Igår opererade jag mig.

Jag kom till lassarettet klockan 7.30 på morgonen. Jag fick eget rum med tv och efter det var det bara att vänta. Min operation skulle inte av förrän efter lunch.
Jag sysselssatte mig med att läsa böcker och se på tv. Jag var inte orolig för ingreppet då jag hade blivit lovad att få sova.
Vid 1 rullade de ned mig på operation,sedan fick jag vänta en liten stund på att allt skulle bli klart. De sövde mig runt halv 2 sen vaknade jag halv 5 igen. Jag låg och slumrade lite på uppvaket och undrade för mig själv varför jag hade så in i bomben ont i hälarna. Hade de opererat fel? Jag har nu insett att jag förmodligen legat med hälarna nedåt mot operationbritsen hela tiden så att det blivit något slags trycksår.

Vid 5 kom en sköterska och frågade om jag ville ha något mer smärtstillande. Jag tackade nej då jag fortfarande inte kände att jag ens var opererad.
Efter det så blev jag pigg. Jag satte mig upp i sängen och kände ett tryck mot kissblåsan som var av akut slag.
Jag fick ju dropp hela tiden, och nu var det tydligen slut.
Hade jag inte vart fastsatt i droppslangar, pulsmätare, blodtryckmätare och allt annat så hade jag sprungit upp och letat efter närmaste toalett. Men nu kunde jag bara lite ynkligt lyfta på huvudet och ropa ”ursäkta”.
Två sköterskor kom springande i illfart och tittade med frågande ögon på mig. Jag log och sade, jag måste verkligen kissa.
De kopplade bort allt som jag satt fast i. Men det var inte tal om att jag skulle upp och gå. Jag fick gott ligga kvar i sängen och bli inkörd på toaletten. Ett tag slogs jag av tanken att nästa sak de gör är att plocka fram ett bäcken åt mig. Men, tack och lov så fick jag sätta mig på toan i lung och ro medan de väntade utanför.

Snart fick jag åka upp till avdelningen. Där bytte jag om till mina egna kläder och plockade bort lite EKG klistemärken som de tydligen glömt kvar på mig. Jag fick en god köttgryta och ris att äta sen ringde jag hem och berättade att allt gått bra.
Sjuksyster sade att doktorn förmodligen skulle komma och prata med mig om en stund, så jag väntade tålmodligt på honom med en bok i handen. Men, när klockan började närma sig 19.30 så fanns det fortfarande ingen doktor i sikte.
Jag gick ut till skötersorna och frågade. De konstaterade att han förmodligen gått hem.
Jag blev lite besviken, Jag visste ju inte ens vad han hade gjort med mig. Jag visste att jag var lindad runt huvudet. Men om han faktist hade hittat något att laga el inte vet jag fortfarande inte.
Men, hem skulle jag. Så jag beställde sjuktaxi och gav mitt nummer till sköterskan som skulle be doktorn ringa.

Jag är nu beordrad att vila. Jag är jättepigg. Men jag får inte nysa, hosta, snyta mig el bära.
Det hade ju vart bra om jag fått denna information innan operationen. Då hade vi ju kunnat planera lite mer. Min sambo fick nu avsäga sig jobb de nästkommande dagarna för att ta hand om dottern.
Jag själv ligger här med en mössa på huvudet även fast jag är inne. Eftersom jag är lindad så blir det obehagligt för de som ser mig. Jag ser lite ut som jag gjorde straxt efter den 17:e mars. Inte lika svullen. Men, det blir lite obehagligt för dem iaf.
Julia tycker det är mest roligt och vill gärna undersöka och dra i både mössa och bandage.

Jag kom på, att i och med min operation, så kan jag skicka in den sista ansökan till brottofferjouren om skadestånd.
Vi har fått ut lite ifrån våra försäkrinfsbolag. Men långt ifrån det som rätten dömde tyskan att betala.

Pengar kan aldrig få tillbaka Max och Saga, pengar kan heller inte läggas som ett plåster på såren. För pengar är ändå bara pengar el siffror på ett papper.

