Inatt har tyskan och jag ”gjort upp”.

Jag har inte haft många drömmar om henne. Men, inatt kom det.

Det handlade inte alls om hallen hemma på verktygsgatan. Utan nu var vi inne i ett bibliotek.
Tyskan satt där inne när jag skulle gå in. Jag såg henne innan jag skulle gå in. Jag visste att jag skulle vara tvungen att gå förbi henne för att komma dit jag skulle.
Jag gjorde upp med mig själv att jag inte skulle låta henne skrämma mig. Hon skulle inte få lov att stå ivägen för mina ärenden. jag tog satts och gick med snabba steg förbi henne och när jag kommit två steg förbi henne så började jag springa. Det var obehagligt att ha henne bakom mig.

Det hände en massa mer saker. Men jag kan inte riktigt sätta ord på allt. Det är så frustrerande när drömmar bara har känslor men inga händelser.

jag kom på efter ett tag att tyskan ju kunde rymma. Ingen såg ju till henne och dörrarna stod ju öppna. O just då började hon springa mot dörren. Fysiskt så fanns det inget som hindrade henne. Men, hon kom verkligen inte ut på gatan. Något som inte fanns hindrade henne.

Under drömmens gång befann sig jag och tyskan närmare och närmare varandra. Tillslut pratade vi med varandra. Men, hon sade inte mycket. jag lät henne inte prata så mycket. För jag hade så mycket att säga henne. Jag berättade vad jag tyckte om henne. Jag berättade hur fruktansvärt ont det gjort när hon slog mig osv.
jag inriktade mig inte så mycket på vad hon gjort mot barnen. Utan denna dröm handlade om hur hon fysiskt misshandlat mig.

Tillslut tog hon till orda. Men jag vet inte vad hon sade. jag vet bara att hon pratade. O att det handlade om något som hon inte gillade att jag gjorde under tiden hon slog mig.

Jag ver inte rädd för henne i slutet av drömmen, Utan såg henne mer som en samtalspartner….
O när jag vaknade så kände jag skuldkänslor mot Max och Saga….

Drömmen har förföljt mig hela dagen…. men inte på ett negativt sätt. Jag har mest analyserat vad den kan betyda. men jag har inte kommit fram till något bra.

Nu har jag fått ett mail igen.
Denna blogg kommer INTE att stängas tack och lov.
Aftonbladet bad så mycket om ursäkt för missförståndet. Jag skulle inte fått det där mailet överhuvudtaget egentligen.
Men, eftersom att jag lovat er att blogga på min hemsida så är ni välkommna dit också. Tyvärr så har jag inte så mycket tankar och fantasi för att fylla två bloggar. Lite kanske blir kopierat. O lite mindre frekventa uppdateringar. Men ni är hjärtligt välkommna att följa mig på båda ställena på www.varforgraterinteemma.se

——————————————————————————————————————–

hej Emma!!
jag har funderat lite på en sak, hur har egentligen Max å Sagas pappa tagit att dem är döda?
har han lyckats gått vidare?

Mvh

 Hejsan! Jag kan hänvisa till ett blogginlägg från 20e februari. Där svarar Nicklas själv på frågor om vad han känner nu efteråt.

 Vore kul att fortsätta prata med dig men inte på bloggen. Många krama till dig från mig

 Du kan få tag på mig på jangestigemma@gmail.com Det kan ta lite tid innan jag svarar. Men du är välkommen att skriva där!

 Det var tråkigt att höra att din sambo, tillika Julias pappa inte var villig att betala några få kronor för att kunna tvätta av lilla flickan. Han kom ut utan vatten. Om det händer fler gånger är det bäst att du går in för du har väl pengar Emma?

Ett tips annars är att mackarna har vatten i skåpen utanför. Det brukar stå ”luft och vatten” på skåpet och det är gratis.

