Tack alla ni fina människor för ert stöd runt dessa dagar.
Idag valde jag att gå upp med dottern på morgonen, trots att jag inte borde, eftersom jag fortfarande har order om att inte lyfta och ta det lungt. (pga öronoperationen)
Men, just idag så spelar min hörsel inte så stor roll. Tiden med de jag älskar är otroligt mycket viktigare.
Ikväll Max och Saga, kommer himlen fyllas av ljus för er skull.
Jag saknar er så grymt mycket
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article4426170.ab
Ser på detta och minns. Minns värmen från alla som var där på plats. Minns hur jag kände lättnad, men att känslan inte riktigt kunde leta sig ända in i hjärtat.
Det jag hade väntat på (domen) hade ju kommit. Det var ju bra…. Men, jag kände mig iaf lurad… Jag fick ju inte tillbaka Max och Saga ändå….
Visst förnuftet sade mig hela tiden att de var döda. Att det inte fanns en chans i värden att jag skulle få se dem igen.
Men, känslan gjorde att jag iaf kämpade för deras skull. Ett hopp om att göra allt bra igen… när domen kom, så kom det som en kalldusch. Även om domen var så bra den kunde bli, så fick jag ju iaf inte tillbaka mina barn. Sanningen slog mig i ansiktet igen…..
En fråga kom till mig.
jag tänkte ägna dette blogginlägg åt den för att det ska vara så klart som möjligt för er alla.
Texten/mitt svar kommer ifrån en av aftonbladets artiklar den 17.e Februari 2009
Fråga:
Vad jag förstår så fanns det inte ett enda bevis för att Tyskan skulle ha varit hos er,ingen dna eller något spår över huvud taget.
Hade hon planerat det så var det ju väldigt riskabelt att gå hem till er bara några minuter innan din sambo kom……
Vad och på vilka grunder dömdes hon?
Här är beviskedjan som ledde fram till den fällande domen.
Till skillnad mot tingsrätten anser Svea hovrätt att Emma Jangestig har minnesfragment kvar av händelsen.Det som väger tyngst är att Emma Jangestig talat om en kvinna i hallen samtidigt som hon själv ligger ner. Den hon ser kan inte vara någon annan än förövaren. Direkt efter uppvaknandet nämner hon namnen Tina och Tine – som Christine Schürrer kallar sig för.
Det är klarlagt att Christine Schürrer befann sig i Arboga morddagen den 17 mars och just vid den tiden då brotten begicks, mellan 19 och 19.18. Hon reste med tåget från Arboga 19.34.
Christine Schürrer hade kartlagt familjen och bland annat skaffat sig kunskap om adressen och utseendet på deras hus, vilket bland annat styrktes av fynd i hennes dator.
Mordvapnet har varit en hammare och en sådan fanns hos Christine Schürrers hyresvärd. Den är nu försvunnen, ett faktum som tillmäts ett visst begränsat värde.
De skoavtryck med våffelmönster som hittats i hallen måste komma från förövaren, då alla behöriga på platsen har kunnat avföras. Mönstret kommer från ett par Vans Bearcat. Christine Schürrer har haft sådana skor men de är nu försvunna. Vittnen har berättat har sagt att hon hade dem fram till tiden före morddagen.
Hovrätten konstaterar att ”… det inte ens finns indikationer på en alternativ gärningsman.”
Det är uppenbart, heter det i domen, att Schürrer varit besatt av sin tidigare kärlek, Emmas sambo, ”en besatthet som över tid har trappats upp och övergått till en avancerad form av förföljelse med starka manipulativa inslag. Emma Jangestig och barnen har stått i vägen för att Christine Schürrer skulle kunna få ett förhållande och ett liv tillsammans med NN (sambon).”
Idag är sista dagen med mitt bandage på huvudet. Imorgon får jag ta bort det.
Vilken slump egentligen. Att jag blir av med det sista precis samma dag som vi har 3 års dag för Max och Sagas bortgång.