Men, visst är det svenska systemet konstigt. Du sitter i en rättegång och får ett belopp uppläst som ska täcka det du vart med om. Bara det är befängt.
Efter det, ska en annan instans (brottofferjouren) som verkligen inte är rika. Pröva beslutet på nytt.

ja, vi får se vart denna historia slutar. Det ska iaf bli skönt att avsluta allt pappersjobb som har med brottet att göra. Oavsett om jag får nå mer pengar el inte så kommer det vara en lättnad att lägga iaf DET bakom mig.

Jag tror jag sagt det förut. Men jag säger det igen.
Hellre utan pengar med mycket kärlek än med pengar och utan kärlek.
Mycket går att köpa, men kärleken är något man måste förtjäna.

Men, jag är ju bara människa, jag måste också betala mitt tak över huvudet och maten på bordet.

Frågor:

Men jag har en fråga. Media och även du skriver ”tyskan” . Har du blivit mer negativt inställd till Tyskland och tyskar i allmänhet eller kan man sära på det o se att det är en person som vilken som helst eller ”representerar” hon sitt land?

Vilken bra fråga. O jag tror inte att du är den enda som undrar i och med mitt ordval.
Jag har INGET alls emot tyskland och tyskar.
Jag är nyfiken på landet, och jag är inte främmande för att åka dit en dag.
Språket läste jag i högstadiet, och förstår lite.
Men, i och med att de pratade lite tyska i rätten, så accocierar jag tyvärr det tyska språket till smärta. Men jag tror att det kan vara något övergående bara jag tränar lite i trygga miljöer.
Hon representerar inte sitt land. Utan hon är bara sig själv, och tyskland är ett land som hon kommer ifrån. Inget ont om det.

Var finns larmsamtalet som din sambo ringde

Jag vet inte vart det finns idag. men expressen har haft det på sin hemsida.

När händelsen ägde rum i hallen… vart befann sej barnen då medans du vart överfallen? Var dom i hallen oxå, i närheten utav dej? Tänkte du aldrig på att försöka kämpa emot för o skydda dej o barnen?
Vart du slagen först o medvetslös så du slapp se barnen när hon gav sej på dom?
Skrek aldrig barnen när de såg kvinnan ge sej på dej?

Jag vet inget alls om barnen mer är att de var vakna och jag inte hunnit lägga dem på kvällen.
Det brukade vara så att när det ringer på dörren el någon kommer hem till oss, så sprang de ut i hallen och ittade vem som kom på besök. jag är inte förvånad om det var det som även hände denna gång. Vardagsummet där de satt och tittade på tv ligger i precis anslutning till hallen.
Barnen hittades i hallen precis bredvid mig senare.
Jag hörde el såg inte barnen, jag blev förmodligen överfallen först. Om jag hade kunnat skydda barnen så hade jag självklart gjort det med mitt eget liv om det var nödvändigt.

Idag har jag vart på ”operationsplanering”.

Doktorn berättade för mig att han inte riktigt vet vad som är problemet. Jag har ett klart ledningshinder, och hörseltestet såg likadant ut idag som det gjorde förra gången.
Han ska öppna och titta vad han kan göra. Det finns ben i örat som man inte kan se med ett ultraljud. De benen kan behöva lagas. Men, det kan vara något han inte kan göra något åt också.

Är det då värt att operera?
Ja, det tycker jag, och det tyckte doktorn också.
Jag är inte rädd för att opereras, och jag har blivit sövd förut och det har gått bra.
Det enda jag är lite fundersam över är hur lång tid det tar för mig att kunna återgå till normalt igen.
Jag ska tydligen vara lindad runt huvudet i 10 dagar, sedan kommer jag inte höra något alls i upp till 2månader.

När jag åkte hemåt åkte jag in i Arboga och besökte biblioteket. Jag beställde en sal där till den 17:e Mars.
Vi kommer att börja eftermiddagen med att visa upp flaggor, och ni alla är välkommna att delta.

Det är nämligen så att min kära pappa sitter i styrelsen till RAV. Riksorganisationen för anhöriga till vårdsdödade. O jag själv är en aktiv medlem.
Ni kan läsa mer om RAV på www.rav.se
I föreningen så har vi sytt flaggor för och till våra anhöriga för att hedra dem. Dessa flaggor kommer vi att sätta upp så att man kan se och minnas.
Vi har sytt en flagga för Max och en för Saga.

