Läste att du kommer till Haninge 1 Okt. Jag bor i Haninge och skulle vilka komma och lyssna på dig.
Vart i haninge ska du vara och hur köper man biljetter?
Det stämmer att jag kommer till haninge. Men det är den 1 November.
Jag kommer att vara på kulturhuset på posedons torg kl 19.00
Arrangörer är: Rädda Barnen, ABF Södertörn, Boj – Brottsofferjouren Haninge-Nynäshamn
I samarbete med Kultur och Fritid.
Hör gärna av dig till dom för biljettköp.
Ser fram emot att träffas.
Håller med om att du verkar vara iskall och oberörd av vad som hänt dina barn.
Inte att du behöver gråta men att sitta i polisförhör och skratta kort tid efter att dina barn mördats får mej att rysa av förskräckelse.
Hur mår du igentligen?
Jag mår numera bra. Så bra jag kan göra iaf. Under tiden polisförhören pågick trodde jag att jag mådde bra. När jag nu ser tillbaka så inser jag att jag mådde ganska dåligt. Men, det visades inte genom tårar. Utan, som du säger, ibland genom skratt sim inte var äkta. Kanske för att dölja det som pågick inom mig.
Tack för din blogg och din bok. Har fått många svar genom både bloggen och boken. Svar som gör att även JAG kan gå vidare och slippa tänka och undra så mycket. Jag hoppas du bloggar så länge det känns bra för dig. Nya frågor ploppar upp då och då och här kommer några:
Sov Saga med droppet inne hos er eller i eget rum? Sov hon i spjälsäng och är det isåfall samma säng Julia har nu?
Saga sov med droppet inne hos oss så länge vi bodde i lägenheten. När vi sen flyttade till huset fick hon eget rum och då fick hon sova där. Det var inga problem alls.
Max, Saga och Julia har alla tre sovit i samma säng. Det känns bra att lägga Julia i den sången som hennes storasyskon haft.
Kunde du och din sambo aldrig sova längre än till 07:00 eftersom droppet skulle kopplas ur då?
Nej, det stämmer. Någon av oss var tvungna att gå upp klockan 7 varje morgon och koppla bort droppet.
Vi behövde inte ställa klockan för droppräknaren pep för fulla muggar när den var färdig. Så det fanns inte en chans att vi hade kunnat fortsätta sova då. Så klockan 7 var hela familjen uppe varje dag.
Har du sparat något som ”luktar” Max och Saga? T.ex kudden dem sov på innan detta hände.
Jag har kvar Max spindelmandocka som han ofta sov med. Och Sagas napp som låg kvar i soffan efter händelsen. O många saker till såklart. Men ,det är just dessa saker som verkligen luktar dem.
Har ni kvar soffan dem satt i den här kvällen eller andra saker?
Vi har inte kvar soffan, den gav jag bort. Men, fåtöljen som stod i vardagsrummet och täcket de hade över sig har jag kvar.
Var det inte svårt för dig att ge bort en del av barnens kläder och leksaker? Hur tänkte du?
Det var inte alls svårt då. Jag var inne i en ”slänga” period. Jag hade kunnat slänga allt. Det jag gjorde då var att ”göra mig av med det onda” Jag försökte slänga saker för att få det som värkte i mitt hjärta att försvinna. Min sambo förstod detta, och plockade i smyg undan lite saker.
Jag slängde inte allt. Men VÄLDIGT mycket. Idag kan jag känna att det hade vart bra att spara lite mer än vad jag gjorde. Det vore praktiskt bra eftersom både jag och mina syskon fått barn förra året. Som tur är så har jag nu i efterhand inte kommit på något som jag slängt som jag verkligen ångrar känslomässigt.
Var det svårt att sälja huset efter händelsen? Själv skulle det vara omöjligt för mig att bo i ert gamla hus där händelsen ägde rum. Har du kontakt med familjen som bor där idag och har du varit där och hälsat på?
Vi hyrde huset. Så vi hade sån tur att vi bara kunde säga upp kontraktet.
Det var inte jobbigt alls. Jag kunde inte ens tänka tanken om att bo kvar där.
Visst hade vi trivts där, och jag skulle gärna flytta in i ett liknande hus. Men, pga situationen var detta hus en omöjlighet.
Jag har ingen kontakt med familjen som bor där. Jag har alltså inte vart och hälsat på. Men, jag har vart in i huset några gånger efter händelsen ändå. O det har gått bra. Jag var tvungen att ”förlika mig med byggnaden” eftersom den skulle stå kvar.
Jag har också vart inne i grannens hus, som ser likadant ut. Det kändes också okej.
