jag har funderta över en sak.

Det är med att vara målsägande. Då har du utsatts för att brott (så var det för mig iaf). O du ingår i en utredning kring brottet och allt som har med det att göra.
I mitt fall, så innebar det att polisen vände ut och in på både mig, min familj, och mina vänner. Allt som hände hamnade i förundersökningen, och denna är offentlig.

Inte nog med att jag utsatts för ett brott och på sånt sätt kränkts. Det bara fortsätter.
Jag har inget emot alls att polisen gjort allt som de gjort, och undersökt allt de undersökt. jag är glad att de var så noggranna och hellre gjorde för mycket än för lite.
Men, nu när jag sitter och tittar tillbaka. Så blir jag så ledsen över att vissa saker var tvunget att bli offentligt.
Det jag menar är tex obduktionsbilderna- mina mail och andra brev- telefonnr osv.

jag är en öppen person, och har inget att dölja. Men, jag tänker på framtida offer som inte är som jag. Som har ett stort behov av det privata. De har inte ork under tiden förundersökningen pågår att reflektera över detta. Men har fullt upp med att bearbeta det som hänt. Man säger ”ja” fler gånger än man säger ”nej”. För man vill inte vara till besvär. Men, det är ingen som informerar om vad det jag svarar på har för innebörd.

Det jag blev mest besviken på, var att obduktionsbilderna blev offentliga. vad finns det för mening med att låta okända människor titta på dessa?
Nästa sak jag kände stort obehag för var att Tyskan skulle få titta på mina videoförhör. Jag filmades varannan dag under polisförhören. Hon kunde då ta del av vad hon lyckats med. Förstört och krossat.
Där satt jag med avrakat hår, och uppsvullen i ansiktet och kunde knappt prata.
jag blev så ledsen när mitt målsägandebiträde förklarade att hon hade rätt till detta. jag blev så besviken över att jag inte blivit tillfrågad om detta innan jag blev filmad.
Jag hade redan kränkts en gång, var jag tvungen att gå igenom det en gång till?

jag önskar så att vi offer kunde ha mer rättigheter i sammhället….
De skyldigas intrigitet skyddas och de får bra vård för att sona sitt brott och bli bättre människor.
men vi offer då? Vad finns det för insattser för oss?

jag tror jag berättade om min mobil som försvunnit.
El rättare sagt, som jag tappade bort på ett SJ tåg.
Nu har jag ringt till hittegods ca 4-5 gånger. De har hela tiden sagt att jag bör ringa en gång till eftersom det inte gått så lång tid. Nu har det gått ca 2½ månad, och när jag ringde denna gång så sade de faktist att den inte kommer att återkomma nu. Så det är bara acceptera. Den är borta.
Själva mobilen är jag inte se ledsen över. Det är mer mina kontakter jag har i den som det är lite trist att förlora.

Julia är sjuk nu igen. Förkyld och feber denna gång. Men ganska pigg ändå.

Jag har inset att det här med att vara sjuk är något vi också får med oss från uppväxten.
Från att jag var liten, och så länge jag bodde hemma. Så var det så hemma hos mig att om man var sjuk, så¨blev man lite extra bortskämd. Jag fick äta och dricka precis det jag ville ha. Min pappa har ju alltid jobbat i livsmedelsaffär, så när han visste att jag var sjuk, så ringde han hem när han slutade och frågade vad jag ville ha.
Jag önskade mig ofta godis el chips och dricka.
Visst är detta inte den nyttigaste kosten. Men det viktiga är ju att man får i sig något över huvudtaget.
När jag började friskna på mig så blev jag naturligt sugen på vanlig mat igen, och sen var jag tillbaka på enbart lördagsgodis.
Såhär har jag uppfostrat min barn också. Max fick äta allt han var sugen på, och inte heller han utnyttjade detta utan började äta mat så snart han var frisk igen.
Max önskemål var oftast salta kex och bubbelvatten. (ibland coca cola). Någon gång vet jag att han ville ha glass.