Så på arbogas bibliotek så kan ni under eftermiddagen komma och se flaggorna,  innan cermonin med ljusballongen går av stapeln vid 19.07 på kvällen på meken i Arboga.

Det känns viktigt att göra detta för att tillsammans minnas mina två änglar och för att dela dagen med er alla som hjälp mig genom det svåra.

Svar:

Jag har en lite fråga, har sett att det finns en del som ställer lite dumma frågor (eller hur man nu ska uttrycka det) blir du aldrig ledsen när du läser dom?

 Nej, jag blir inte ledsen. Jag har ju givit er läsare möjlighet att fråga allt ni undrar över, och då får jag ju stå för vad jag lovat. Vissa frågor kan tyckas vara självklara för mig, och vissa andra av er. Men, det är bara att svara så gott man kan.

 Den bloggen som du hade innan händelsen? Hur länge hade du haft den? Hade du skrivit mycket om Max o Saga o eran vardag i den bloggen?
Varför stängde din familj ner den?
Hade inte den varit rolig att läsa nu o alla fina minnen?

 Jag hade haft min förra blogg i ca 6 månader tror jag. Jag hade BARA skrivit om Max och Saga och vår vardag i den. Vi hade/har vänner och släktingar i andra städer i sverige. Så jag lät dem följa vårt liv på det sättet.

Min familj stängde den pga att det försökte skydda mig så mycket som möjligt mot allt intrång i vårt liv i och med händelsen. De visste ju inte OM jag skulle överleva, och hur jag isf skulle vilja ha det. Det hade kanske vart smärtsamt för mig att se olika tidningar skriva av min blogg.

Bloggen finns kvar nu i pappersformat. Så jag kan ta fram den och läsa för Julia senare om hon skulle vilja.

 Jag hittade larmsamtalet din sambo ringde den kvällen o jag tycks oxå höra mej massa mummel… Det låter ju som barnen, men kan lika gärna vara du som stönar pga smärtan..?

 Det du hör är mest jag. Jag grymtade en hel massa.
Men, mitt i mina grymtingar tycker jag mig höra Max.
Men, det är ju ingen dom någonsin kan säga om jag har rätt el fel.

 Jag blev lite ledsen när jag läste att du tänkte slänga Sagas byxor till en början…

Frågar du aldrig Nicklas innan du gör dig av med nått av barnens grejer? ifall han skulle vilja ha det menar jag. Hur har ni delat upp det?

 Jag frågade Nicklas några gånger efter händelsen om han skulle vilja ha något från barnen som fanns hemma hos mig. Han hade ju själv en del saker hemma hos sig, men jag ville veta om det var något speciellt han önskade ifrån det som fanns hemma hos mig och barnen. Men, han har inte önskat sig något speciellt.

 Gråter du aldrig numera över dina barn?

 Jag sörjer mina barn varje dag. Men att gråta, med tårar. Har inte vart mitt sätt att sörja. Jag gråter på mitt sätt, och det är oftast att prata, el att skriva.

 Hur kändes det för dej när du uppfattade ordet ”mamma” som blev Max sista?

 Oj, vad ont det gjorde först.
Vi (jag och sambon) satt på rättegången och var lite nervösa över att höra larmsamtalet igen.
Vi tittade båda rakt framför oss, och plötsligt så satte vi oss upp båda två samtidigt. Vi tittade mot varandra med uppspärrade ögon. Jag såg på sambon att han uppfattat samma sak som jag. Han skrev i blocket ”det var Max”…jag skrev ”ja, det lät som han sade mamma”.
När vi tog paus sprang jag ut till min familj som satt i ”vårt” eget rum och slängde mig i famnen på mina föräldrar och grät.

 Under några svåra år i mitt liv drömde jag väldigt mycket och lärde mig tyda drömmarna. När man minns drömmar tolkar jag det som att de har något att lära ut som vi inte kan förstå i vårt vakna tillstånd.

 Jag tror att det egentligen var Saga i drömmen fast hon såg ut som Julia, och den andra flickan är barnet i dig själv. Barnet i dig själv är argt på vuxen-Emma. Kanske handlar det om att du inte har tillåtit barnet Emma att uttrycka sina känslor fullt ut efter händelsen. Kanske har kloka, vuxna Emma tagit all plats i dig.