Hur känns det att komma in i hallen där? Och att vara i barnens rum?
Att komma in i hallen där det hände väckte overklighetskänslor hos mig.
Jag kände händelsen så närvarande och påtaglig men ändå så långt borta.
Att vara i barnens rum var tomt. Det är enda ordet jag kan komma på för att beskriva känslan när jag gick in dit. Tomt, ödsligt och saknad. Luften stod liksom stilla. Det fanns inget syre el liv i rummen längre.
Har du och Niklas kontakt idag när t.ex barnen” fyller år?” Eller hur man smyckar graven m.m. Kommer ni överens?
Nicklas och jag hörs inte på några speciella dagar. Men lite då och då. När vi pratar tycker jag att vi kommer bra överrens.
Har du aldrig undrat varför sin sambo inte kan tala om vem som hälsade på i huset tidigare på dagen,eller vart tröjan han hade på sig när han hittade er tog vägen.
Varför han sa att ni hade bilen den dagen .
Nej, det är inget jag någonsin undrat över eftersom dessa frågor/svar alltid vart öppna för mig. Jag har aldrig behövt fråga el undra.
Hur visste mördaren att hon bara hade några minuter på sig och lyckades med pyttemarginal undvika din sambo och gå från huset i exakt rätt ögonblick?
Jag kan omöjligt tala för hur hon tänkte. Men, det var ju ren tur att sambon kom hem så tidigt som han gjorde. Egentligen skulle han vart borta ca 2 timmar till.
Hur visste hon dessutom att tåget skulle vara försenat ,borde hon inte rimligvis försökt med en annan väg när hon såg att tåget borde ha gått,istället för att riskera att stå på perrongen tills nästa tåg kom.
Samma sak här. Jag vet inte alls hur hon tänkte. O jag har inte försökt att sätta mig in det heller. Det som skett här ändå skett. Det är ingen idé att älta det.
Hoppas inte du tar illa upp,du har ju sagt att man får fråga dig..
Jag tar inte illa upp alls. Du får fråga hur mycket du vill!
har du någon enda gång tänkt tanken att det inte är tyskan som är skyldig,utan någon annan person.??
Nej, eftersom jag såg henne där i hallen så vet jag ju vem som gjorde det.
I boken minns du ju inte att du öppnade dörren,bara att du hörde ett ljud därifrån,sen minns du någon i trappan……men nu säger du att du öppnade dörren för henne..vilket är sant!
Det är din bok som väcker dessa frågor hos mig!
Det som står i boken är en skildring över hur mina minnen växer fram under tiden.
Även fast jag hade/har andra minnen när jag skrev boken. Så var vi tvungna att koncentrera oss på vad som pågick just där den tiden vi skriver om i boken. Hade vi blandat in massa minnen som jag fått senare hade det blivit rörigt för läsaren.
Tyvärr så får inte allt plats i EN bok.
Du är en riktig förebild. Önskar jag också kunde ha ditt synsätt på livet. Läste boken och det var inte många torra sidor efteråt kan jag säga.
Har dock en fråga angående tyskans straff. Är hon svensk medborgare? För om inte så får hon väl inte sitta i Sverige? Och livstidsdomen i Sverige och Tyskland är väl olika? I Sverige är det ju bara ca 10år och hade jag varit du hade jag inte tyckt det var så kul om 10år… Hur ser domen ut egentligen? Sitter hon i Sverige och sen i Tyskland? Berätta gärna!
Hon är tysk medborgare. Men, eftersom det är sverige som straffat henne så får hon avtjäna sitt straff här. Däremot kan hon begära att bli flyttad till tysk anstalt. Det var på gång ett tag. Men, hon drog tillbaka sin begäran om att få göra det. Så hon sitter fortfarande på Hinseberg här i sverige.
Livstid i sverige KAN vara livstid. Den intagne går igenom vissa prövningar innan denna släpps ut. För viss kan det vara 10 år som du skriver. O andra kan få sitta tills de bärs ut i kista.
Jag vet inte hur länge man får sitta i tyskland.
Men, du har även rätt i att den dagen hon eventuellt släpps ut kommer jag vara mycket rädd. Den dagen tänker jag inte på idag. För då glömmer jag bort att leva här och nu och missar så mycket.
Om hon släpps ut innan hon dör, så kommer hon att bli utvisad till tyskland och är därefter förbjuden att vistas i sverige någonsin mer.
tänkte på i slutet av boken så får ni träffa säpo, varför ville dom hjälpa ? alla som bloggar få skyddad adress, mest rättvist,
Nej, alla som bloggar får inte skyddad adress. Det måste finnas något slags hot el utsatthet för att man ska bli beviljad det skyddet.