 Självklart har både jag och sambon pengar. Sambon hade dock inga med sig in på macken då vi antog att vi kunde få någon deciliter vatten utan att betala.

 nu har jag precis beställt din bok å undrar om man kan få den signerad av dig? det går inte möjligtvis att skicka den till dig?

 Tyvärr så har jag sekretessmarkering. Så min adress är skyddad.

Om jag hade vetat att du ville ha den signerad hade du kunna köpa direkt av mig och fått en personlig hälsning i den. Men, vi kanske ses på någon föreläsning i höst. Håll utkik.

Idag satt vi i bilen på väg till ett dop. Plötsligt spyr Julia.
Han har aldrig vart åksjuk förut, så efter att kollat upp om allt var bra med henne och kommit överrens om att åka till närmsta mack, började vi diskutera om det var magsjuka el åksjuka.

Hon hade inte vart krasslig tidigare på dagen. Bara lite extra gnällig i och med att vi plockade ihop det sista här hemma. Men, åt hon inte någon ny mat till lunchen va?
O magsjuka? vem skulle hon kunna blivit smittad av? Han kanske spydde för att hon var trött? O nu hulkar hon till igen. Det är nog magsjuka. El? HUR ska vi göra?

Vi stannade vid en mack. Sambon sprang in och skulle hämta lite vatten så att vi kunde blaska av henne lite.
Tack och lov hade jag med både en rulle papper, våtservetter, handduk och ombyte (men inget man vanligtvis har på dop)
Jag tog ut den fortfarande halvdåsiga tjejen och satt henne på backen på en handduk. Där klädde jag av henne kläderna med spyor och tog fram nya kläder. Sen väntade vi på sambon.

När han kommer ut ser jag att han är upprörd. Han fick inge vatten!
Vi hade stannat på en vanlig OKQ8 mack. Han frågat om han kunde få en mugg med vatten och fått till svar att det fick han faktiskt köpa. Han förklarade läget och fick fortfarande till svar att han fick köpa det om han ville ha.
Han tänkte att han kunde gå in på toaletten och hämta vatten bara han fick en mugg. men det fick han faktiskt köpa det också enligt expiditen.

Så, ut kom han utan vatten.
Jag kom till vår räddning på att jag hade en liten skvätt vatten i en flaska i skötväskan. Det skulle inte räcka långt. Men, det var bättre än inget.
Vi svabbade av Julia med det och sambon tog hand om badet av spyor i bilstolen med hjälp av pappersrullen.

När vi hade återställt allt till ett okej läge. Så återtod frågan. Var Julia magsjuk el åksjuk?
Vi skulle ju till ett dop med många andra barn. O risken att smitta dom kändes inte bra alls.
Men om hon ”bara” var åksjuk skulle vi ju kunna åka. Vi var ganska städade trots olyckan.

Nej, efter många argument hit och dit bestämde vi oss för att vända och åka hem igen. Risken att alla barn låg magsjuka imorgon kändes inte tilltalande.
Vi resonerade så att om det skulle visa sig att hon ”bara” var åksjuk så skulle vi ju veta det till nästa gång iaf.

Påvägen hem så hulkade hon till några gånger till. Jag började bli mer och mer säker på magsjuka.
När vi kom hem plockade jag bort alla mattor och förberedde oss på en omgång magsjuka (igen)

Men nu sitter jag här med en piggelin tjej. Inte hade hon magsjuka inte. O jag HOPPAS verkligen att det var en engångsföreteelse. För stackars liten om hon ska må illa av att åka bil i fortsättningen också.

Igår fick jag ett mail.
Det stod att alla bloggar på aftonbladet skulle läggas ned. Så i slutet av Juni kommer ni inte kunna hitta mig här längre.
Men, självklart kommer jag att fortsätta blogga.
På bokens hemsida www.varforgraterinteemma.se har jag en blogg som jag kommer att fortsätta i.
Där gör det att lämna kommentarer precis som här.
Ni kan se en bokvideo (redan nu) o mycket annat. Ni är hjärtligt välkommna från och med nu att följa mig där.

