillväga. Han bad att få mitt nr så han kunde ringde mig senare.
Jag åkte hem och väntade, dagen efter ringde de från Hinseberg och berättade att hon åkt därifrån. Ja, nu visste jag ju att jag förmodligen skulle behöva söka mig till tyskland för att få igenom ett besöksförbud. Men, jag visste inte alls hur. Jag har kontakt med en advokat (i sverige) som hjälper mig så bra hon kan, men, än så länge har jag inte fått de svar jag behöver. Jag är otroligt dålig på både engelska och tyska så jag har svårt att göra mig förstådd och därför är det svårt för mig att själv ringa till tyskland och fråga mig fram.
Droppen kom igår när polisen äntligen ringde upp mig, han hade ansträngt sig och pratat med en åklagare, och åklagaren i sin tur sade att nu kunde de inte hjälpa mig längre. Sverige kan inte hindra någon som sitter i ett annat land att kontakta/besöka mig.
Nehe? Sade jag, då måste jag alltså söka detta i tyskland?
Ja, sade polisen. Det finns kanske att söka på Internet.
VA? På Internet?
Ska sverige funka såhär?
Jag har blivit utsatt för ett brott i sverige, det är sverige som utfärdat domen. O när hon sen åker till sitt hemland, så lämnar de över allt till tyskland, och lämnar där också mig i ovisshet. Det enda jag fick var ett meddelande om att hon lämnar vårt land. Ska jag vara trygg nu menar de?? Kunde jag inte ha fått ett litet häfte om vad som ”händer sen”?
Nej, här brister stödet till oss brottoffer ordentligt. O visst, det är kanske inte så vanligt att man utlämnar en morddömd till hemlandet. Men, när det händer, borde man inte stanna upp och tänka efter först? Så att det blir bra för alla parter? Jag hade ju ett skydd så länge hon fanns på svensk mark. Varför upphör det att gälla bara för att hon tas över gränsen?

 

Grattis Julia 2år

av henham

Grattis älskade Julia på din 2års dag!

Idag fyller vårt lilla troll 2år. Det är sjukt vad tiden går fort. Det känns ju som att det var igår hon kom.
Imorse vaknade hon innnan vi hann på iordning allt, så jag och Julia gick till badrummet och bytte lite blöja medan hennes pappa gjorde iordning det sista. När vi kom ut i vardagsrummet stod det en tallrik med macka och ljus på bordet och en kopp varm oboy, o så sjöng vi ”ja må hon leva”. Julia var lite sömndrucken fortfarande och tittade lite konstigt på oss. Men, när det var dax att blåsa ut ljusen så vaknade hon till och klarade det galant.
I paketen fick hon hink och spade, en boll (som hon kan studsa) och en kartong med lego.

I eftermiddag kommer det några vänner och gratulerar henne. Det stora kalaset med hela släkten blir på lördag. Vi hoppas på fint väder så vi kan grilla lite korv och äta tårta ute.

—————————————————————————

jag har fått lite kommentarer och förfrågningar ang Max och Saga. Många av er läsare vill läsa och se mer av dem. jag lovar att ni ska få göra det, men jag har en känsla av att jag upprepar mig ibland. Visst finns det mycket att berätta om mina två änglar. jag har många minnen, tänker på dem varje dag, och är stoltast i världen över att vara deras mamma. jag har berättat de minnen jag kommer ihåg klarast och som jag känner verkligen representerar dem som de de var. Tyvärr så tog deras liv slut, och därför finns det ju inget nytt att berätta på samma sätt som jag kan berätta om Julia tex.
Men, Julia hjälper mig att minnas och komma ihåg olika saker som gäller Max och Saga. När Julia säger el gör något, så minns jag så väl hur det var med mina två stora.
Så ni får tåla mina upprepningar ibland, det är så jag håller dem levande.

————————————————————————————————–

Utvisning

av henham

Igår var jag hos min psykolog. Jag hade mycket att prata om, så den där timman gick fortare än nånsin.
Jag har mycket att berätta för er med, men jag vill avvakta och se om personerna som är inblandade tycker att det är okej först.
När jag rullade hemåt i bilen ringde min tel. Det var ett nr som jag kände igen eftersom det försökt ringa mig igår också, men då missade jag det, och nummret kunde inte återuppringas. Jag svarade och i andra änden var det en kvinna som presenterade sig och sade att hon ringde från anstalten hinseberg. Jag hade ju bett om målsägandeinfo och nu hade ”hon” (jag tror inte hon nämnde kvinnans namn jag minns inte riktigt) precis lämnat anstalten.
Där satt jag på motorvägen och kände mig så ensam. När jag försökte ringa några av mina anhöriga så var de ju på jobbet el någon annan stans, ingen av dem svarade. Jag ville så gärna prata med någon, för att få ut känslorna och slippa känna mig så ensam.
Jag åkte och hämtade Julia på dagis och berätta för dagispersonalen. Inte för att jag vet om de var särskilt intresserade, men för mig kändes det bra att få ut det i ord.
Jag blev förvånad, denna gång hade jag fått veta det innan media. Å, vad skönt det kändes. Jag kunde funderar hur det faktiskt kändes innan nån frågade ”hur känner du”.
Jag gick ut på facebook när jag kom hem, där tänkte jag att jag inte behöver känna mig ensam längre. Jag skrev en statusuppdatering om vad jag precis fått höra. O deltagandet var stort och precis vad jag behövde just då. Jag hade också hunnit skriva ett mass sms till mina närmsta anhöriga, mamma svarade snabbt och frågade om jag ville att hon skulle köra till mig. Jag tackade tacksamt ja, och hon åkte på en gång. Min älskade mamma tog hand om Julia medan jag sen började svara i telefon när den ena journalisten efter den andra ringde.

Hur journalisterna fått veta det vet jag inte, men min statusuppdatering kan ha något med det att göra. Jag har bara de närmsta på min facebook och trodde inte att jag skulle orsaka löpsedlarna.

 Känslorna är delade vad gäller utvisningen. Första känslan är osäkerhet. Hur sjutton kommer allt vara nu då? Både för henne och för mig.
Kommer hon kunna kontakta mig från och med idag?
Kommer hon kunna använda Internet.
Kommer hon känna av att hon får ett straff även på en tysk anstalt.
Om hon söker tidsbestämt, vilket land handlägger ärendet då?
Målsägande informationen, finns den i tyskland?
Besöksförbudet, vart ansöker jag om det? FINNS det i tyskland?

……..

Många frågor, och nu måste jag verkligen börja jobba med svaren!

Här finns en länk till aftonbladets artikel om detta:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14604286.ab

Sida 1 av 24
  • Tjänstgörande redaktörer: Elin Wieslander, Filip Elofsson och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB