Dagen före julafton skulle granen kläs. Jag stod ute i köket och fixde med maten medan sambon och Julia började ta fram kulor och glitter.
Efter en stund frågar sambon och vi ska byta, så att jag får klä granen lite tillsammans med Julia och han gör det sista man maten.

Jag tog tacksamt emot erbjudandet och vi bytte plats.
När jag kom ut i vardagsrummet och tittar ned i kartongen med julgranssaker så ser jag en kär ägodel. Ett julkort som Max gjorde på dagis. Jag tog upp det och sade till Julia: ”Titta! Här är storebrosan Max julkort, det måste vi hänga upp” jag tog upp det och skulle precis hänga upp det när sambon hojtar till inne i köket och kommer ut i vardagsrummet. -” Vi måste ha haft strömavbrott alla lampor blinkade till”.
Vi tänkte inte mer på det just då, utan fortsatte med våra julbestyr.
Maten blev klar och vi satte oss vid bordet.
Samtalet handlade om morgondagen (julafton) och när vi skulle åka hemifrån för att hinna åka till Max och Sagas grav för att tända ljus också. När vi bestämt oss för hur dagen skulle se ut vände jag mig till Julia och sade ”ska vi åka till Max och Saga och hälsa på imorgon?”. i samma stund släcks kökslampan ovanför oss och någon sekund senare tänds den igen.
Sambon och jag tittar på varandra och jag säger högt, utan att tänka mig för. ”hej Max”.

Jag fick en stark känsla av att just Max var och hälsade på oss… Jag vet inte om jag tror på sånt, men just då kändes det så rätt och jag VILLE tro att det var så.

Till alla snälla läsare där ute.
Tack för att ni har tålamod att följa min resa.

Nu har vi ett nytt år. 2012 heter det.
För mig är detta år ännu en nystart.
Jag har påbörjat en resa med mig själv som kommer att ta lång tid, och jag är osäker på om jag blivit erbjuden rätt hjälp inom psykiatrin just nu. MEN, det kanske inte är den hjälpen som är nödvändig, jag lär mig så mycket om mig själv genom att en gång rasat, och sen på egen hand ta mig upp ur hålet.

Jag skev förut att jag drabbats av post traumatisk stress syndrom. Läkaren satte den diagnosen på mig efter vårt första möte. Men… när jag läser själv, och tittar på förklaringarna om sjukdomen så stämmer en del, men mycket håller jag inte med om alls.
Måste jag verkligen ha ett namn på det då?
Nej, jag har mått dåligt, jag mår nu bättre. O det är upp till mig att lära mig hur jag ska förmå mig själv att må bra så mycket som möjligt. Att INTE hamna i det där jobbiga och trånga igen. Det räcker för mig.

Ja har tankar på att komma tillbaka nu, iaf till 50%. O känna efter, klarar jag det här nu?
Ett nytt år en ny start.

Så jag hoppas att vi kan fortsätta höras här på bloggen nu.

Tack snälla ni bloggläsare för ert stöd och fina ord.
Jag har nu vart sjukskriven i lite över en månad. Jag har sökt hjälp men det tar sin lilla tid att bli lotsad till rätt människa.
Förutom era fina ord och stöttande kommentarer så har jag underbart stöd här hemma.

Jag tror att jag kommer att komma tillbaka snart, jag behöver bara ställa mig på starlinjen till min nya inre känsloresa.
Jag hoppas att jag kan berätta mer om den för er senare.

Ni är nog många som undrar vart jag tagit vägen.
Jag är drabbats av post traumatisk stress syndrom och går för tillfället sjukskriven från allt- inklusive bloggen.

Jag ska snart påbörja en psykolog kontakt och jobba med det som hänt inom mig.
Jag återkommer hit när jag mår bättre, just nu klarar jag bara av att umgås och tala med de som står mig allra närmast.

Nu när jag kom tillbaka från sommaren (sommarjobbet) och har tid att blogga igen. Så har jag tappat idéerna. Vad vill ni höra mer om? Kom med förslag, så ska jag försöka skriva ett blogginlägg för varje fråga ni ställer.

Det kanske är så att jag gjort mitt här på bloggen? Jag har fortfarande saker att berätta. Men jag vill inte hålla på att upprepa mig.

Imorgon ska jag iaf har två föreläsningar. En på eftermiddagen och en på kvällen.
Jag hoppas på många som kommer och lyssnar. Och att jag får många frågor. Det är genom era frågor jag lär känna mig själv ibland.

ååå vad härligt det var att träffa Magnus igen efter så många månader.
Jag pressade honom som vanligt på detaljer om hans privatliv, han tycker ibland att det är lite jobbigt att berätta om sig själv. Men, jag är för nyfiken för att låta honom komma undan.

Vi var på sveavägen 58 där forum ligger. Det vimlade av författare och jag fick många pratstunder med dem.
Det bjöds på lite bubbel och snitträtter.
Vi pratade med vår förläggare om hur många som har läst boken och vilka kommentarer vi fått om den.
Tack snälla ni för allt ni sagt om boken. Många tycker att det är svårt att säga något bra om den, eftersom det är en sånt fruktansvärd sak den handlar om.
Men, det som skett har redan skett. Nu kan det ju bara bli bättre.

Imorgon är det höstfest på förlaget.
Både jag och Magnus Wennerholm ska gå. Det ser jag fram emot. var länge sen jag träffade honom.

De har skrivits i tidningar att Christine kommer lämna in en resning.
Hur ser du på det?
Kommer du bo kvar i sverige ifall Christine får igenom resningen och släpps från fängelset?

 Ja, om hon kommer lämna in en resning el ej vet jag inte. Men så vitt jag vet så kommer inte domstolen ta upp det isåfall. Det krävs nya graverande bevis. O jag vet att sådant inte finns eftersom hon stod där i min hall den där kvällen.
OM hon av någon anledning skulle lämna anstalten vet jag inte om jag skulle bo kvar i sverige. Det får jag avgöra då.

 Har hennes anhöriga inte försökt kontakta er nån gång?

 Nej, det är ingen anhörig som kontaktat oss på något sätt.

 Det jag undrar mest är: i förundersökningen så läste jag nånstans något om sökta ord i någon dator. Ord som hammare, röja undan bevis (tror det stod så) och liknande ord. Var det i tyskans dator? Hjälpte det domen? Jag försöker hitta men det är rätt många sidor.

 Det är ord som de funnit i hennes dator. Jag minns inte heller exakta orden. Men, något liknande var det.
Jag vet inte om det hjälpte dem att fatta den fällande domen.

Jag undrar lite om utbildningen du gått.
Vad är det för en utbildning och var går man den? Är det på gymnasienivå eller högskolenivå?

 Jag har gått en vanlig omvårdnads utbildning till undersköterska. Det är på komvux. Jag hade tur att min lärare även kunde undervisa mig i barnsjukvård, så jag tog bort geritrik och lade till barnsjukvård istället.
Jag kan då även jobba som barnsköterska.

har du någon kontakt med max och sagas pappa??

 Vi har inte regelbunden kontakt då vi har var sitt liv på skilda håll. Men om vi behöver prata så gör vi det. Vi är inte osams på något sätt.

 Nu menar jag absolut inget illa men om du inte vill att folk ska kunna ta reda på vart du bor är väl ändå kändisskapet den mest dåliga grejen? Folk känner ju igen dig överallt och kan berätta vart du går, vart du handlar, osv. Du är ju liksom inte tillbakadragen alls.

 Nej, jag är inte tillbakadragen. Det har du absolut rätt i. Men, det är ett val jag gjort eftersom jag anser att jag måste få fortsätta leva. Det här är mitt sätt att fortfarande bearbeta allt som hänt och fortsätta växa som människa. Om folk känner igen mig är det en sak, att det är hemligt vart jag bor är det jag behöver. Jag är fortfarande en social person som tycker om att träffa nya människor.

 Det jag undrar är, är du glad att du blev övertalad att se barnen? Tror du att du ångrat dig om du inte gjort det?

 Vilken bra fråga. JA, jag är jätteglad att de övertalade mig att se barnen. Jag hade en chans, och jag hade absolut ångrat mig om jag inte tagit den.

Vilken eller vilka situationer IDAG är jobbigast för dig att hantera? Alltså nåt som påminner dig om barnen eller själva händelsen.

 Jag tycker ibland att det är jobbigt att vara hemma själv kvällstid.
Värre har det blivit sen Julia har blivit äldre också. Kvällsrutinerna tillsammans med henne är jättemysiga. Men ibland kan jag hoppa till av något ljud när jag tex badar henne el sitter vid hennes säng och ska natta henne.

 Läste att du ev kommer ha en föreläsning i Täby?
Vet du om det blir av?

 Nej, tyvärr så ställde arangören in det.

 Hej! Jag har sett att du försökt få tag på SVT angående När himmelriket rasar. Undrar bara hur det går med det? Jag vill väldigt gärna se den. Kram

 Ja, jag försökte få tag på dem förut. Men utan resultat. Jag har inte gjort det på länge nu. Men jag ska snart ta tag i det igen.

 skulle vilja ha din autograf men har redan boken. finns det andra möjligheter?

 Självklart finns det andra möjligheter. Det går att skicka brev. Men, min taskiga handstil är nog bara slöseri med papper och frimärke. Maila mig på jangestigemma@gmail.com så löser vi det på något sätt.

 jag undrar,sitter Tyskan i Svenskt fängelse?

 Ja, hon sitter på hinseberg

 Dels undrar jag om hammaren. Den hittades ju aldrig men tyskan hade fått lämna ifrån sig innan hon gick på flyget. Polisen tog ju några i beslag men det fanns inga kopplingar till er eller tyskan som jag förstått det? Kan det ha varit rätt hammare om man tänker storlek och så? Jag vet ibte hur jag tänker men jag undrar om man kan få bort alkt blod på något sätt? Var det inte nån av dem som dem hittade som tillhörde hennes hyresvärd?

 Ingen av de hammrarna på skavsta stämde överrens med vad de letade efter. Jag vet inte varför och vad exakt de letade efter. Men, jag tror inte någon av dem var rätt hammare. Ingen av dem tillhörde hyresvärdinnan om jag fattade rätt.

Sen undrar jag en till grej. Du har ju sagt att du kommer ihåg när du låg eller satt där i hallen så ser du tyskan gå in mot data rummet. Har du inget minne av barnen där? Att du såg dem ligge där eller springa eller någon minnesbild överhuvudtaget förutom att tyskan går in i det rummet.

 Nej, ingenting alls om barnen. Jag tror att det är ganska bra. Jag vet inte hur jag hade lyckats hantera att komma ihåg deras sista stund.

Vad föreläser du om och vilka grupper anlitar dig som föreläsare?
Är det föräldrar som själva mist sina barn?

Jag föreläser om allt jag vart med om sen kvällen den 17.e mars. Hur jag tänkt och gjort för att lyckas ta mig igenom allt. Lite om hur jag hanterar sorg också.
Jag har aldrig föreläst för föräldrar som själv mist sina barn.
Det är mest Brottofferjouren som anlitar mig.

 

 Hej. Jag vill säga att du är min stora idol. Du är en väldigt mysig tjej. Hur kan man få tar på biljetter till din föreläsning i Skåne? Kram

 För att få tag på biljetter när jag ska till malmö gå in på denna sida:
http://www.confex.se/kvinnor

Efter att ha läst om er historia får jag en jätte konstig och äcklig känsla i hjärtat, magen eller ja hela kroppen när jag ser en hammare. Hur känner du? Finns det saker som du inte klarar av att vara i närheten efter händelsen? Tex hammare.

 Första gången jag såg en hammare efter händelsen var när vi var hos min sambos bror. Jag stod och pratade med honom och plötsligt så ser jag att en hammare hänger bakom honom (vi var i en loge). Det var en trygg situation, och det gjorde mig inget som tur är. Jag har inget obehag idag heller när jag ser en hammare.
Det finns inget annat heller som är jobbigt att se el vara nära.

 Vart i Skåne är det du ska föreläsa?

 I Malmö, men jag har nyss vart i Kristianstad och föreläst för bottofferjuouren.

 Nu vet jag ju inte om du kan svara på min fråga, men jag testar iaf. Går Julia på samma dagis som Max gick på?

 Nej, det gör hon inte.

 Oj, vad stor er lilla tjej har blivit. jag undrar såklart om det väntas syskon så småningom och om du ska skriva en till bok? Jag hoppas det och jag skulle isåfall vilja läsa om dig och vad som hände sen efter morden på dina barn. Lite hur ditt liv blev och vilken hjälp du har fått och helt enkelt hur man själv överlever en sån här tragisk händelse. Vad är det som gör att vissa väljer att ta livet av sig och vissa, precis som du väljer att leva vidare och älska livet… Kram!

 Vilken bra idé till en ny bok! Tack!

Syskon till Julia skulle vi vilja ha. Men, det finns ett dilemma. Och det är att jag mår så illa under graviditeten. Jag spyr ifrån dag ett till dagen jag har min bebis på magen. Jag spyr så pass mycket att jag måste ligga på sjukhus och ha dropp och jag vet inte om jag vill vara ifrån Julia så mycket. Jag vet inte om jag klarar det, inte nu när jag lärt mig att uppskatta och ta tillvara på den tiden vi har tillsammans.
Så frågan är, vad är mest värt syskon el tiden?