Hej underbara Emma!
Jag följer din blogg till punkt och pricka och det gör mej så ont att läsa om vad som hände dej och barnan att jag till och från inte kan hålla tårarna tillbaka. Jag antar att alla som har egna barn kan relatera till den sorg du måste gått igenom. Det måste ha varit fruktansvärt!
Tycker du är så fantastiskt stark!
Jag har inte fått tillfälle att läsa din bok än, men jag undrar om du kunde närvara vid max och sagas begravning, eller om du missade den eftersom du först inte fick veta vad som hade hänt med dem.
Tack för att du skriver denna bloggen!

 Tack för att du vill läsa!
Det var nära att jag inte kunde närvara vid Max och Sagas begravning. Tre dagar innan så lades jag in på sjukhus pga uttorkning. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag spydde ca 30 gånger om dagen, och det slutade med uttorkning.
Jag låg på sjukhus och vätskades upp och dagen före begravningen kom jag hem och samlade krafter med mina anhöriga för att dagen efter gå till kyrkan.
Jag är tacksam över sjukvården idag. Om de inte funnits hade jag inte kunnat närvara och sagt hej då till Max och Saga på deras begravning.

 undrar lite grann, när man har vårdats för skallskador, (i ditt fall hammarslag mot huvudet) hur får man sätta sig i en bil & köra direkt när man kommit hem ? en bekant fick vänta 3 år på att få köra bil igen efter att han ådragit sig 3 blödningar i hjärnan av sparkar mot huvudet..

 Det var ingen doktor el annan som avrådde mig från att köra. Men, jag väntade iaf ett par veckor efter att jag kom hem.Min syster och jag åkte på ett ärende. Hon körde dit. Men när vi skulle åka hem så bad jag henne åka in på en öde parkering. Jag satte mig vid ratten och kände efter lite hur det kändes. O det slutade med att jag körde därifrån. Det fanns inga som helst problem med balans el liknande. Så jag körde utan problem ganska snart.

 Jag tänker mycket på dig, Max o Saga. Jag blir lika ledsen varje gång o när jag gick in på din boksida (varförgråterinteemma) o när jag såg videoklippet, så grät jag, jag grät för dig o dina barn. Låten var så oerhört sorlig o att se dina fina barn när de skrattade i klippet där så brast det verkligen… När jag tänker på det, så mår jag jättejättedålig. Stannar upp o glömmer att leva för en stund.

Jag önskar ibland att jag aldrig hade hittat hit till din blogg, sluppit att läsa, sluppit att må dåligt p g a vad som har hänt dig o dina barn… Det känns jättejobbigt vissa stunder. Jag har barn själv o jag antar att jag hade gått o hängt mig om mitt barn dog. Men bara tanken på att någon skulle mörda honom, det är hemskare än allt! Då skulle jag hellre föredra en olycka… Har du oxå känt det så? Att det skulle ”kännas” bättre om de hade dött av en olycka än att de blev mördade?

 Hejsan! Jag är ledsen att du tvingats må så dåligt av detta.
För mig är det värsta inte att det blev mördade. För mig är värst att de inte finns längre.
Jag hade tyckt lika illa om olyckan, naturkatastrofen el sjukdomen som om tyskan.
Jag kan ibland kalla tyskan för en sjukdom som drabbade Max och Saga.
Jag hatar inte Tyskan. O jag skulle heller inte hata en sjukdom. Jag vet inte om det skulle ha vart lättare med en olycka el liknande. För de skulle ju ändå vara borta.

Jag vill tacka er mina läsare för allt stöd jag får.
Visst har jag underbart stöd av mina nära också. Min sambo, min mamma, min pappa, Syster Ida syster Frida, deras sambos. Mina vänner och bekanta. Men, det här som jag får av er är inte självklart någonstans.
Att känna, dela och uppleva allt som handlar om någon annans liv är inte självklart för alla. Speciellt inte om det handlar om någon som man aldrig träffat.
Man kan känna att det är för långt bort, el att man har ”nog med sina egna bekymmer”.