Jag borde inte klaga, när jag gjorde det precis efter händelsen så upprepade mina anhöriga ”men, du ska vara glad att du lever”.
Jag blev irriterad på dem när de sade så. För mig var det ju självklart att jag skulle överleva. Det fanns ju inget annat altenativ. För mig var det värre att vara utan Max och Saga och att de rakat av mig håret utan att fråga.
Men, mina anhöriga var ju rädda att jag skulle dö. De satt ju där vid min sjukhussäng dag efter dag och hoppades att jag skulle överleva.
Det är klart att DE var rädda att jag inte skulle vakna igen. O det är klart att de var glada/lättade att jag faktist gjorde det. men för mig var det en konsogt sak som jag ”borde vara glad över” enligt dom.
Ja, som sagt, imorgon blir det avbandagering, och träff med läkaren. Senare ses vi på biblioteket i arboga. Vi bjuder på lite kaffe och kaka och visar upp flaggorna som jag tidigare pratat om. Senare på kvällen så är det ballonguppsläpp. Vi försöker att slå rekordet förra gången på ca 53 ballonger.
Vi hedrar alla våra avlidna, och då måste ju hela himlen få lysa imorgon kväll!
På torsdag -3.års dagen….. ska jag iväg och ta bort bandaget runt mitt huvud. På 3:års dagen bli jag AV med alla ingrepp som har vart sen händelsen. Visserligen kommer jag inte märka något resultat förrän om flera månader. Men, att vänta är en bagatell jämfört med vad jag gjort innan….
Frågor och svar
Hejsan, hur gick det med att ställa lite frågor till barnens pappa?
Det gick jättebra! Svaren har du i inlägget ”Svar från Nicklas” den 20 februari.
Jag har läst din bok och följt dig här. Jag har en liten fråga, jag undra om du någongång har tänkt på om ni hade haft en säkerhetskejda på dörren, då hade hon inte kunnat komma in. Har ni en sån nu? Det är ganska bra skydd faktiskt, ingen kan tränga sig in och man lite extra skyddad trots att det inte skydda mot allt. Tänkte det är bra när man har lite större barn, som kan vara snabba på att springa och öpnnar dörren innan man själv hinner dit.
Nej, jag har inte ältat saker som jag borde/inte borde gjort. Det är så onödigt, och det går inte att göra något åt nu.
Vi hade en säkerhetskedja i vår förra lgh, jag behövde det för att känna mig trygg. Idag har vi ingen sådan. Men vi har dock andra säkerhetsanordningar för att jag ska känna mig trygg.
Har nu kollat på den länkade sidan ”bill & bull” och lyssnat på sos samtalet samt tittat på dem små filmerna. Det är fruktansvärt att se dig i det skicket
du var samt att höra dig och dina föräldrar berätta om allt när det var så nära inpå. Väldigt intressant att höra Nicklas berättelse oxå. Han beskrev barnen
så fint, att Max var så lik dig och Saga var så lik honom. Fast utseendemässigt var det väl tvärtom. Max liknar sin pappa med bruna ögon och Saga hade mer
dina färger.
Den fina bilden på barnen, den som vi oftast ser i massmedia, när dem sitter tillsammans, var det den bilden som togs av en fotograf i din pappas affär?
Ja det var den bilden.
Har du sparat kläderna som barnen hade på sig när bilden togs?
Några av de kläderna är sparade.
Vad hade barnen på sig sista kvällen?
Barnen hade sina pyamaser på sig den kvällen. Det var dax att sova precis när tyskan kom.
Har du kunnat spara dessa kläder också, eller var dem helt förstörda?
De var helt förstörda. Både blodiga och sönderklippna.
Kan du minnas hur barnen luktade?
Ja, jag kan känna dofter som jag knyter samman med Max och Saga ibland.
Nu när du var med i senaste Efterlyst, var det filmat i huset där ni bor nu?