Säkerhetspolisen kom till oss för att göra upp en plan om tyskan skulle bli friad. Om detta skett hade mördaren vart på fri fot. O då behövde jag skydd.
Jag följde dig på familjeliv efter att detta hemska hade drabbat er. Jag skrev till dig för några dagar sen, är så att jag gärna vill köpa din bok men den är slutsåld på alla sidor som jag hittat den på på nätet, vet du vart man kan köpa den eller när det kommer fler böcker?
Hej och tack för att du var en av dem som gjorde mig sällskap på familjeliv den där första tiden.
Synd att boken är slut på vissa ställen.
Den går att beställa på adlibris.se el bokus.se. Det går även att maila mig på jangestigemma@gmail.com. Då skickar jag en signerad bok till dig.
Några frågor till dig:
* Hur går det på jobbet? Trivs du och blir du igenkänd? Hur handskas du med att folk kommer fram och känner igen dig (om det är så att du inte alls känner för att vara trevlig och tillmötesgående?)
Jag trivs underbart bra på jobbet! Jag blir igenkänd ibland. Men, det är absolut inget som stör mig. Jag gjorde u ett val när jag valde att vara med i media. Jag vägde för också nackdelar mot varandra, och en sak var ju att bli igenkänd för lång tid framöver. Jag kom fram till att detta inte gjorde mig något. Jag kände sånt stöd från alla som kom och visade sitt deltagande, och det gör jag fortfarande.
Vissa känner igen mig, men kan inte placera mig.
Vissa tycker sig känna igen mig, men är inte säkra på att jag verkligen är jag.
Vissa är säkra på sin sak, men är osäkra på vad de kan/bör säga.
Vissa säger bara ”jag känner igen dig”.
Det finns lika många sätt som det finns människor och jag tycker inget alls är fel. Jag är öppen och ärlig och försöker visa och berätta att det är okej att prata om det.
Jag börjar med att bekräfta att det är jag, ibland måste jag som sagt till och med berätta vart de känner igen mig ifrån.
Efter det så brukar det komma en följdfråga el liknande. Om inte så säger jag att om det är något de vill prata om el undra så ska de inte tveka att göra det. Jag pratar gärna om det.
Tycker du att tyskan fick det straffet hon förtjänade eller vad skulle DU vilja ge henne för straff?
Hon fick det högsta straff man kan få i sverige. Så jag är nöjd. Hon sitter på livstid och det betyder ju ibland just livstid.
Om hon mot förmodan skulle komma ut tidigare så skulle jag ifrågasätta det svenska rättsystemet. Det är ju lögn. De har ju ljugit om det säger att hon får livstid och sedan kommer ut efter x antal år.
Jag skulle INTE vilja att hon fick dödsstraff som många kan tro. Det är en för enkel utväg. Jag straffades för resten av mitt liv… jag kommer aldrig få hålla om mina barn mer. Då tar jag förgivet att även hon straffas på ett sätt som kommer att känna av resten av hennes liv.
Ska du plugga eller jobba till hösten? Vill du avslöja något om det?
Till hösten hoppas jag på att kunna fortsätta som timvikarie på mitt nuvarande jobb. Jag kommer även åka runt om ha en del föreläsningar.
Jag ska också läsa in min sista kurs för att efter det vara färdigutbildad till undersköterska/barnsköterska.
* Kommer du att skriva fler böcker? Jag hoppas det och vet att många önskar likadant.
Jag skulle gärna göra det om det finns efterfrågan. Men, vad skulle ni vilja höra mer om?
Skulle du vilja besöka tyskan i fängelset och fråga henne något? Vad isåfall?
Nej, jag har verkligen inget att säga henne och ingen behov av att träffa henne.
Hon är ingen människa för mig längre. Bara en orsak. En orsak till att mina barn inte finns idag
Jag undrar om tyskan efter avtjänat straff i Sverige får livstids utvisning? Om man får livstids utvisning så betyder det väl att man aldrig någonsin kan komma in i landet igen och därmed kan du isåfall känna dig helt trygg, eller kommer du alltid att känna att du kan träffa på henne igen?
Det stämmer att hon fått utvisning efter avtjänat straff. Det betyder som du säger att hon aldrig mera kommer att få besöka sverige. Men ärligt talat man FÅR inte göra det hon gjorde heller. Så vad kommer att hindra henne från att bryta mot detta också?
Så, ja, jag kommer att vara rädd om hon släpps innan hon dör. Men, jag börjar vara rädd då. Nu njuter jag av livet.