Inte ens jag, som har vart med om det jag har bakom mig vill tro att världen är ond. För jag ser ju hur mycket fint det finns här och på många andra ställen. Ondskan tog sig in hos mig en gång. Men, efter det så har det nästan bara finnits godhet.
Även om jag aldrig slutat tro på godhet. Så hjälper ni mig att hålla fast vid det jag tror på.

Jag vill Tacka er för att ni finns där dag ut och dag in och följer mig i mitt liv efter Max och Sagas död.

Men, nu vet jag ju att även mina nära som jag tidagare nämnde här läser min blogg. O ni ska veta att även om jag tackar mina bloggläsare här. Så är ni ovärderliga. Utan er skulle jag inte vara här och skriva dessa ord.

Tack….

———————————————————————-

jag får ibland en känsla av att jag upprepar mig här i bloggen. jag tror jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare. Men, Tack kanske man inte kan säga för många gånger. är det däremot något annat ni tycker att jag tjatar om för ofta så får ni säga till. 

Grundar du ditt utpekande på tyskan för att hon tidigare betett sig underligt mot din sambo?

 Nej absolut inte. Jag såg ju henne i min hall. Det är det jag grundar mitt utpekande på.

 Hej bästa Emma!

Tusen kramar till dig fina fina Emma!

 Det är verkligen synd att det blev inställt. Jag hade också sett fram emot det jättemycket.
Jag är bokad i Täby till ett senare tillfälle. Tyvärr är inte det förrän till slutet av året. Hoppas vi kan ses då.

Minnesexpertens resultat av testet visade att du hade påverkats av din omgivning.
Är det korrekt,eller?

 Nej, det är inte korrekt att jag påverkats om de runt om mig. De höll sig till reglerna till punkt och prick.

 Hej Emma! Jag undrar om det känns skönt att du inte minns så mycket av själva händelsen, alltså att du inte minns hur barnen slogs ner, smärta osv? Hade det varit svårare att gå vidare om du hade sett vad som hände barnen tror du? Eller hade det på något sätt känts bra att veta? Förlåt om det är en för konstig/känslig fråga.

Jag tycker du är en oerhört stark människa

 Tack för din raka fråga!
Ja, det stämmer. Jag är glad att jag inte kommer ihåg mer. Jag är glad att jag inte tvingades se Max och Saga lida.
Även om jag så gott jag kunnat tagit reda på allt som de tvingades gå igenom. Så är det inte alls så illa som att tvingas se det och leva med de minnena resten av mitt liv. Min egen smärta kommer jag ihåg. O har lärt mig att leva med det minnet. Men, om jag skulle ha minnen av misshandeln på Max och Saga vet jag inte alls hur jag hade hanterat det.
Jag kan väll tänka mig in i att de hade minst lika ont som jag, o som sagt jag kommer ju ihåg hur ont det gjorde. Smärtan av att veta det räcker. Vi fick gå igenom samma sak. O det räcker att jag har vetskapen om det.

 hur länge har man egentligen skyddad adress? är det livslångt? vet folk som har det + hemligt nummer pga pappan i familjen förgrep sig på dom,

 Jag har inte forskat närmare i detta. Men jag utgår ifrån att vi har sekretsessmarkering så länge vi behöver.

 varför väljer du att vika ut til media? svenska folket tröttnar snart på dig med, lika så som de har gjort på pigge och engas mamma

 Jag väljer att delta i media pga att jag tycker att det är viktigt att tala om sorg i vårt samhälle. Jag hoppas att jag kan förmedla något till mina medmänniskor. O jag lär mig mycket jag med av alla jag träffar på.