Jag tyckte man kunde se att huset var lite speciellt på utsidan, tror du inte det är lätt att spåra var det ligger?
Nej, det var inte filmat i lägenheten där vi bor. När jag ska träffa journaliser så reser jag till min mamma och pappa och lånar deras hus. Ingen journalist vet vart jag egentligen bor.
Åh, vad du får kämpa! Du är värd allt gott resten av ditt liv. Jag hoppas du blir helt återställd i och med denna operationen.
Vet du om tyskan fick några skador i samband med händelsen?
När hon häktades fick hon genomgå en undersökning för att se om hon hade några skador, men de hittade inget som de kunde koppla samman med händelsen i hallen.
Vet du vad hon har för restrektioner inne på fängelset nu?
Nej, jag vet inte om hon har några restrektioner. Jag vet hur man som intern har det i fängelset. Men, jag vet inte hur just HON har det.
Får hon ta del av massmedia, använda internet, ta emot besök m.m.
Anstalten får vissa tidningar skickade till sig. Bla svenska dagbladet. Andra tidningar får de köpa för egna pengar och internet får de inte använda mer än om de pluggar inne på anstalten och måste skicka någon uppgift. Men då sker detta under övervakning.
Besök får hon ta emot som vilken intern som helst vad jag vet.
Under rättegången, förstod hon svenska eller hade ni tolk?
Hon hade en tolk med o använde sig av den till viss del i tingsrätten. I hovrätten var han också med, men då klarade hon sig med det svenska språket.
Hur många år motsvarar ett svenskt livstidsstraff?
Livstid ska vara listid sägs det. Men efter 12 år kan man begära prövningstillstånd. Efter det kan man ha möjlighet att slussas ut i verkligheten igen om det anses vara lämpligt.
Och vad händer om hon försöker komma tillbaka till Sverige, trots livstids utvisning? Får hon ett nytt fängelsestraff då?
Hon är dömd till utvisning. Det vill säga så bryter hon mot lagen om hon vistas i sverige. Men, jag vet inte om hon får ett nytt fäglesestraff. Rimmligtvis borde det ju vara så.
Tycker det är märkligt att livstidsstraff i Sverige bara är några år… Kan du känna dig helt trygg nu för tiden?
Jag jag håller helt med dig. Jag tycker också att livstid borde vara livstid. Det vill säga. Tills man inte lever längre. Det är som att ljuga när man säger att någon fått livstid.
Men, jag känner mig trygg nu. Jag vet att hon sitter där hon sitter. O jag hoppas att hon kommer att sitta där länge till. Den dagen hon kommer ut, då får jag börja oroa mig då… jag vill inte och orkar inte göra det nu. Då slarvar jag ju bort massa viktig tid med att vara lycklig över allt jag har kvar.
vart ungefär i sos samtalet hör du max? jag hör bara dej… men att lyssna i en dator ger väl inte lika bra ljud som du fick höra det i rättslaen.
Nej, du har så rätt. Jag hör inte heller när jag lyssnar på datorn. Men, jag hörde i rättsalen. O hade det inte vart för att min samob hade hört samma sak, så hade jag trott att jag inbillat mig.
Jag börjar bli trött på detta. Jag får inte lyfta, och inte anstränga mig för mycket.
Det är inte så mycket egentligen, jag ska väll vara glad för att de kunde ”laga” mig.
Men, det är så tråkigt! Jag vill kunna lyfta upp min lilla tjej och gosa med henne. Jag vill kunna lägga henne när hon är trött och byta på henne.
Jag vill gå ut och gå och åka till gymmet och träna.
Jag tror att mitt stora behov av att GÖRA saker har lite med att årsdagen börjar närma sig också.
jag sover mycket mer än jag brukar göra. O när jag äntligen är vaken så känner jag mig fortfarande trött. Det är ju lätt att skylla på¨operationen. Men jag misstänker att det kan ha lite psykiska orsaker också.