Anledningen till att jag tar upp detta är att sambon höjde ögonbrynen när jag ville skämma bort Julia med söta saker när hon var sjuk. jag försökte ge henne saft för att få i henne vätska när hon spydde här för några veckor sen. Hon hatade smaken så det var ingen idé. Men om hon hade tyckt om det så hade hon fått dricka.

jag själv spydde ju under hela mina graviditeter. Alla tre, och då åt och drack jag bara det jag var sugen på. Doktorerna höjde på ögonbrynen när de kom in i mitt rum och såg att det nästan var inrett med godis.
De log och sade att det var ju bra att jag iaf fick i mig NÅGONTING. I ärlighetens namn, så åt jag inte mycket av det där godiset som stod på rummet. Men, jag önskade det när någon skulle besöka mig, sen när de kom var jag inte sugen längre.

Sambon är nog uppfostrad med att äta nyttigt även när man är sjuk. Detta är bara min gissning, men jag får den känslan.  O det är ju bra! Jag skulle ju hellre själv äta och ge mina barn nyttiga saker vid sjukdom. Men, jag tror att det viktiga är att man får i sig NÅGONTING så att inte systemet stannar upp under tiden. O så att man stimulerar aptiten ännu mer. För det är ju förutsättningarna för att bli frisk.

Så vi får se hur det bli i frotsättningen när Julia är sjuk, eftersom vi har lite olika syn på mat då. Det är spännande när man kommer från olika förhållanden. Man måste vrida och vända på saker så att det passa vår nya familj.
Det är en utmaning, en spännande utmaning tycker jag.

Jag har en fråga som rör en uppgift i din bok: du hade ju hår i handen när polisen/din sambo kom hem och hittade dig men som inte kunde bindas till tyskan. Vet du idag vems hår det var och har du funderat på hur det kom dit?

 Ja, jag har sett håret på bild. O enligt polisen (och mig själv) så överrensstämmer färgen med mitt eget hår. Men, de kan inte binda håret genom DNA varken till mig el någon annan i och med att rötterna inte finns med..
Nu är detta mina egna spekulationer. Men, jag antar att det är mitt eget avslagna hår.
Jag får en smäll mot huvudet, tar mig själv på huvudet med ena handen, och får då mitt avslitna hår i handen. Eftersom det är blodigt, så smetar det fast och fastnar därför i min egen hand.

lyssnade nyss på radion där du var med och jag undrar vart e Julia när du reser? Har din sambo henne hemma då är eller är dom med dig?Lite nyfiken bara:)….

 När jag är ute och reser så är jag oftast själv. Men ibland är min familj med mig.
När de inte finns med mig så har sambon Julia..
Det är tråkigt att vara utan dem. Men, jag ser mig själv fortfarande som trebarnsmamma. O tiden jag är ute på föreläsningar ser jag som Max och Saga tid. Om de skulle finnas i livet så skulle jag ju ägna en tredjedel till varje barn.

 Men sen har jag en fråga också. Är du inte rädd för att tyskan ska lyckas rymma och komma tillbaka? Och göra något nytt?
All lycka till dig. Kram

 Nej, jag tycker inte att det är vårt att oroa sig nu. Då missar jag ju att njuta av livet. Den dagen hon kommer ut, el lyckas rymma så får jag börja oroa mig då. Jag tänker inte göra det en minut tidigare. Jag tänker njuta av livet så länge jag kan.

 I förundersökningens förhör med dig under din skyddade tid säger du till polis att du tror att du blivit nerknuffad från trapporna till övervåningen.
Hur kommer det sig att du kunde tro det?

 Vi hade en trapp i hallen. Jag började minnas den, och kände obehag. Förmodligen för att jag sett den samtidigt som jag blivit misshandlad.
Det är den enda förklaringen jag har till det.

Kommer du till Vara eller Trollhättan(Västra götaland)?..vill sååå gärna ha en signerad bok å gå på din föreläsning:)…

 Jag skulle jättegärna vilja komma. Om jag får frågan så tackar jag ja.
Det går att boka mig på jangestigemma@gamil.com
Kolla med kommunen, ABF el någon skola. De kan säkert anlita mig.