 Hej emma! Var inte första boken för en form av sorgarbete och att föras deras minne vidare? Du får ju inte glömma bort att du blev ”känd” pga morden. Känns det helt rätt i själen att skriva en till bok för att vi vill det?

 Det stämmer mycket bra att första boken var en form av terapi för mig.
När den sen togs emot på ett så bra sätt av mina underbara läsare. Så blev jag jätteglad. O nu när en ny bok ibland efterfrågas så är jag villig att skriva mer om det finns ett behov ifrån er där ute att läsa mer.
Om jag en gång har gjort något för min egen skull (varför gråter inte Emma) o ni har hjälpt mig genom att läsa den.
Så vill jag gärna göra något för ER skull också. Därför ställer jag frågan om vad ni skulle vilja läsa om isf.
Då känns det rätt i själen…. Att ge och ta….

I torsdags var jag iväg på ett arrangemang som förlaget hade.
Vi var några författare som skulle träffa våra återförsäljare för pocketböcker och sälja in våra respektive böcker.
kvällen började med mingel, snittar och vin.
När alla kommit fick vi författare 10 minuter var på scen och marknadsföra vår bok.
Det är jätteroligt och jag älskar mötet med andra författare.

En fråga som återkommer ständigt från många jag stöter på är:
”När kommer nästa bok”.
Jag har inte haft någon tanke på att skriva någon mer bok. Men eftersom denna fråga återkommer så undrar jag:
Är det något mer som skulle vara intressant att veta?
Vad skulle ni vilja höra mer om?

Emma, allt hemskt som drabbat dig och dina nära är mer än vad någon människa ska råka ut för under en livstid. Du verkar så stark och din familj så fina och underbara. Kommer ihåg vilken värme och styrka din pappa ändå utstrålade när du låg nedsövd, otroligt!
Några frågor; Har barnens pappa också fått nya barn och har ni kontakt med varandra? Bor ni kvar i Arboga? Vad heter din bok? Var du på apoteket i Solna igår den 10onde och köpte solkräm ”för du hade så lätt att bränna dig”? Tordes inte fråga om det va du.
All kärlek till dig och din familj♡

Det stämmer att barnens pappa fått barn han också.
Min sambo, jag och Julia har sekretessmarkering, vilket betyder att vi har hemlig adress.
Min bok heter ”Varför gråter inte Emma?”. Gå gärna in på www.varforgraterinteemma.se och titta på bokvideon. Där kan du även hitta länkar till sidor där boken går att köpa.
Nej, jag har inte vart i Solna. Men, beskrivningen om att ”bränna sig så lätt” skulle kunna vara jag. Eftersom jag är rödhårig i botten, så har jag otroligt känslig hud.

 Åh, dessa underbara barn! Jag blir så glad när du skriver om dina barn Emma. Det är så roligt att läsa om dom.
Du är så stark Emma. Det är så svårt för en annan att förstå hur man klarar av sånt som du har tvingats att gå igenom. Du är lyckligt lottad som har en så fin familj som du beskriver här i bloggen o de är lyckligt lottade som har dig.
Jag undrar lite över hur din familj, mamma, pappa, syskon o övriga har bearbetat sorgen efter händelsen, hur de upplever tomheten efter dina fina barn. Brukar ni prata om Max o Saga när ni ses?

 Min familj har haft det mycket tufft. Först sorgen över att barnen avlidit. Sen rädslan över att jag inte skulle klara mig. Efter det så fick de lägga sig egen bearbetning åt sidan för att hjälpa mig på fötter igen.
De är verkligen underbara allihopa! Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem.
Varje gång vi träffas så pratar vi om barnen. Ibland kan det vara samma saker som upprepats 10 gånger förut. Men, det gör inget. Alla njuter av att återuppleva minnena om och om igen.
Vi har barbetat sorgen på både lika och olika sätt. Vi pratar väldigt öppet om allt. Men varje individ i familjen har även sitt eget sätt att hantera allt på. Det viktiga är ju att man respekterar varandras olika sätt för att kunna mötas i det vi har gemensamt.
Självklart är det en enorm tomhet för alla i min familj. Max och Saga fyllde vår familj med massa saker. De var de första barnen/syskonbarnen/barnbarnen. Så självklart blev det tomt.
Även fast det nu finns tre små barn i familjen igen. Så fattas Max och Saga oss alltid.