 

 Hur är det idag ungefär tre år senare? hur länge bearbetade du sorgen med Max och Saga?
och hur mår lilla julia? =)

 Idag tre år senare så mår jag relativt bra. Ibland är det jobbigt, ibland går det bra.
Jag bearbetar sorgen efter Max och Saga fortfarande. Det är inte över än.
Julia mår bara bra. Hon är en liten envis ettåring med skinn på näsan!

Det jag undrar oxå är om du kan skicka hem en bok. 🙂
Hittar inte din bok någonstans och efter att ha fastnat i din blogg så är det nästan ett måste att läsa boken.

 Maila mig på jangestigemma@gmail.com

 kommer du att förläsa i Skåne någon gång? som i Helsingborg eller i närheten?

 Jag kommer att föreläsa i Malmö.
Gå in på:
http://www.confex.se/kvinnor
Välkommen!

 

 

Nu är mitt sommarjobb slut. ååå vad jag har trivts, det gör lite ont i hjärtat att lämna. Men jag hoppas på att få komma tillbaka någon gång i framtiden.

Sommaren har inneburit en del restid för mig. Jag har hunnit lyssna mycket på radio under den tiden. En låt som säkert spelats ett tag, men som jag nu först har lyssnat på texten på är Chris Medinas ”What are words”.
Lyssna gärna på den på you tube.
I videon på you tube kan man se han själv, och hans fästmö. De träffades, var kära, förlovade sig, och var påväg att gifta sig. När någon hände.
Tjejen var med om en olycka. Hon blev så skadad att hon blev invalidiserad.

Varför berör den mig så mycket då?

Jo, det skulle kunna ha vart jag.
De 15 slagen kvällen den 17:e mars hade kunnat orsaka vilka men som helst.
Det kunde vart jag som satt där i rullstolen och aldrig mer kunnat förmedla mig.
Vem hade älskat mig då?
Jo, alla som älskade mig innan, är ju det självklara svaret. Men… vem hade ORKAT med mig då?
Den jag främst tänker på, är ju min älskade sambo.
Hadde han orkat? hade jag blivit ensam? hade jag velat att han stannade upp i livet vid min sida?
Det är inte så självklart för alla.
Man måste nog tänka efter en gång till.
jag och sambon har inte ältat frågan. om och ifall är ord som vi passerat. Vi lever i nuet. Uppskattar dagen som den är.

Jag är glad att jag fick dela Chris Medinas historia, och jag är glad att den finns män som han.
Jag tror att min sambo gjort likadant. Men, jag är så glad för allas skull att vi aldrig kom dit.

Vad ont det gör ibland.
Visst saknaden finns hela tiden. Men iband slår den mig med ett knytnävsslag.

har det med att göra att Julia börjar komma till deras åldern nu kanske?
Jag relaterar hela tiden, minns mer. O det gör så ont.

Igår kväll satt jag och tittade på kort på mina två änglar.

Om jag inte ändrat mig så mycket i utseende på dessa 4 år. Så hade det kunnat vara Julia jag bar på här. Systrarna är så lika.

På denna bild är det Max jag tittar på. Han och Julia är mycket lika här.

Jag vill så gärna hålla dem i mina armar igen. Jag skulle vilja att alla tre syskon fick träffas. Jag kände ett sting av skuld för att jag inte kramade dem mer.

Jag pratade med min mamma om dett igår kväll. Hon sade att hon kan känna så ibland hon också. Men vi kom fram till att vi nog hade kännt såhär även om vi hade kramat och umgåts med dem hela tiden. Det är nog vetskapen om att vi aldrig mer kommer att få göra det, som gör att vi känner att vi givit barnen för lite av vissa saker. Innerst inne är jag ju säker på att vi gav precis lagom mycket kärlek och ömhet. jag har alltid vart generös med kramar och tid hade jag massa.
Min mamma var inte bara mormor, hon var lite extramamma ibland då jag behövde hjälp eftersom jag var ensamstående. Så ingen av oss ska ha skuldkäsnslor.

Men, vetskapen om att de inte finns, vi kan inte göra något mer. Det är slut. Den slår mig ibland och det gör så in o bomben ont i hjärta och mage.

I går kväll var sen sån dag… o de dagar får gärna komma. De dagar känner jag mig närmare mina två stora barn.