 Hej! Jag har en liten fråga, du skriver att din sambo egentligen skulle vara borta längre kvällen för olyckan. att han bara gick hem för att hämta en nyckel. Tror du att du med tanke på dina skador hade överlevt om han inte kommit hem tidigt

 Läkarna säger att det var tur att han om hem då, de tror inte jag hade överlevt annars. När sambon kom hem, så lyfte han upp mig i sittande läge. Det hjälpte till. Hade jag legat tills han enligt planerna skulle komma hem, så hade jag kanske förblött och då avlidit. Mina skador krävde snabbt agerande i och med blödningsrisken både invärtes och utvärtes.

Oj vilket intensivt slut förra veckan fick.
På onsdagen hämtades jag upp av en den som anlitat mig som föreläsare i halmstad. Vi påbörjade vår resa.
I Halmstad signerade jag böcker, blev intervjuad av radio och tidning och på torsdagskvällen var det dax för föreläsning.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4027&artikel=4456785

Vi reste hem vid 21 på kvällen, och jag var hemma i sängen vid 04.30.

Så långt hade det vart jättebra. Om jag fått sova på fredagen. Men sambon skulle jobba, så jag blev väckt klockan 7.30 då han måste börja röra sig för att hinna i tid.
Fredagskvällen spenderade jag med Julia, sambon var borta för att byta däck på bilen. Men, tyvärr så blev det massa krångel, så  vi måste köra in den till en verkstad denna veckan.

På lördagen åkte vi till en lägergåd och umgick med sambon familj. Det var jättemysigt. Men, långt ifrån en vilsam helg :0)

Så nu, natten till idag har jag sovit som en stock. Nu känner jag mig utvilad igen, och jag skulle inte vilja ha en minut ogjord av veckan som vart. Vilka upplevelsen och möten jag haft.

Förresten så var sambon och Julia på 1-års kontroll på BVC nu när jag var borta. Hon väger 7100 gram och är 70 lång. :0) Stora tjejen!

Jag tycker om när det händer saker. Men, nu känner jag ett behov av att varva ner och framför allt umgås med Julia.
Jag känner också att jag verkligen vill till Max och Saga. Det jag menar med det är att jag v ill besöka deras grav. 
Som jag berättat förut, så är jag inte där ofta alls. Men, ibland känner jag plötsligt ett starkt behov av att komma dit.

Nu sitter jag på ett hotellrum i Halmstad.

Imorgon klockan 18.30 ska jag föreläsa i klarasalen på bibliotket här.
Innan dess kommer jag att vara på Bokia och signera böcker.

Hoppas vi ses där!

Hej Emma!
Det finns ett program som heter ”Det okända” där du kan anmäla dig till.
Är du inte nyfiken på att höra vad dina barn kan förtälja dig om vad som skett och vad de såg hända i huset?
Sköt om dig, Emma!

 Nej, jag är inte nyfiken. Jag var där, så jag vet vad som hände. O jag förstår vad barnen såg. Det behöver ingen berätta för mig.
Jag har vart noga med att gå igenom allt som hände barnen. Jag har pratat med ambulanspersonalen osv. Det räcker för mig. Jag skulle inte tro mer på ett medium tyvärr.

 Hade du tänkt gå för att bli spådd eller kanske rent av få kontakt med Max och Saga?

Jag hade tänkt att gå för att isf få reda på hur Max och Saga har det. Kanske se om de avlidna verkligen KAN göra sig hörda. För jag vet inte vad jag ska tro.

 Hej Emma. Sitter å läser din bok å nu till en fråga, alla nallar å blommor så folk la vid huset där allt hände har du kvar dessa eller har du slängt dom?

Vi sparde allt till en början. När det upptog en stor del av mina föräldrars garage var vi tvungna att göra något.
Mycket har fått stå vid graven så länge de höll för vädret. Men, sen var vi tyvärr tvungna att slänga dem. Lite har jag kvar, och lite blev så illa förstört redan vid huset att vi fick slänga det. Inget har slängts innan det har vart oanvändbart.