 Jag är lite nyfiken på när/hur dina minnen kom av ”tyskan”.
Hur började du minnas att du sett henne stående framför dig i hallen med en hammare i handen?

 Under isoleringsperioden så kom minnena ett efter ett i och med att jag blev bättre både fysiskt och psykiskt. Min kropp mindes och kom bara ihåg det jag orkade komma ihåg.
Under tiden på det skyddande boendet så fick jag genomgå ett test av en minnesexpert. Under mötet med honom kom ett klart minne av tyskan första gången. Efter det rullade det bara på med andra saker som kroppen orkade ta fram.

 Hej fina du!
Hade Saga en port ’a’cat inopererad under huden som ni själva skötte? Vad var det för typ av dropp hon fick på nätterna, antar att det var mer än bara vanlig glucos, typ oliclinomel kanske… Hur såg diagnosen ut framåt, skulle det vara möjligt att hon skulle få äta någon vanlig mat i framtiden? Jobbar själv med barn inom sjukvården och är intresserad av hur barn med Sagas diagnos har det.
Många kramar till dig!!

 Ja, det stämmer att Saga hade en port a cat. Varannan vecka skulle vi till sjukhuset och byta nålen. Jag hade lärt mig att ta bort nålen själv och lägga på emblasalva. Dagen efter händelsen skulle jag lära mig att sätta nål själv också. Tyvärr så han vi ju inte det.
På nätterna fick hon två dropp. Ett av dem var vanlig glucos. Den andra minns jag inte namnet på. Men det var en vit illaluktande vätska som innehöll alla ämnen man behöver för att överleva.
Vi fick en väska som innehöll två aggregat som pumpade in vätskan i hennes kropp. Min uppgift var ju att koppla ihop påsarna med slangar och kranar varje kväll för att sedan koppla på alltihoppa på hennes port a cat.
Det som var bra med dessa agegat var att vi inte behövde ha väskan stående högre än hennes kropp. Den kunde stå på golvet på nätterna och vätskorna nådde hennes kropp i sängen iaf.
Diagnosen för framtiden var väldigt osäker. Det var inte troligt att hon skulle klara sig helt utan dropp och kunna livnära sig på mat. Men chansen fast att hon iaf skulle kunna smaka vissa saker.
När hon blev äldre hade hon själv fått avgöra om hon tyckte att det var värt att bli dålig i magen en längre tid för att få smaka en viss sak. Det var inte FARLIGT för henne att äta mat. Men, det gav henne mycket obehag och en obalans i kroppen.

 Jag kan fortfarande INTE förstå att Sverige tillåter obduktionsbilder som kablas ut över nätet. Jag blev så oerhört illa berörd och chockad när jag av en slump råkade se dina barn på dessa. Jag grät mig till sömns i 3 nätter efter att oväntat och ofrivilligt sett dessa. Bilden finns kvar i mitt huvud. Jag har tänkt mycket på detta och undrar om du har tagit reda på VEM som har ansvaret över bilderna och VEM/HUR dem kunde hamna på nätet? För mig låter det som en brottslig gärning att göra såhär, är det verkligen tillåtet?

 Tyvärr så är bilderna offentliga. Det betyder att när åklagaren släppte dessa så kunde vem som helst göra vad som helt med dem.
Men, visst finns det åtalspunkter som man kan gå in och peta i. Tex ofredande el kränkning.
Men det är tyvärr näst intill omöjligt att fälla någon för detta. Lagen är luddig och har många kryphål här. OM man får tag i någon misstänkt vill säga. För nätet är stort och du kan gömma dig bakom många adresser och nickname.