 Menar inte att du gjort fel i hur du levt ditt liv efter händelsen, men kanske drömmen vill göra dig uppmärksam på något du missat.

 Eller så har jag helt fel, men detta var min spontana tolkning.

 Tack snälla du för din tolkning. Det kan säkert stämma, men det kan säkert vara helt fel också. Jag vet inte. Men vissa delar kan jag hålla med om… o nästan lära mig någon av. Så jag tar med mig dina ord som en lärdom i framtiden. Tack….

Igår skulle jag ta på Julia ett par byxor. Det var Sagas ljusrosa byxor som hon fått ärva, och jag log för mig själv när jag drog på dom.
Men plötsligt såg jag något på ena byxbenet. Det var någon som ritat med bläck på tyget.
Jag funderade en stund, och kom sedan på att det var Sagas eget konstverk på byxorna jag såg.
Jag suckade lite,fortfarande med ett leende på läpparna, och tog av Julia byxorna. Jag gick till köket och kastade dom i soppåsen.
Men, jag hann bara ut genom köksdörren då jag vände. jag tog upp byxorna från soporna igen (som tur var så var det en ren påse) och gick in med byxorna till Max och Sagas ”minneslåda” som jag sparat massa saker i. Där ligger byxorna nu. Jag kunde inte förmå mig att slänga något som Sagas faktist skapat själv. Även om det bara var bus, så var det ett roligt minne från min lilla prinsessa.

Jag fick frågan om mina kommande föreläsningar. jag kommer att skriva mer  om det på bokens hemsida. www.varforgraterinteemma.se, håll utkik där i fortsättningen.

Här kommer lite frågor och svar:

Jag undrar bara ifall du någonsin känner dig rädd osv när du är ensam eller när det t.ex. knackar på dörren? Kan du då inbilla dig saker?

När det knackar/ringer på dörren så stannar mitt hjärta under tiden som min hjärna börjar arbeta och tänka. Väntar jag någon? Vem kan tänkas komma nu?
Om jag kommer på att jag väntar någon så känns det bra. Men jag kikar ut innan jag öppnar, för säkerhetsskull.
Om jag INTE väntar besök, så går jag och kikar vem det är. Om det är någon jag inte känner så öppnar jag inte, pga att jag är osäker och kanske rädd. Men sålänge jag befinner mig på andra sidan min låsta dörr, och inte öppnar, så känns det okej. Då är jag inte sä rädd. Jag har kontroll på situationen, och JAG bestämmer reglerna.

när blev du o din sambo tillsammans på riktigt? Hur gamla var barnen då?
När tog det slut mellan dig o barnens pappa?

Nicklas (barnens pappa) och jag hade ett väldigt turbulent förhållande under alla våra 4 år tillsammans. Men jag gjorde deffenetivt slut april 2007.
Jag blev tillsammans med min nuvarande sambo i Juli 2007. Då var barnen 3 och 1 år.

Jag vet inte om jag kan/står ut med/vågar läsa din bok även fast jag vill… Kanske man behöver sällskap när man läser den? Eller bara någon o prata med?

Många har vart rädda för att läsa den. O jag kan varken råda dig el avråda dig från att göra det. Alla har olika förutsättningar att hantera saker.
Men, jag kan säga, som en tröst, att boken inte återger alla hemska detaljer, utan vi har försöka att hålla det på en sann men läsbar nivå.
En resencion såg ut såhär:
”Jag gråter och gråter och gråter. Kan inte sluta. Hennes berättelse kryper under min hud …
Det är en fantastisk bok … Fantastisk och fruktansvärd. Ni måste läsa den.” Moa Herngren, YourLife
Om du skulle vilja läsa den, och sedan har frågor, så finns jag här och lyssnar gärna och svarar på det du undrar.

Hurdan blir du berörd när du tänker på dina barn eller t.ex. hittar ett sådant kort som de gjort? Blir du aldrig ledsen eller fäller en tår…?

När jag tänker på mina barn, el hittar något ifrån dem. Så känner jag en värme i hjärtat. Jag fokuserar på att vara glad över att ha fått den tiden med dem som jag fick. Inte att vara ledsen över att jag inte fick mer.
Så när deras namn kommer upp, är det med ett leende på läpparna.