 Hej Emma! Läste din bok för några månader sen, tyckte väldigt mycket om den. Har funderat på en sak, sen jag läste boken. Det verkade ju som tyskan hade koll på er, innan händelsen. Tex din sambos arbetstider. Hon var ju vid huset en gång innan men återvände när din sambo var hemma. Sen när hon återkom, så reagerade jag på att hon hade så kort med tid, risken var ju att stötta i hop med din sambo i dörren. Kom han hem tidigare (tur för dig i sånt fall ) eller chansa hon ? för det rörde sig om minuter. När din sambo kom hem, hade inte tåget med tyskan åkt än. Önskar verkligen att han kommit ännu tidigare hem, fast då kanske han också blivit nedslagen. Hon tog verkligen en oerhörd risk. Har du tänkt på det ? alltså jag menar med den korta tiden mellan händelsen och att hon försvann från platsen och att din sambo kom hem. Kramar från mig!

Ja, jag vet ju inte hur många gånger hon var vid vårt hus. O jag vet inte om hon kollat sambon tider innan hon gjorde detta.
Men, när tyskan var på besök hos sambon långt innan vi blev tillsammans, så lämna sambon henne hemma hos sig en stund för att åka till jobbet. Det kan ha vart så att hon mindes hans jobbtider, och därför kunde räkna ut att han inte skulle vara hemma vid den tiden.

Denna kväll skulle inte sambon komma hem förrän efter 20 egentligen. Men, han kom på att han hade glömt nycklar till en lokal han skulle in i. Så han åkte hem för att hämta dem. Då hittade han oss.
Tiden som polisen fått fram är väldigt knapp. Ingen vet var hon befann sig när sambon öppnade dörren. Men, troligen var hon inte långt borta.

 I det sista polisförhöret med dig så säger du att du inget minns.
Kom dina minnen om tyskan efter polisens förhör då polis berättat för dig vad du utsatts för?

Mina minnen har växt fram under tiden som gått. Så jag hade redan det jag kunde om gärningskvinnan när polisen släppte mig från isoleringen.

 Har du graviditetsbilder från alla dina graviditeter? Var du lika stor med alla? Vem mådde du sämst med?

Jag, jag har graviditetsbilder på alla graviditeter. Jag ska överväga om jag ska lägga upp dem här.
Jag var störst med Julia faktiskt. Då gick jag upp mycket i vikt mycket pga min havandeskapsförgiftning.
Med Max och Saga så hade jag bara mage. O den försvann lika fort som bebisen tittade ut.
Jag har mått lika dåligt under alla graviditeter tyvärr.

 Grattis! 😀 Förresten…tänkte på i och med att jag hade samma illamående-sjukdom under graviditeten som du och att mitt barn också var tillväxthämmat…Har de nämnt något till dig om att det har samband? Jag fick ingen klarhet i det alls.

Det finns förvånansvärt lite forskning om ämnet hyperemesis.
Så, nej, det finns inte en läkare jag pratat med som har sagt att det kan ha något samband. O i och med att jag mådde lika dåligt med alla tre. O Max och Saga var normalstora för sin ålder, så tror jag inte att det har något samband med graviditetsillamåendet. Barnet tar det den behöver. Det är mamman som får lida. (bra el dåligt går att diskutera)

Idag är det precis ett år sedan Julia kom till oss.

För ett år sedan hade mitt blodtryck höjts så pass mycket att doktorerna ansåg att det var omöjligt att låta bebisen vara kvar i min mage.
Jag läckte massa äggvita ut i urinen, och min kropp höll på att gå under.
Jag låg med ständig huvudvärk, och måde verkligen pyton!

På morgonen den 11.e April 2010, så kom det in en läkare till mig och sade att han inte kunde göra mer för mig nu. De skulle ge mig en medicin till, sen skulle vi avvakta i någon timma och se om trycket skönk något iaf.
Jag låg där i sängen och väntande och väntande.
Till saken hör att min bebis i magen var kraftigt tillväxthämmat också. Pyret vägde bara 1500gram.

En ny doktor kom in, och konstaterade att medicinen inte givit någon verkan alls. Jag skulle förlösas idag.
Jag ringde till sambon och bad honom att åka till sjukhuset snabbast möjligt.