 Vem som har ansvar för detta är ju först och främst åklagaren som gjorde dessa offentliga. Sen är det människan/människorna som lade ut dessa för allmän beskådning.
Hur de kunde hamna på nätet är inte svårt att förstå. Förundersökningen gavs ut som PDF-fil och där kunde man kopiera och klistra in på en webbsida.
Vem som har mage att göra på det sättet vet jag som sagt inte. Jag kan, liksom du, INTE för mitt liv förstå hur man tänker när man lägger ut det på nätet. Men, livet är ju så. Alla är olika.

Hej emma.
Jag har precis köpt boken och ska så snart jag får tid börja min läsning.
Förutom att man kan lämmna kommentarer här, finns det någon mejl man kan nå dig på? Jag har en jättefin dikt som hjälpt mig då det har varit jobbigt, som jag skulle vilja dela med mig av till dig. När jag läser din blogg slås jag av att denna dikt borde tillägnas dig.
Ta hand om dig.
Kram

 Ja, jag har mail som du kan nå mig på. Jag använder den mailen för bokningar av mina föreläsningar. jangestigemma@gmail.com

 Det framkom från dig i rättegång att du innan händelsen sett bilder på tyskan som fanns i din sambos dator, och dom var inte blurrade.

 Ja, när sambon kom hem från resan år 2006 så visade han mig bilder från resan. Det kan mycket väl ha vart så att det fanns bilder på tyskan.
Nu när jag fick frågan här på bloggen, så trodde jag att ni ifrågasatte när jag först såg bilder på henne efter händelsen. Förlåt, fel av mig. Men du har rätt. Det KAN ha vart så att jag såg oblurrade bilder på henne några år innan händelsen.

 ang syskon, varför inte göra nått bra, ställa upp som kontaktfamilj, ha fosterbarn, det blir som en syskonrelation det också..

 jag har funderat över detta, och det är absolut ett altenativ.

 hur tänkte du/ni (dina föräldrar, syskon & sambo) egentligen då det lästes upp i rätten gärningsmannens dagboksanteckningar

 Vi såg hennes motiv ganska klart när vi hörde hennes dagboksanteckningar. Att hon utfört dådet fanns det ingen tvekan om. Vad hon hade för motiv fick vi reda på när vi satt där och lyssnade på allt hon skrivit ned.

 Hej!
tack för en underbar blogg. Tycker du verkar vara en riktigt mysig och fin person. Är lite nyfiken hur mycket får du per såld bok? Hur många har sålts hittills?
Hoppas på svar!
Kram

 I inbunden upplaga har boken sålt ca 16000 exemplar. Nu säljs den i pocket. O där har jag inga siffror.
Jag vet inte vad jag får per såld bok. Jag har inte räknat på det. Men, jag har skrivit på ett kontrakt som säger att royaltyn ska delas på tre (jag, Magnus Wennerholm och min pappa)

 Undrar över vissa saker i boken

Det var ju så att den som påstås ha mördat dina barn var ihop med din sambo ett tag. Kan han ha visat dig fotografi på henne? I så fall har du ju sett henne mer än en gång, men bara en gång personligen.

 Det stämmer att jag kan ha sett henne på bild innan händelsen. När frågan ställdes här på bloggen så utgick jag ifrån att ni ville veta hur det var efter händelsen. Men, se mitt svar ovan.

 Du verkade bli besviken på att ditt minne inte var att lita på men minnesbilden kan kanske komma från fotogafi utan att någon tänkte på det?

 Min minnesbild ifrån hallen är inget jag har satt ihop med ett foto jag sett två år innan. Det finns ingen koppling enligt mig.
Det jag upplevde och såg i hallen där i huset är minnen jag tyvärr får leva med hela livet. Därför vart jag besviken över att det inte togs någon hänsyn till mina minnesbilder i tingsrätten.
Jag blev besviken och sårad över att inte bli trodd när jag är en person som aldrig ljuger.

