Maximilian Hans Jangestig

Han hade namnsdag igår.
Jag har blivit så dålig på att kolla upp vilka som har namnsdag vilka dagar, så jag hade missat det. Men på facebook hade min mamma skrivit ett grattis till min ängel, och så kom jag på det. Idag när jag gick in här på bloggen så var det en snäll läsare som också uppmärksammat dagens namnsdagsbarn.

För 4 år sedan så gick Max och jag till konsum i Arboga för att handla. Han fick välja ett paket med glass och han valde såklart spindelmannen glass. När vi kom hem åt vi mat och efter det fick han äta hur många glassar han ville. Han trodde mig inte riktigt. Så han var lite misstänktsam när jag erbjöd honom att ta en till glass efter sin första. Det är ett sånt härligt minne, o jag tror jag berättade det här för ett år sedan också här på bloggen.
Vi hade gjort det till en tradition, han hade fått äta hur många glassar han ville varje namnsdag. Så jag hoppas att han gör det idag också var han än finns idag…

Grattis min prins Maximilian

Hur fick han sitt namn då?

Jo, under tiden jag var gravid så kläckte vi en del idéer. Namnet Maximilian var inget alternativ alls för mig, men Max pappa gillade verkligen det. jag var mer inriktad på Emil.
När jag sedan låg där o krystade och det efter bara 3 krystningar kom fram en liten bebis med snopp så tittade jag på Nicklas tårfyllda ögon och sade ”det är en Maximilian”.
Som ni märker så kallar jag honom för Max. Det var enklare så pga det långa namnet.
Men, när han själv skulle presentera sig så sade han ”Maximilian Jangestig 3år”

Jag har vart ute och rest igen.
I måndags flög jag till Umeå för att medverka vid en inspelning av ”Fråga Doktorn” på SVT, Jag stannade där till tisdag och nu är jag hemma igen. Det här är mitt första ”framträdande” sen jag var sjukskriven på heltid. Det kändes bra, men nu är jag otroligt trött. Dagen kommer därför ägnas åt att vila och mysa med Julia när hon kommit hem från dagis. Såhär kommer jag nog ha det, om jag är med om för mycket och får för många intryck på en gång så behöver jag tid för eftertanke och refektion för att sedan komma igen med nya tag. Det är inget som är fel, det enda som är fel att att inte lyssna på vad kroppen säger. o det var precis det jag lät bli att göra i början av hösten när jag uppenbarligen missade väggen framför mig och gick rakt in.

Programmet kommer iaf att sändas den 5.e Mars och jag kommer att påminna er fler gånger här på bloggen om det är någon som än intresserad av att titta. Jag har blivit lovad lite bilder ifrån inspelningen också som jag sen kan visa för er senare.

Suzanne Axell (programledaren) och jag träffades på en förlagsfest. Hon skulle prata om just ämnet sorg och frågade om jag var intresserad av att delta.
Självklart är jag med när jag blir tillfrågad. Min tanke om det här med att vara med och höras är att om jag har kraft att prata om ett sånt laddat ämne så ska jag göra det för alla de som inte orkar. jag kan inte svara på frågan om HUR man ska göra när man har sorg i hjärtat av en el annan anledning. Jag kan bara berätta hur jag gjort och hur jag tänkt. Sen är det upp till var och en hur man vill använda sig av det man hört/sett. Jag är ju en individ med helt egen livshistoria och känslor och tankar. Mitt sätt att hantera det jag vart med om är mycket pga det jag har med mig i ryggsäcken. DITT sätt att hantera det är också med de förutsättningar du har i din ryggsäck.
Jag vill vända mig till alla er som vart med om något tragiskt säga :Det finns en väg upp
Hur ni ska göra kan jag inte berätta, men jag kan berätta hur jag gjort för att kanske hjälpa dig på vägen upp.

Igår var jag och Magnus Wennerholm på Forum förlag på något som kallades för ”pubkväll”.
Vi fick gott att äta och dricka och minglade runt bland många andra fantastiska författare. Att träffa Magnus är lika roligt varje gång, ibland kan det går flera månader imellan våra mötet, men änså känns det som att vi sågs igår.
Vi träffade alla fina människor som har vart med och sett till att boken har kommit ut till er läsare och satt och utbytte erfarenheter med andra både äldre och yngre författartalanger.
Det är verkligen en oförglömlig resa vi fått gått igenom i och med boken, Både bra och dåligt. Dåligt för att jag önskar att jag inte hade matrealet till boken, jag önskar såklart att det som står där bara var just en bok, en fantasi.