Hur gamla var ni när ni fick barnen?

När vi fick Max skulle jag fylla 20 om 5 dagar. Nicklas var 24.
När Saga kom skulle jag fylla 22 om 3 dagar och Nicklas var 26.

Jag fäller tårar när jag ser bilderna på dina barns rum, att de lekte där inne innan det hemska hände… Så fina, oskyldiga barn.
Hur känner du när du ser dessa bilder?

Jag känner mig glad när jag ser bilderna. Glad, men sorgsen. Jag önskar ju att barnen hade fått växa upp i dessa rum. När jag ser bilderna kan jag sitta och fantisera om
hur barnen skulle ha lekt där.

Jag bara undrar hur man kan överleva efter nått sånt här? Att heller inte få några skador är ju helt mirakulöst! Helt otroligt… Du måste ju verkligen ha haft en jäkla tur i oturen.
Jag önskar att dina barn oxå fått haft den turen.

Såklart har jag alltid önskat att mina barn också hade klarat sig. Såklart har jag funderat i banorna- Om jag ändå hade kunnat ta deras plats.
Tänk om de hade fått leva, och jag fått dö i deras ställe. Vilken mamma skulle inte tänka så… Men, nu blev det som det blev. O det är ingen annan som kan ta på sig ansvaret för det än tyskan. Så idag är jag glad över att jag lever.
Att överleva är nog lättare än att fortsätta leva…. Men, jag hade så underbart stöd, så jag lyckades med båda.

Men om vissa hörde barnen i det samtalet så borde väl din sambo oxå hört dom? Försökte han få kontakt med barnen eller fokuserade han bara på dig?
Låg ni alla 3 tillsammans i hallen?
Om det är Max man hör… Vad säger han?

Min sambo kommer inte ihåg att han hörde barnen. När man kommer i chock (som han uppenbarligen måste ha befunnit sig i) så kan man stänga av vissa sinnen.
Han säger själv, att han ”satte på autopiloten”. han bara gjorde utan att känna. han fokuserade mycket på att ringa SOS och att ta hand om mig
eftersom jag försökte sätta mig upp. Barnen låg ju stilla.
Vi låg alla tre i hallen.
Enligt min uppfattaning så är det Max man hör. han säger ”mamma”.

Var det inga grannar som märkte nånting alls? Inga skrik eller nått?

Nej, ingenting alls.

Jag kände igen mig i boken angående det att du varit så illamående och inlagd på sjukhus under graviditeterna.
Det var detsamma för mig. Jag fick diagnosen Hyperemesis gravidarum. Var det vad du hade också? Hur orkade du bli gravid igen?
Jag har en son och skulle vilja ha ett barn till, men känner att jag inte orkar med en sådan graviditet igen.

Det stämmer. Du och jag har lidit av samma ”åkomma” som gravida.
Min förhoppning var ju att det inte skulle bli lika illa nästa gång jag blev gravid. För läkarna sade att det inte måste vara så.
Men, nu efter mitt tredje barn, där jag också låg på sjukhus. Så har jag insett, att det här är mitt sätt att vara gravid. Så Jag är osäker på om jag orkar bli gravid en 4:e gång. Men det väger ju mot att ge Julia syskon. O syskon väger ju nästan lite tyngre.

Hej Emma! Jag har läst din bok och sedan dess följer jag din blogg! Du är stark och en sådan inspirationskälla så du anar inte …
en liten fråga om det är okej..Om du fick 1 dag med dina fina barn…vad skulle du göra då,förutom att krama och pussa på dom såklart…
men vad skulle du vilja hittat på med dom? Jag önskar dig och din fina familj all lycka i framtiden! Kram

Oj vilken fin tanke du väckte hos mig.
Om jag fick en dag med Max och Saga så skulle vi göra allt roligt som de ville göra.
Jag skulle ta mig tid att verkligen prata med dem så mycket jag kunde. Prata om allt som man pratar med små barn om. Jag skulle i samtalet berätta hur mycket jag älskar dom (utan att trötta ut dem med de orden) Men, mest av allt, så skulle jag LYSSNA på vad de har att säga.
Om de tröttnade på att sitta och prata så skulle vi laga mat och baka allt de ville. Vi skulle kanske ta en promenad till mormor och morfar.
De älskade att vara där, så jag skulle låta dem få träffa varandra. Men, dagen skulle vara helt på deras villkor.