Varför gjorde din sambo hastigt (och oväntat?) slut med henne? Det var väl inte du som tog honom ifrån henne? Ni blev väl ett par först ett tag senare?

 Min sambo och tyskan var aldrig ett par. De hade en semesterflirt och de fortsatte kontakten efter semestern. Min sambo tyckte till en början att det visst kunde vara okej att de kunde fortsätta ses. Han var inte förälskad/kär. Men, han var öppen för allt som kunde hända i framtiden.
Tyvärr så klickade det inte alls för sambon. Han ville inte fortsätta ses, och hon verkade vilja mer är han.
Sambon kände ett ansvar att tala om detta för henne så snart som möjligt. När han talade om för henne vad han kände, blev hon ännu mer påträngande.
Jag fanns med i bakgrunden under denna tid. Men bara som en vän. Jag var gravid med Saga och hade precis separerat från mina barns pappa. Så nej det stämmer, det var inte jag som ”tog honom ifrån henne”.

Det påstås som jag har tolkat det att dina föräldrar insisterade på att följa med dig till det skyddade boendet och polisen accepterade det. Därefter troddes det att de hade läckt ut information till dig. Tänk om tyskan hade släppts fri p g a att din pappa fick sin sak igenom. Då skulle du väl ha en hemlig adress nu utan att ens din familj skulle få veta var du bor?

Det stämmer att min familj följde med mig till det skyddande boendet. Jag hade vägrat åka dit annars.
Det stämmer INTE att de läckt information till mig.
O jag förstår inte riktigt vad min pappa skulle kunna ”fått igenom” så att tyskan hade satts på fri fot.
Men hade tyskan blivit frikänd i rätten av någon anledning så stämmer det att vi hade levt så skyddat att inte ens min familj vetat om vart vi bodde.

Sett efteråt skulle det då absolut ha varit bäst att du hade ett totalt skyddat boende och blev noga informerad om varför, att det handlade om en rättegång där dina minnesbilder (inte vad du har hört av andra) var viktiga. I så fall kunde det ju inte ifrågasättas vad du själv mindes.

 Om jag fått informationen om VARFÖR en total isolering var nödvändig i mitt fall så kanske jag hade gjort det. Men, jag fick inte den informationen.
Att hålla ett brottoffer isolerad på det sättet är inte mänskligt någonstans då man redan har tusen saker att bearbeta utan att vara med om ett till trauma (isoleringen).
Så det består av en vågskål- att börja ta sig ur traumat och ha sina nära omkring sig för att bearbeta det som hänt- El- Fortsätta traumat för att gärningsmannen/kvinnan ska få sitt straff.

Hej ! Kanske en liten påträngande fråga, men vad hade Saga för sjukdom ? Vad blev det för komplikationer ?
Kram

 Saga hade en tunntarmsattresi. Det betyder att när hon föddes så hade hon ett stopp i tarmen. Läkarna öppnade henne när hon var 1 dag gammal, för att laga det som var fel. Då såg de att det var mycket tarm som var infekterad. Inte bara stoppet. De fick ta bort 20 cm av hennes 100cm.
Så efter det levde hon med något som kallas ”kort tarm”.
Det var tunntarmen som de tog bort stora delar av. Tunntarmens uppgift är att ta upp näringen vi får i oss och omvandla den till energi som vi behöver i kroppen. Eftersom Sagas tunntarm var näst intill obefintlig så var henne chans till näringsupptag i princip noll.
När hon någon gång fick i sig något, så låg det ganska snart i blöjan tillsammans med massa illaluktande slem.
Detta gjorde att för att Saga skulle överleva så var hon tvungen att få näringen till kroppen på annats sätt.

Vi fick ge Saga dropp varje natt i hela hennes liv för att hon skulle klara sig.