Bra för att jag har lärt mig så mycket både om mig själv och många i min närhet. jag har fått nya erfarenheter i livet som jag ska ta väl hand om och använda mig av senare i livet.

Idag har jag vart hos psykologen igen. Det känns fortfarande bra, och jag lär mig mycket av mig själv för varje gång jag besöker honom. Resan hem efter en timma med honom gör att jag får tid att tänka över det vi sagt och utvärdera mig själv. Det är min lyxtid för att bli en bättre mamma/sambo/vän och medmänniska.

Blir tyskan efter avtjänat fängelsestraff utvisad ur Sverige på livstid?

Ja, det stämmer. Hon kommer direkt efter att straffet är avtjänat visas ut ur landet och aldrig ha tillåtelse att komma tillbaka.

Hur känns det för dig när du läser nyheter om andra som förlorat sina barn? Kan du läsa om sånt eller väljer du att fokuserar på annat?

Jag läser absolut sådana nyheter. Jag känner igen mig i vissa saker, andra är inget jag själv har känt.
Jag tycker att det är min skyldighet som medmännsika att dela den personens sorg kring sitt barns bortgång. Om denne väljer att prata, så är det min plikt att lyssna/läsa/se tycker jag. Iaf eftersom jag tycker mig klara det bra och inte själv mår sämre av det. Det är den overkliga verkligheten vi lever, om jag tittar bort så händer det ändå. Så det är lika bra att öppna ögonen och se. DÅ kan vi hjälpas åt.

Vad är det för ny metod din psykolog utövar?

Den heter EMDR och är en metod som kort beskrivet går ut på att jag ska följa min psykologs fingrar under en stund, på så sätt går jag över i något slags avslappnat tillstånd där jag sedan ska ta fram en bild av något, positivt el negativt. Om det är en positiv bild, så använder vi den bilden och känslan när vi sedan jobbar med de negativa bilderna för att få en bättre känsla för de sakerna jag har svårt att hantera.
Anledningen till att vi inte har startat med denna metod är för att jag inte tror riktigt på den. Jag har ett för stor kontrollbehov för att låta någon ta över kontrollen över mina tankar och känslor. Jag tycker att det är obehagligt vid bara tanken på detta, och jag tror att vi behöver jobba med andra saker och med andra metoder istället.

Har Julia lärt sig att prata nu?

Julia säger vissa ord och gör sig förstådd på allt hon vill/inte vill. Hon är en riktigt smart liten dam, och fixar mycket själv ”kan själv”. O resten ser hon till att det blir som hon vill ändå med hjälp av ord el kroppsspråket.

vad heter mamman ??

Mamman som mist sitt barn i Arboga har pressen inte gått ut med namnet på, och det tänker inte jag heller göra. Vi måste visa respekt för de avlidna och deras anhöriga. Jag har ju själv erfarenhet av detta, så jag känner att jag gör rätt beslut i att inte svara på denna fråga.

jag skrev detta inlägg igår. Men jag kunde inte publicera det då eftersom aftonbladet jobbade med sin plustjänst.
Jag ger er texten nu istället under tiden jag sitter och väntar på att Julia ska vakna så att vi kan gå till förskolan.

—————————————————————————————————————

Känner mig som världens stoltaste mamma. Lämnade plutt på dagis. Samtidigt lämnades en nyinskolad tjej som blev ledsen när hennes pappa skulle gå. Pedagogen var (av förklarliga skäl) tvungen att ägna sig helt åt den förtvivlade tjejen.
Jag var precis klar med Julia och skulle egentligen gå. Men jag tvekade, borde jag kanske stanna en stund? Men då blir Julia orolig eftersom hon är van vid rutinen att vi klär av, pussar och kramar och sedan vinkar i fönstret. Så jag bad om en puss och en kram. Sen sprang hon till fönstret och tittade på mig som om ”men, ska du gå snart el?”? Jag fattade vinken och gick utanför dörren och ställde mig och vinkade. Hon vinkade glatt tillbaka, hon stod där helt själv, varken barn el pedagog var tillsammans med henne för tillfället och hon klarade det alldeles själv :0)
Vi känner oss så trygga med förskolan vi blev tilldelade. Pedagogerna är fantastiska och har fått både oss och Julia att känna oss så otroligt trygga.