Här kommer det lite frågor och svar:
Emma! Varför blev det så viktigt för dej att få tag på läkaren så att du ringde honom på hans fritid?
På min arbetsplats får vi INTE lämna ut personalens hemnr. till patienter och här tror jag att vårdpersonal som gjort detta har brutit mot dessa föreskrifter.
På de flesta arbetsplatser så är det så att man ska och bör kunna bli lämnad ifred på fritiden. Det är jag helt med på.
Nu var det så att jag fick åka hem samma dag som operationen ägt rum. Det innebar även att jag inte hann träffa den opererande läkaren efteråt.
Det fanns ingen annan läkare som kunde svara på mina frågor som var:
1. Hade han över huvudtaget gjort något ingrepp?
2. VAD i omläggningen måste vara kvar under hela läkningstiden?
När jag åkte hem på operationsdagen lämnade jag mitt nr till en sköterska och bad henne ge det till läkaren så att han kunde ta kontakt med mig nästa dag.
Men, ingen doktor ringde.
Jag var i stort behov av en omläggning då mott bandage började åka av huvudet. Så jag ringde dagen efter det och frågade om råd.
Det konstaterades att läkaren hadde försökt ringa mig, men inte kommit fram. Sjuksköterskorna kom varken in i operationberättelsen el kunde svara på mina frågor om omläggningen. Så de ringde själva upp doktorn på hans hemnr.
O han i sin tur bad dem att ge mig hans nr så att han själv fick prata med mig om vad som gällde i framtiden.
Det var tur, för det var många förmaningar som jag inte fått veta om jag inte pratat med doktorn. Operationen kan ha blivit helt väldelös om jag inte hade fått den informationen från doktorn i tid.
Jag anser att sjuksköterskorna höll på sina regler om ”privattid”. Det var läkaren själv som valde att själv tala med mig. O jag skulle aldrig missbruka förtroendet jag fick när jag fick hans privata nr.
Detta kanske är en liten konstig fråga men hur ofta går du till max o sagas grav har själv ett barn som inte finns på jorden längre jag går ditt nästan varje dag
Det är ingen konstig fråga alls.
I början så gick jag till Max och Sagas grav varje dag. Ibland flera gånger om dagen.
Plötsligt kom jag på mig själv med att inte ha vart där på flera dagar. Nästa gång kom jag på att det hade gått över en vecka. O nu idag kan det ibland ha gått ett par månader.
Jag fick skuldkänslor av det i början. Jag kände mig som en dålig mamma, och jag ifrågasatte mitt eget beteende.
Men, sen började jag komma till insikt. Det var ju faktiskt så att jag tänkte lika mycket på Max och Sags även om jag inte var vd deras grav. De fanns i med i mina tankar, känslor o i det jag pratade om dem hela tiden.
Jag hade på något sätt fått dem att flyttat in i mig. Jag behövde inte gå någonstans för att besöka dem. De bodde ju i mig.
Idag bor jag inte i närheten på samma sätt som jag gjorde då. Så det bidrar också till att det blir mer sällan. Men, om jag verkligen känner ett behov av att besöka deras grav så hindrar avståndet mig inte alls.
Hej fina Emma!
I dokumentären öar av minnen var det många personer inne i rummet när ni fick domen, var dessa nära anhöriga till er? Man kan genom tv:n känna er lättnad. Har precis sett båda dokumentärerna igen och beundrar din otroliga styrka!! Du är en fantastisk människa, precis som dina fina barn 🙂 Många Kramar Maria
Ja, det var anhöriga till oss som fanns där.
Sen var vår advokat och magnus och markus från ”kalla fakta” där också.
Inga mer.
Hej Emma,
jag undrade en liten sak,
upplever du barnens närhet?
Ja, självklart gör jag det. Det mest underbara som finns är när jag drömt om dom, och vaknar av att jag fysiskt fortfarande känner deras omfamning.