ååå, inatt hade jag en sån hemsk dröm. Jag ville vakna och inse att det var en dröm, men eftersom jag inte gjorde det, så var jag ju säker på att det var verklighet. Jag känner mig inte alls utvilad. Drömmen tog så mycket kraft inatt.

I drömmen fanns Max här hemma, Saga var tyvärr inte med. Men, Max, Julia och en större tjej på ca 5-6 år var här. Den stora tjejen var en av mina vänners barn. Men jag vet inte VILKEN vän det rör sig om.

Jag och sambon hade alla barn här hemma, och skulle gå ut och äta mat på kvällen.
När det var sovdax för barnen, så lade vi Max och Julia i samma säng. De somnade och vi släkte och gick ut. Den stora tjejen vet jag inte var hon var. Men eftersom de ”små” barnen hade somnat, så gick sambon och jag ut och skulle äta mat. Någonstans på stan. I verkligheten skulle jag ALDRIG lämna varken mina el någon annans barn för att gå någonstans. Om jag går in ett annat rum och ska vara där en längre tid så tar jag ofta med mig en trådlös barnvakt (jag har alltid vart lite extra nojjig)
Men, här i drömmen så gjorde vi såhär.
Sambon och jag åt god mat, och skulle precis äta det sista när vi tillsammans inser att: HERRE GUD, VAD HAR VI GJORT? Vi kan ju inte lämna barnen själva hemma!!! Tänk om de inte sover längre!!!!!

Vi lämnade stället vi var på, och sprang hem. Ni vet hur det är när man springer i drömmarna ibland. Man kommer liksom inte fram tillräckligt fort… Vi sprang och sprang, och jag kände paniken växa för vad vi kunde vänta oss när vi kom fram.

När vi öppnade dörren möts vi av tre mycket ledsna barn. Julia ligger i Max famn och gråter, och Max ser lite uppjagad ut. Men han gråter inte. Den stora tjejen gråter, men är mest arg på oss för att vi gick…

Jag tröstar och gråter och känner såna samvetskval så jag vill bara gräva en grop och gömma mig. jag önskar för allt i världen att det ska vara en dröm och att jag ska vakna…. för… SÅN HÄR ÄR JAG JU INTE!!! jag skulle aldrig lämna mina barn!!!!

Nu sitter jag här, och är ÄNTLIGEN vaken! Julia och jag har kramats hela morgonen, och jag har sagt förlåt till henne även om jag vet att jag inte gjort något mot henne. Som tur är, så har hon också vart enormt kramig. Nyss somnade hon i min famn, och jag lät henne ligga där länge länge…

Idag har jag haft ett möte med en tjej som anlitat mig till att föreläsa.
Hon är verkligen en underbar tjej, och hennes två barn som var med gav mig tårar i ögonen av lycka flera gånger.
vad härligt ärliga barn är, och vad livet verkar lätt om man ser livet utifrån deras ögon.

Det är föreläsningeni täby som vi planerade för fullt.
Om ni vill komma och lyssna på mig, så kan ni kika in på den här hemsidan för att köpa biljetter osv.
www.randomroads.se

Jag kommer också föreläsa i Skövde inom en snar framtid. Jag återkommer om tid och datum där.

Frågor

En tanke som slog mig när jag läste boken är varför du inte (innan du hunnit läsa tidningar och se nyheter) fick se en bild på tyskan för att ev. kunna identifiera henne? Eller är det bara sånt som de gör i filmer?
Stor kram och tack för att du delar med dig av ditt liv

Tyskan ville inte gå med på en vittneskonfrontation, det vill säga där vi befinner oss i samma byggnad och jag kan titta på henne och några andra, för att polisen ska få ett utpekande.
Hon ville inte, och då var det meningslöst. De får inte tvinga någon.
Då kan man ju tänka sig att de borde visat bilder (kort) på henne, men åklagaren hade kommit fram till slutsatsen att hon på bild kan se väldigt olika ut. O det därför var en stor risk med att låta mig peka ut henne på bild.