Kommer du att besöka Tyskland när hon finns där eller ”passar” du på nu när hon sitter fängslad här?
Jag har aldrig vart i tyskland och har inga planer på att åka dit heller. Det är inte för att det är hennes hemland, utan för att jag inte haft något intresse att åka dit.
Om jag skulle vilja åka dit när jag vet att hon befinner sig i landet skulle jag göra det. Chansen att vi skulle stöta på varandra är minimal. O skulle det hända skulle jag inte vara ensam.
Har du och din familj fått några ”ursäkter eller förlåt” från tyskans anhöriga eller hennes familj? Om det är normala och schyssta människor så tänker jag att dem borde be om ursäkt eller på något vis visa er att det hon har gjort INTE är ok.
Inga av hennes anhöriga har hört av sig. O jag tycker inte att de behöver göra det heller. De ska inte stå för vad hon gjort och jag vet och förstår att de inte tycker att detta är okej. Det kan bara en sjuk människa som hon göra.
Var hennes anhöriga med och stöttade henne under rättegångarna eller satt hon helt ensam med bara sin advokat som stöd?
Under rättegången fanns några av hennes vänner med som vittnen. Men, om de stöttade henne vet jag inte.
Hennes två advokater (en svensk och en tysk) fanns med och även en tolk. De var de enda som fick vistas i närheten av henne.
Jag har funderat mycket på hur en advokat arbetar. Jag kan inte förstå hur man kan sitta där och skydda en människa som har begått ett fasansfullt brott. För även en advokat måste ju ha känslor… Eller hur tänker du?
Ja, jag förstår absolut hur du tänker. Det där funderade jag också mycket på.
Efter ett tag såg jag honom som en medkompanjon till henne eftersom han hela tiden försvarade henne och ställde på mig med så orellevanta frågor.
Efteråt har jag fått förlika mig med att han bara gjorde sitt jobb. Jag skulle gärna vilja träffa honom en dag och ta honom i hand. Just för att ta bort den där läskiga bilden av honom.
Jag följde dig ”slaviskt” när överfallet / morden precis hände. Jag läste allt som skrevs.
För ungefär två veckor sedan beställde jag din bok, och efter bara två dagar hade jag läst klart, med tårar i ögonen, och även de som rann nerför mina kinder.
Och en fråga har jag sällt mig enda sedan dess – hur orkar man vara så stark när ens barn blivit mördade? Som med allting man sörjer så måste man vara stark, och kämpa. Men skulle min son, Viktor, bli mördad eller bli en ängel av annan anledning vet jag inte hur jag skulle orka. Och den där smärtan.
Jag tycker att du är oerhört stark. Ta hand om familjen!
Ja, hur orkar man? Det är ju den stora frågan. O jag har inget enkelt svar på den.
Men, ett av svaren är:
Man måste ju orka!
Livet går ju vidare, oavsett om man vill el inte.
Det är bara att välja, fortsätta värdesätta sitt eget liv och på så sätt föra sina änglars minne vidare el lägga sig ned och dra täcket över huvudet.
För även om det kanske är lättast att göra det sistnämnda, så kan jag inte ens tänka tanken. För vad ger jag mig själv för värde då? Jag är ju också en människa, utan att ”bara” vara mamma. Jag är ju Emma också. O jag är värd massa.
O vem skulle berätta om de där stunderna som bara Max, Saga och jag hade om inte jag själv gör det? Slutar jag prata, så slutar de leva vidare i våra minnen.
Jag orkar, för att fortfarande känner mitt ansvar som mamma.
Jag köpte den nya tidningen ”BROTT” som ges ut av Se & Hör. Såg att du var med där i ett repotage och några frågor dök upp:
* Kontakta media alltid dig för att fråga om dem får publicera bilder eller har dem rätt att använda alla bilder som redan finns för att ha i sina repotage?
Media brukar kontakta mig innan de skriver el visar någon bild. Men ibland så gör de inte det och det har ärligt talat blivit mer sällan ju längre tiden gått.
Bilderna som finns ägs av fotografen som tagit dem el av den som köpt bilden. Jag har ingen rätt att bestämma, men jag kan önska, och när jag sagt till har de alltid respekterat min önskan.
Det kändes jobbigt att se bilden från din hall (inringade blodstänk) och ovanför hänger bl.a Sagas rosa jacka. Hur känns det för dig att se dessa bilder idag? Och har du fått alla såna här bilder från polis och sjukvård? På något sätt känns det som en rättighet att äga och ha dessa bilder och inte att alla andra ska få se dem innan du har godkänt dem.