Allt ”konstigt” som händer förklarar jag ofta med att det är Max el Saga som busar med oss.
En dag, när vi satt hemma hos mamma och pappa tillsammans med Magnus Wennerholm (min medförfattare) så pratade vi mycket intensivt om barnen. Plötsligt så ramlar det ut en sak ifrån videoskåpet.
Jag går fram och tar upp det, och det visar sig vara en sån där kasett som sätter in band till videokameran i för att kunna se den i vhs format.
Vi tittade skrämda på varandra en stund. Sen konstaderade vi att det nog vara barnen som busade, och ville att vi skulle titta på filmer av dem. Så det satte vi oss och gjorde då.
Hej!
Så fort jag läser din blogg om dina barn så tänker jag direkt på mitt systerbarn. Han dog i psd och det va de värsta som hänt oss. Och hur kändes det att se dina egna barn som inte är vid liv? När mitt systerbarn dog så fick vi se honom ett dygn efter och det va så hemskt. Inte hemskt men det va hemskt att han inte var vid liv. Han var inte skadad men det var otäckt att se ett dött barn. Han såg dock fridfull ut och de såg ut som han bara sov djupt. Jag tog i hans hand och tog i den, av vana ville jag han skulle röra handen.. Jag väntade och väntade men han rörde aldrig den. Det va så hemskt. Jag vägrade tro på det. Barn ska inte ligga där före oss. Barn förtjänar att leva och leka, busa och leva livet. Men så händer det grymma, så orättvist mot oss alla. Det är så hemskt. Jag har bilder på honom då fonus tagit dom bilderna. Dom tittar jag sällan på, det är väldigt svårt för mig att titta på dom men på något sätt är de tryggt att jag har dom. Har du oxå bilder av dina barn? Som begravningsbyrån tagit? Vad jag vet så brukar dom ta bilder sen ge till sina anhöriga. Skrev mitt mailadress om du vill svara eller skriva. Ta hand om dig. Kram på dig
När jag såg Max och Saga så visste jag fortfarande inte varför de var döda. Jag såg ju att de var det. Men jag förstod inte varför de hade så konsiga mössor på sig. Var de kanske rakade som jag? jag visste inte alls vad jag skulle tro. Jag gick inte fram till dem, och jag höll inte i dem. Jag var så rädd. Men, jag är så tacksam idag att jag iaf såg dem.
Det finns kort kvar från visningen. Det var sjuksköterskorna som tog dessa kort, och vi fick med dem. Min mamma och pappa har dem i trygght förvar om jag skulle vilja se dem igen. Men, jag har inte kännt att jag velat göra det sen visningstillfället. Jag vill minnas barnen som de var när de levde.
Nu har jag äntligen fått tag på läkaren som opererade mig här om dagen.
Efter massa krångel med telefoner, kötider osv fick jag till slut läkarens hemnummer för att ställa mina två frågor.
1. hade han hittat något fel när han opererade mig?
2. Jag skulle behöva lägga om bandaget runt huvudet. VAD får sköterskan byta ut och vad måste vara kvar för läkningens skull?
Han svarade snabbt och jag slogs än en gång över vilken mjuk och härlig läkare han är. otroligt mån om sina patienter och kunnig på det han gör.
På min första fråga så svarade han att han visst hade hittat något i örat.
Det finns tre små små ben i örat. Det mittersta heter ”städ” och det var helt ur läge. Därav min hörselnedsättning. För övrigt såg det jättefin ut i hörselgången.
Läkaren hade tagit ut det lilla lilla benet ur mitt öra, och format det så att det skulle passa bra på sin plats. Sen hade han på något sätt satt tillbaka det.
Nu var det upp till mig.
För att denna operation skulle förbli lyckad så tvingas jag vara så stilla jag kan.
Jag får inte hosta, nysa, lyfta tungt el skaka på huvudet. jag får heller inte flyga el spola vatten i örat på ett bra tag.