Hej Emma!
Ska du föreläsa nåt i västerås?

Det är ingen inplanerat. Men jag är ledig många dagar, så om jag får frågan så kan jag säkerligen svara ja.

Jag läste nånstans att man kunde lyssna på SOS larmet på expressen b.la. Då var det någon som hade kommenterat i din blogg att de hörde nånting i det. Vad var det de hörde? Var det någon utav barnen?

Ja, vissa säger att de hör barnen. Vissa tycker inte att de hör något alls.
Jag själv tyckte mig höra Max.

Nu längtar jag till sommaren. Som jag berättat förut så gillar jag inte mars. Mest för att månaden väcker så smärtsamma minnen hos mig. Men också för att vi ligger i gränslandet mellan vinter och vår.

Förra året var det svårt att ta sig fram säkert som gravid med alla snö som var. Jag rammlade en gång. Vi var påväg till ett ultraljud, så jag var ju säker på att vi snart skulle kika hur den lilla mådde. Men uch vad rädd Jag blev. Men allt gick bra med både mig och bebisen.

På tal om något helt annat så längtar jag till nästa vecka då jag ska operera mig. jag hoppas hoppas på att de kan hitta felet så jag blir av med detta tjutande i örat. O att jag HÖR vad folk säger. Jag känner mig inte alls nervös. Det enda jag är lite funderas över är hur lång tid det tar för mig att att återhämta mig och märka någon skillnad,Någon som gjort någon öronoperation som kan berätta?

Jag har bloggat på hemsidan idag också:
www.varforgraterinteemma.se

Frågor:

Hej Emma! Jag ville mest bara säga att jag fällt många tårar för dig o dina fina barn.
Jag ville oxå fråga om du hann ringa SOS den kvällen o i så fall, skickade dom ut hjälp eller vad hände?

Jag hann inte ringa SOS. Min sambo kom hem bara minutrarna efter att tyskan gått. Så, det var han som ringde SOS.

 Vart i Täby ska du föreläsa? Vore kul att komma dit. 🙂

Lokalen heter ”Lokal Pont”. Jag ska träffa tjejen som anlitat mig idag. Kommer med mer information då!

Jag ville bara berätta att jag bloggat lite om mitt kommande projekt,  på bokens hemsida idag www.varforgraterinteemma.se

God morgon kära läsare!

Min tur att ta lilltjejen idag på morgonen. Hon tycker det är mysigt att sitta för sig själv och pula med saker på morgonen, därför tar jag mig tid att sitta här innan vi börjar med frukost.

Jag kom på att jag inte berätta för er vad vi gav till mamma i present!
Hon har vart en av de få som levt utan mobiltelefon. Hon är inte gammal. Hon fyller 50 nästa år. Men, hon har inte känt någon behov av att äga en.
Nu när hon fått tre barnbarn, så anser vi att hon behöver en. Ingen av oss har en hemtelefon. O när vi är iväg så vill vi ju ha våra mobiler med oss. Sitter hon då barnvakt, så kan hon ju inte ringa om det skulle vara något.

När vi lagt fram detta argument, så höll hon med till viss del. Hon är så mån om sina barnbarn att hon också förstod att det var ”dax att ta steget”. Men, för att hon skulle komma till skott, så köpte vi en liten enkel nybörjar telefon. Jag hoppas att hon blev nöjd, för NU ska den ta mej sjutton ANVÄNDAS!
Min fasa över om hon skulle uppskatta presenten el inte var obefogad. När hon öppnade sin andra present som var ett presentkort på en spabehadling så sade hon ”oj, det hade ju räckt med en telefon”.

Jag har en lite misstanke om att hon kommer att älska den där telefonen.
Hon var starkt emot facebook under en lång tid. När Magnus Wennerholm (som har skrivit boken tillsammans med mig) var hemma hos mamma och pappa en gång, fick han nog av hennes motvilja till detta, och skpade en profil till henne med bild och allt.
Idag säger hon att det blivit ett gift. Hon sitter där alla sina lediga stunder. :0)

Lite frågor och svar:

nyfiken på hur studierna påverkas av en operation för en som pluggar,

Om jag hade studerat så hade jag kunnat vara borta någon dag för en operation. Viktigast är ju att jag uppfyller målen för kursen jag läser ändå.
Nu är det så att jag tagit studieledigt fram till sommaren för att umgås med min dotter.
Så jag går som sagt mammaledig, och under dagen jag ska opereras ska min sambo ta hand om dottern.