Alla bilder som finns i förundersökningen är offentligt material. De kan alltså användas av vem som helst. Behöver inte godkännas av mig och jag har inte fått dessa bilder mer än att få se dem i förundersökningen.
Jag blev ombedd att inte läsa förundersökningen förrän rättegången var över. O det gjorde jag inte heller. Så vissa bilder såg jag första gången under rättegången och andra direkt efter.
De enda bilderna jag än idag inte tittat på är obduktionsbilderna. O de låter jag gärna bli att se även i fortsättningen.
Resten av bilderna gör mig inget att se. Jag har ju vart där, först den kvällen, sen efter det för att göra mig en bild av vad min sambo fick se när han kom hem.
För mig var huset från början en fin plats, sakerna omkring var mina och min sambos. Detta var ju mitt hem. Det enda som var skrämmande var blodet, och det var ju mitt och mina barns blod. Jag fick inte låta det skrämma mig. Så jag gick in, och det gick bra.
* Hur förklara polisen dem större fläckarna med blod på väggarna? Det ser precis ut som om någon har smetat ut blodet på väggen. Jag tänker att det borde vara lätt att se fingeravtryck om t.ex tyskan eller barnen har gjort det.
De större fläckarna är gjorda av mig. Min sambo satte mig upp mot väggen när han kom hem. Då smetade mitt blod från håret ut sig mot väggen flera gånger. Jag har även tagit stöd längst väggen i hallen. Undersökningar är gjorda i blodet. Men, inga spår finns där.
* Jag tycker fortfarande att det är märkligt att inget DNA från tyskan har hittats. Tror du hon hade handskar på sig hela tiden?Det är lika jobbigt fortfarande. Ännu en högtid utan mina änglar. Man minns det som har vart och de stunderna man fick med dem. Men, jag
Jag vet inte alls om hon hade handskar på sig. Att DNA kan vara svårt att hitta kan bero på det stora räddnings pådraget som uppkom när ambulansmän och poliser gjorde det de skulle de där första minutrarna. Det är så jag/vi har fått det förklarat för oss.
Hur känns det idag med allt? känns det lättare eller ännu lika jobbigt när det är ex. jul eller max/Sagas födelsedagar?
Det känns lika jobbigt. Varje högtid utan dem gör ont. Men, varje göng jag tänker på dem så ler jag lite. Jag har ju så fina minne av dem också…
2. Har Julia börjat fråga efter dem eller har ni inte sagt något mer till henne om hennes syskon?
Julia är ju bara 1år än så länge. I hennes värld finns bara hon själv och vi just nu.
Jag skulle gissa att det blir runt 3års ålder hon kommer att börja fråga. O då kommer jag att berätta allt hon vill veta.
3. Det stog i slutet av boken att du höll på att utbilda dig till barnmorska, hur går det med det ? Är du färdig? har du gett upp?
Ja håller på att utbilda mig till barnsköterska/undersköterska. Jag har bara några futtiga uppgifter kvar nu. Sen är jag färdig. Men, med ett 100% jobb och sen Julia som väntar när jag kommer hem så ligger studierna åt sidan en stund till.
– I dom första förhören så är det ju så att du försöker berätta nåt som har med relationer till T att göra….hur kunde du göra dessa kopplingar till kvinnan som stod i hallen? Du måste ju ha förstått på något vis att hon var kopplad ill T redan då?
–
– Ja, det stämmer. Hon presenterade sig som ”hi, i am Tine”. Tine hade hon undertecknat adoptionsbrevet med som vi läst några veckor tidigare. Så jag visste vem det var jag öppnade dörren för där den kvällen.
Hur känns det att det inte finns nån teknisk bevisning i form av ex DNA från kvinnan i huset?
Det känns inte alls just nu.
Vid rättegången var jag ju orolig att rätten skulle frikänna henne pga det. Trots mina minnen. Men idag bekommer det mig inte att det inte fanns något DNA. De kunde ju döma henne iaf.
Vad tror du själv om vart kläder etc har försvunnit, hon kan ju inte haft så lång tid på sig att få på sig nytt och gått till tåget? Annars skulle ju någon ha sett henne blodig osv?
Jag har inte den blekaste aning om vart kläderna kan vara. Jag har inte funderat mycket över det heller. Polisen gjorde ett bra jobb som letade genom sopkorgar osv, men fann tyvärr inget.
Är du aldrig rädd att det var en annan gärningsman pga allt detta?
Nej, aldrig. Jag VET ju att det var hon eftersom jag såg henne.
Varför är du orolig för honom??
Jag gissar att du frågar om Magnus.
Orolig kanske är fel ord. Men jag vill hans bästa såklart, så jag är mån om att allt går bra och att han har det bra.