————————————————————————————————————–

Eftersom detta inlägg är skrivet igår så kan jag berätta hur det hade gått också. Sambon var och hämtade henne vid lunch. Allt hade gått jättebra tills de skulle ut. Hon blir snabbt kall, det spelar ingen roll hur mycket kläder hon har på sig. Så hon var trött, hungrig, kall och ledsen när han hämtade. När de kom hem så bäddade vi ned henne i soffan med en varm filt, och när hon fått upp värmen och setat och bara tagit det lugnt ett tag så började hon busa igen.

Pedagogerna är underbara på det här med, Så fort hon böjar bli ledsen så går de in med henne. ( denna gång hann de inte, då sambo kom lite tidigare) jag förstår inte att det kan ta sig tid med det eftersom de har fler barn där. Men avdelningarna verkar hjälpas åt jättebra. Så tydligen funkar det. Julia tycker om att vara ute hemma, men av någon anledning så har hon inte vart så förtjust av att vara ute på dagis.
Vi har sån tur som har så bra, flexibla och kompetent personal på henne förskola.

Jag tänkte svara på lite frågor som ni ställt här i bloggen. Det var länge sen jag gjorde det.
Tack snälla för att förslag på saker som jag kan fylla min blogg med.

Jo några har frågat hur jag känner ang resnings ansökan som lämnades in i början av året.
Jag skrev ett inlägg om det innan jag hann läsa er fråga om det. Om ni känner att ni iaf inte fått svar på er fråga, så ställ gärna den en gång till och på ett mer konkret sätt så ska jag försöka svara på gott jag kan.

Sen var det en läsare som undrade om jag hade någon annan blogg från innan händelsen som de kunde gå in och läsa i. O svaret på det är tyvärr -Nej, min blogg stängdes av mina anhöriga i och med händelsen. Den finns endast kvar i förundersökningen och sen har jag några inlägg sparade här på datorn. Jag ska lägga ut dom någon gång så att ni får läsa. Det känns som att jag måste sätta in dem i ett sammanhang för att ni ska förstå vad jag skriver om där :0)

Det skulle vara intressant att få veta vad du har gjort/hur du har haft det på sista tiden då du varit sjukskriven. Och även vilken hjälp du har fått/kommer att få. Hur ser 2012 ut för dig? Ny bok, jobb, plugg, bebis eller kommer du bara ta en dag i taget och se vad som händer?

Om vi börjar med hjälpen jag får: Jag går på samtalshjälp en gång i veckan till en psykolog. jag blev skickad dit för att han behärskade en speciell metod. Vi har inte startat med den metoden än (jag har vart där ca 5 gånger) just nu pratar vi och lär känna varandra. Det känns bra, varje gång jag åker dit så känner jag att jag göra något för min egen skull som att jag gör en utflykt alldeles för mig själv både fyskiskt och psykiskt.
Vi ska fortsätta träffas i framtiden och jag tror att det behövs under en välsigt lång tid.

Annars är år 2012 ett väldigt öppet år. Jag vet att jag kommer att ha sommarjobb från och med maj-augusti.
Vi vill ha syskon till Julia, men om det blir nu el om ett el flera år vet vi inte än.
Jag kommer att vara ute och föreläsa så mycket jag bara kan och är tillfrågad. (om intresse finns är min mail jangestigemma@gmail.com)
Min bok säljer fortfarande både i bokhandeln och av mig privat.
O förresten ang skolan så är jag färdig undersköterska/barnsköterska. Det känns så otroligt bra.
Tack vare min underbara lärare så fixade vi de där sista uppgifterna lätt, och nu är jag äntligen klar. Många frågar mig om jag tänkt att plugga till sjuksköterska/barnmorska nu. O NEJ, jag är så trött på skolbänken nu, jag vill njuta i mina nya kunskaper och jag trivs jättebra med mitt nya yrke som det är nu. Jag kanske sätter mig i skolbänken i framtiden, men en sak är säker, det blir INTE i år.
Jag kommer att de det här året som det kommer, njuta av Julia som blir 2 år snart, och ta tillvara på de runt omkring mig och min egen hälsa. Målet är ju att snart gå ut på arbetsmarknaden 100% igen, men, jag ska ta det lungt och ta ett steg i taget så jag inte hamnar i ”hålet” igen.