Hej emma! Känner helt igen hur du beskriver hur Max illustrerat snögubben, min dotter gör likadant ( vi ska till Sälen om en månad ). Kom barnen nån gång iväg till Sälen eller var den resan inplanerad till efter ”händelsen”? Varma kramar till dig och din Goa lilla familj

Vi kom tack och lov iväg till sälen. Det blev barnens sista resa.

Jag har läst endel ur din blogg, och tänker köpa din bok. Jag har inte ord på hur djupt jag känner med er och det som hänt. Jag undrar dock: hur kommer det sig att du kallar tyskan för ’tyskan’? Varför inte använda hennes namn, alt ’mördaren’ t ex? Menar absolut inte att haka upp mig på ord, blev bara intresserad av det. Är det ett sätt att distansera dig (vilket ju i så fall är fullt förståeligt)? Allt gott til er!

Innan händelsen så var hon ”den tyska tjejen” för mig. O efter händelsen var jag inte säker på vad hon hette. Jag visste bara att hon kallade sig för ”Tine”.
Hon är ingen människa för mig, utan bara en händelse som tagit Max och Saga ifrån mig. Då kan hon lika gärna kallas tyskan. Jag tror det känns för personligt att kalla henne hennes namn, och för jobbigt att upprepa ”mördaren” hela tiden.

 Ursäkta att jag frågar, men ska dom operera i din öra och kolla eller operera in CI? Jag är döv så jag vet hur det är. Tänker på dig och är glad för din skull(op). Kram

Du behöver inte ursäkta din fråga. Det är okej att fråga vad som helst!
Vad jag förstått, så ska de först öppna och kika hur det ser ut i örat. Om de hittar något som ser konstigt ut ska de rätta till det.
Men, jag kan ha helt fel, han kan ha andra planer också. Jag ska på operationsplanering snart. Så då vet jag bättre.

Snart är vi inne i mars.

Månaden mars är ingen favoritmånad för mig.
Allt blir så påtagligt. Så nära. Jag minns vad jag gjorde de där sista dagarna med barnen.

För tre år sedan jobbade min syster Frida i sälen. Vi skulle alla åka dit och hälsa på henne.
Hon hade skickat lite bilder på hur det såg ut där hos henne.

Max ville titta på bilderna om och om igen. Han längtade sååå efter att få åka iväg. han hade fått en bob i julklapp som han skulle ta med. Han såg verkligen fram emot resan med spänning, och pratade om det hela tiden. När han pratade om det stoooora snögubben som han sett på bilden så illusrerade han hur stor den var genom att spänna ut armarna så långt han kunde, spänna ut bröstet och ställa sig på tå för att bli så lång som möjligt.

Ja, Mars medför många minnen. Det var nu i början av mars som barnen åkte till sin pappa och hälsade på i motala för första gången. Det gick jättebra, och jag visste (trodde) att vårt liv från och med nu skulle bli lite lugnare och mer förutsägbart. Jag trivdes med mitt nya liv, sambo, hus och allt annat.

Inte kunde jag tro att det plötligt skulle vändas upp och ned på allt….

Hur tillbringar årsdagen då?

Förra året sände vi upp ljuslyktor/ballongen på en fotbollsplan i Arboga. Det var över 50 ballongen som svävade på himmlen klockan 19.07. Precis 2 år efter händelsen.

(Bilden kommer ifrån en hemsida)

Min tanke är att vi ska göra samma sak detta år.
Men, jag kan inte förvänta mig att alla vill sörja Max och Saga år efter år.
Så jag tänkte mig en annan vinkel.
JAG kommer att finnas där på fotbollsplanen med mina två ballonger för Max och Sagas skull.
Men, någon annan kanske vill finnas där för någon annan avliden också…
Vi kanske kan göra det till en manifestation för alla våra avlidna/saknade anhöriga?