Doktorerna var lite orolig över min hälsa, och bebisens krafter i och med tillväxthämningen. De ville gärna snitta mig. Men, jag vill absolut föda vaginalt.
De sade att jag fick prova. Men att om de märkte tendenser på att bebisen inte orkade, så blev det katastrofsnitt. O då fick jag inte vara vaken.
Jag sade att det inte gjorde mig något. Jag hade nog helst valt att sova iaf, jag är så rädd för att vara vaken under en operation. Så de hade verkligen fått kämpa med att hålla mig lugn.
Sagt och gjort, jag gjordes iordning för snitt trots att jag skulle föda vaginalt. Värkstimulerande dropp sattes in, och när värkarna satte igång så gick det fort. Krystvärkarna kom, och efter två st, så var hon född vårt lilla ”penntroll”.

Lyckan var total. Hon var för tidig, och för liten. Men hon skrek, och mådde bra ändå.

Jag däremot mådde fortfarande riktgit dåligt. Min förgiftning i kroppen pga graviditeten satt fortfarande kvar. Vi visste att det skulle bli bättre. Men, just då behövde jag bara lägga ned huvudet och vila.
Samon och dottern fick åka till neonatal avdelningen, och jag själv låg kvar på förlossningen i nästan ett dygn.
Mina två älskade kom ibland och hälsade på, och jag fick hålla vär prinsessa. Men ,jag orkade inte långa stunder.

När det hade gått nästan 24 timmar efter födseln, så bad jag dem att ta bort ett dropp som jag legat med hela tiden. Jag hade en känsla av att det var just denna som gjorde mig så dålig. O så rätt jag hade. När det var bortkopplat. så var det som att vrida på en knapp. jag ville ha mat, dricka, jag ville upp och gå och framför allt, Gå och börja vara mamma till min lilla dotter.

Vi hade sagt att om vi fick en dotter skulle hon få heta Linnéa. Men när hon kom ut, så tittade sambo på mig ,och sade. Det är ingen Linnéa.
Vi ville ju ha ett namn på henne så vi liksom tog ett ur luften som vi var överrens om. Det blev Tova.
Sambon berättade för vänner och familj att hon skulle heta Tova.
Men, vi hade båda ett problem. När någon frågade oss vad hon skulle heta, så kom det inte naturligt. Vi stammade båda fram: Tove Tov… el vad var det nu? JUST JA! Tove!
Så när jag kom till BB avdelningen jag också så sade sambon ”Förlåt, men det känns inge bra med Tova”
Jag blev så lättad eftersom jag känt samma sak.
Men då återstod ju problemet, vad skulle vår dotter heta?
Vi mindes båda vårt första namn. Det som vår toast hemma hette :0) JULIA. O det blev så naturligt.
Helt plötsligt föll allt på plats. En Julia var det vi hade fått.

Idag blir Julia som sagt ett år,
jag tror hon, som jag själkv när jag var liten, var lite pirrig i magen i och med födelsedagen.
För hon har vaknat flera gånger inatt. O klockan 3.30 så tyckte hon att det var morgon. Jag höll inte riktgit med. Men, jag unde inte göra så mycket. Vu myste ned oss i soffan tills hon blev trött i ögonen igen.
Hon somnade igen 5.00 o sov till 6.00. Nu har vi var uppe sen dess. O det verkar inte bli någon mer sömn.
Men, denna dag ska jag njuta av hela dagen.
Min prinessa ska få sång , paket och massa uppmärsamhet! Vi tjuvstartade igår när släkten kom och firade. Men idag är ju den riktiga dagen… o det vill jag att hon ska känna.

Ursäkta min bloggtorka!

Min älskade systerdotter ska döpas i helgen och sen ska vi ha ett ett års kalas för Julia. Det är mycket som ska planeras.
Jag och sambon har dessutom fixat ett eget rum till Julia. Inatt sov hon där för första gången. Det gick jättebra! Men, däremot sov mamman och pappan urdåligt. :0)
Det var konsigt att inte höra hennes andetag och inte ha henne i närheten.

Men, som ni hör, så har vi massor att göra. Bakning osv.
Så jag hoppas att ni har överseende med det. Jag kommer tillbaka. jag lovar.
Vi, jag och sambon, ska dessutom få äran att vara faddrar till lilla Lova.

Jag trivs underbart just nu. Jag njuter av familjen vännerna och livet.

Men min fråga är: Kommer du att komma upp till norrbotten och ha ngn föreläsning?
Exempelvis Kalix,Luleå,Haparanda? Jag skulle så gärna vilja det.