Tack och lov hade jag fått vissa av dessa resrektioner innan jag lämnade avdelningen i onsdags. Men, lite mer var det ju att tänka på nu.
Mitt bandage över huvudet ska sitta kvar i minst 10 dagar. O mitt öra är helt packat med någon sorts vadd.
På.min andra fråga om jag kunde byta förbandet sade han att jag kunde göra det om det var nödvändigt. Det var ju viktgit att det satt stabilt ett bra tag till, men, vi fick INTE röra packningen i örat. Det fungerar, tillsammans med alla andra restrektioner jag fått som ett gips.
Efter samtalet var jag glad att han faktist hade hittat något, men orolig över om jag skulle klara av alla saker som var nödvändiga för läkningens skull. Jag är beredd att göra mycket för att få tillbaka min hörsel. Men, jag har ju en dotter på ca 7 kg, och därför vore jag glad om de hade berättat för mig långt innan operationen hur jag skulle förhålla mig efter. Då hade jag och sambon kunnat planera lite mer.
Men, nu är det bara att göra det bästa av situationen, sambon är hemma med dottern, och jag med… fast jag måste tänka mig för hela tiden, att inte lyfta, gosa el bära för mycket.
Det tär på mig, det gör mig en smula deprimerad. jag vill ju vara nära Julia, jag saknar henne och känns lite som att jag stöter bort henne när jag inte kan lyfta upp henne när hon sträcker sig efter mig.
Hon är en ganska ”pappig” tjej. O jag får ta tillfällena på golvet och leka med hennes saker så ofta vi kan och hon har lust,
Resultat på detta kommer jag inte få förrän om ca 4 månader.
God morgon! Här kommer lite frågor och svar som en början på dagen
Hej har du sparat alla leksaker o kläder efter max o saga så att julia kan ärva eller har du slängt
Jag har sparat en del. I ett inlägg längre upp så finns det en bild på lite av det vi sparat åt henne. Kläder finnsdet en hel del från spciellt Saga för henne att använda.
Varför kom sköterskorna springande i illfart när du ropade?
Det låter som du inte var i så gott skick efter operationen.
Krya på dig.
Jag tror att de ville vara väl förberedda om det skulle vara någon allvarligt jag ropade om. Jag mådde bra, och det såg de ju när de kom. Det är ju en trygghet att man blir så uppassad på sjukhuset.
finns d ingenstans man kan se andra avsnittet, hela av det? . som på den sidan kunde man se lite va första avsnitt o sen hela, men sen fick man bara se lite av andra. men inget helt avsnitt. som jag fattar det som el är jag som har helt fel =)
Jag tror att hela avsnittet går att se på denna adress: http://www.tv4.se/1.901385/2009/03/19/oar_av_minnen
Hur går det att gå förbi huset där allt hände klarar du det eller går du andra vägar för att undvika
Idag så går jag gärna förbi huset om jag eventuellt besöker området. jag har även några gammla grannar där som jag har kontakt med och jag gärna är inne hos och hälsar på också. Deras hus ser precis likadana ut innuti.
Man hör ju helt klart någon som jämrar sig i SOS-samtalet. Vet du inte vem det är? Är det du själv eller något av barnen?
Det är mest jag som jämrar mig. Jag själv hör bara Max en enda gång.
Nu till min fråga.. måste man ansöka om att få ut skadeståndet som man tilldelats? Sker inte det per automatik? Vad är då meningen med att hon döms till skadestånd?
Jadu, det där är en knivig fråga tycker jag. För visst är det märkligt att man liksom måste be om att få ett skadestånd gång på gång för att faktiskt få det.
Tyvärr så är sanningen så. Man måste ansöka om att få ut pengarna först från gärningsmannen/kvinnan, om denna inte har pengar, så måste du ha papper på det från kronofogden. Därefter kan du göra en ansökan till ditt försäkringsbolag. När de har gått igenom vad som är ”skäligt” att betala ut för deras del kan du ansöka om resten hos brottofferjouren. Där gör de en tredje bedömning om vad de anser vara ”skäligt”.
hej! Tycker verkligen att du är en superstark person!
Fick du se både max och saga efter att dom avlidit? eller avstod du.
Tycker faktiskt att dom kämpade på bra för att hålla sig kvar i livet, eftersom dom var så små båda två och små kroppar brukar inte tåla så mycket. Men att Max och Saga gjorde det betyder att dom är speciella..♥
Ja visst är de speciella på alla sätt och vis.
Jag fick se barnen efter att de avlidit.Jag visste inte VARFÖR de var döda då. Men jag såg ju att de inte levde när jag tittade på dem. Det var läskigt. Men jag är glad idag att jag iaf gjorde det.
Det låter så sorgligt att höra att Max ropade efter dig.
Såg du inte dina barn när din sambo hjälpte dig?
Nej, jag kommer inte ens ihåg att sambon kom hem och hjälpte mig.
Du minns inte om du hörde barnen komma springandes eller nått ljud ifrån dom alls?
Nej ingenting.
Jag sitter och lyssnar på en låt som jag hörde för länge sen.
Jag var faktiskt i Norge på en föreläsning. Jag var och föreläste om ”avmakt”. På kvällen var det mat och underhållning. En tjej ställde sig och sjöng en sång av Åsa Jinder som heter ”ödet valde dig”.Texten träffade mig rakt i hjärtat, och människor som tidigare på dagen frågat mig varför jag inte grät fick se mina tårar falla.
Jag hittar inte låter på you tube. Men jag har själv köpt den på CD ON.
Texten går såhär:
Jag höll dig i min famn
Just innan du försvann
Du log mot mig och sa
Jag kommer snart tillbaks
Men ödet valde dig
Och tog dig bort från mig
Min gud vad har jag gjort för fel
Mitt barn nu är du fri
Det kostade ditt liv
Den vackraste var du
Är du i himlen nu
Du lämnade vår jord
All tröst är tomma ord
för smärtan som jag har
Den stannar kvar
Trots att det känns så svårt
Så döljer jag min gråt
och lär mig att förstå
att jag dig inte når
I tomheten ibland
Jag sträcker ut min hand
och ropar efter dig ändå
Mitt barn nu är du fri
Det kostade ditt liv
Den vackraste var du
Är du i himlen nu
Du lämnade vår jord
All tröst är tomma ord
för smärtan som jag har
Den stannar kvar
Till mina älskade barn Maximilian och Saga.
Det gör så ont. Jag saknar er så.
Jag fick en fråga förut om vart man kan höra SOS samtalet.
Jag skrev att jag inte visste, men att expressen har haft det ute. Jag har nu fått ett tips om vart man kan höra en del av det iaf.
Gå in på www.billandbull.se
Det är Magnus Wennerholm och Markus Junghards hemsida. De två som gjorde kalla fakta repotagen.
Om man klickar på ”Documentary” och sedan ”A murder case”. Så kommer ni in på lite bilder och även kan se lite klipp ifrån kalla fakta repotagen. Jag själv tittade på det sista och grät en skvätt. Scenen där vi får den slutgiltiga domen i vår hand är så stark. Det tar tag i hela mig och idag gråter jag när jag ser det. Gråter av lättnad att Max och Saga faktist fick upprättelse och att vi fick lung och ro i och med att hon från och med då skulle sitta i fängelse.
Tack och lov släppte vi in Magnus och Markus i allt vi gjorde. Tack och lov är de så lätta, givmilda, respektfulla, accepterande och duktiga både som människor och i sitt yrke.
Idag kan jag ju sitta och titta på dessa stunder. Om minnet någon gång skulle svika så kan jag ta fram dessa avsnitt, el boken. O minnas allt som det var igår. För jag ville inte glömma. Detta är ju en del av mitt liv.