Jag skulle jättegärna vilja komma uppåt och föreläsa! Men jag har inte fått något förfrågan därifrån än.
ABF, kommunen el någon skola är ett tips på ställen som mn kan höra av sig till om man tillsammans vill boka mig.

 Hur lång tid efter olyckan föddes Julia?
Och hur gammal är hon nu(Du behöver inte säga exakt om du inte vill)?
Tjuvläste lite i din bok på Ica Maxi.. Förfärlig händelse, jag beundrar dig eftersom du går vidare.

Julia föddes lite mer än 2 år efter händelsen.
Hon fyller 1år om 6 dagar.

Tack alla ni fina människor som ger min tips om det här med att gå till ett medium. Jag har inte slutat att fundera över det. Så jag ska till mig era tips.

Min obehagskänsla som jag skrev om tidigare försvann dagen efter. När jag vaknade. Så var den helt borta.

Nu ska jag svara på lite kommentarer:

kanske en dummaste frågor du fått hitils, men har du dyslexi, då stavningen inte alltid är korrekt, känner mig dum som nämner det,

Nej, jag har inte dyslexi. Dyslexi är ett samlingsord för läs och skrivsvårigheter. O jag har inga som helst problem med att varkenläsa el skriva.
Det som har drabbat mig kallas nog slarv och lathet.

Jag slarvar när jag skriver. Jag vet att jag skriver ”hade” med två ”D” och ”aldrig” med två ”L”.
Detta är bara några exempel. Jag VET ju hur det ska stavas. Men, jag slarvar förbi och gör samma misstag om och om igen.
Vi människor är ju så olika. Man fokuserar på att vara bra på olika saker.
Som ni märker är jag en känslomänniska. När jag skriver här så vill jag att ni ska känna i min text vad det är jag vill förmedla just då. Om det blir en del stavfel struntar jag i, och orkar inte rätta efteråt heller. (slarv och lathet).

Så jag hoppas att ni har överseende med hur jag skriver. Det här är jag, fullt ut. O jag tänker varken försöka vara bättre el sämre än så :0)

 Hej! Jag undrar vad det är du föreläser om?

Jag låter min publik följa med på en resa från innan den 17:e mars till idag.
Det jag lägger fokus på är vad som hänt inom mig på denna resa och hur jag tänkt för att klara mig.
jag visar lite bilder och låter publiken ställa frågor.

Jag skulle kunna säga att jag föreläser om morden på mina barn och mordförsöket på mig själv. Men då ljuger jag. För det är så mycket mer inbakat i detta.

Jag har en fråga bara, har du gått i någon terapi efter det som hände dig och barnen eller för att komma över sådana obehagliga känslor som du känner nu?

Nej, det har jag inte. Jag tycker att jag har verktygen själv för att klara det. Men, om jag skulle känna att jag behöver hjälp någon gång i framtiden skulle jag absolut söka hjälp.

 men kanske be någon i din närhet som inte varit i media och ta med kort på Max och Saga i ett igenklistrat kuvert? Så som dom brukar göra på TV =)

Aaaa, vad smart! Det ska jag fundera mer över. Jag har inte sett denna variant.

 En fråga till, dina föreläsningar, vad handlar de om? Jag förstår att det är om barnen och händelsen, men är det mer om hur du gått vidare efter händelsen?

Jag har just nu en föreläsning som är på drygt 1-1,5 tim.
jag håller på att fila på en föreläsning som kommer att vara i 3 timmar.

Självklart är innehållet ungeför desamma. Men, i den kortare så kommer jag att vidröra alla punkter från innan händelsen till idag. Men, bara lite kort för att hinna med allt. Jag visar bilder och berättar som du säger, hur jag klarat av att genomleva alla olika saker som hänt på min väg.

I den längre föreläsningen så finns det tid att gå in djupare på varje sak. Jag kommer att ha tid att berätta lite djupare och visa fler bilder.
Även här kommer jag att fokusera på det som hänt inom mig. Jag vill inte att det ska vara någon hemlighet. Jag vill öppna upp mig själv och berätta alla tankar som for genom mig under denna tid.