Jag lovade er en sak för länge sen. Ni har under min bloggtid haft en del frågor om Max och Sagas pappa, och jag ville ge er chans att ställa dom till honom själv. Nu har jag pratat med Nicklas, och han säger att han gärna vill möta era frågor.

Så nu ger jag er till slutet av veckan att ställa frågor till honom, så ska jag efter det ringa upp honom så att han får svara, och senare publicerar jag hans svar här.

Idag har jag vart i Växjö domkryka och föreläst för brottsofferjouren.
El nej, man kanske inte kan kalla det att föreläsa. Eftersom jag bara höll ett tal på ca 15 min.

Cermonin började med att alla fick tända ett ljus för alla el något specifikt brottsoffer. jag tände för Max och Saga såklart.
Efter ljuständningen följde en massa fin musik och fina människor som talade om viktiga saker. Sen blev det min tur.
Jag blev så tagen av stunden, allvaret och stämmningen att jag hade svart att tala. jag hade svårt att fokusera på att ge 100%, så jag hittade inte orden riktigt som jag brukar.
När jag gick av scen så kände jag mig inte riktgit nöjd. För jag hade velat göra så mycket mer.

När jag nu kom till hotellet, så ringde jag upp sambon, han håller på mycket med teater och sång. Min första fråga var: Hur gör man när man inte känner sig nöjd med sin prestation i ett offentligt sammanhang.
Min känsla just då var: Jag vill vrida tillbaka tiden och prestera bättre!

Min sambo svarade: När du går på en konsert så kan du ju säga ”det var bra, men inte lika bra som förra gången” så måste det ju få vara. Att man inte kan vara bra jämt.

han hjälpte mig lite med svaret. Men när vi lade på så kände jag mig fortfarande lite besviken på mig själv.

Det var ju så många som hade kommit, några hade sett mig förut, och visste ju att jag kunde bättre. De hade ju sattsat en del både tid och pengar på att jag skulle få komma och delta.
Men trots min egen känsla, så fick jag varma applåder och många kramar och värmande ord.

Kanske är det bara jag…. kanske var det bra ändå? Kanske hade jag en dålig dag, och förväntade mig för mycket av mig själv? kanske var det bra för mig att veta om att mina känslor kan ta över ibland.
För det var nog vad som hände…. att jag blev så tagen av stunden, att jag helt tapade fokus. Mitt fokus låg någ där Max och Saga finns idag. Idag var jag hos dom när jag stod där framme i kyrkan….

Nu lite frågor och svar

Varför har du sådant behov av att synas i media hela tiden. Det är hemskt det du varit med om
men räcker det inte nu? Du ältar ju detta i absurdum i media. Att du vill föra dina barns minne vidare kan jag mer än väl förstå men gör det gärna ihop med dina nära och kära som man brukar göra. Man uttnyttjar inte sina barns död för att bli rikskändis. Vad vill du uppnå att komma i historieboken eller bli rik? Lite osmakligt sätt att bli känd på.

Din fråga var om jag vill komma i historieboken el bli rik.

Mitt svar är:
Nej, jag vill inte komma i historieboken.
Om det är rik på pengar du menar, så är svaret också nej. 
Men, om frågan var om jag vill bli rik på kärlek och erfarenheter så är svaret ja.

Jag respekterar din åsikt.
Men, jag vet att alla sörjer olika. För vissa så är inte att sörja med sina nära det rätta sättet att ta sig ur en tragedi. Jag har hittat mitt sätt, och jag tänker fortsätta sörja så eftersom det ger mig viljan att leva vidare.

Har skrivit förut. Nu har jag kommit lite längre i boken, den sträckläser man inte. Man blir så berörd av den.Att tyskan är sjuk räcker inte att säga, det finns inte ord för vad hon är. Men denna bok väcker mera frågor hos mig.
Hur klarar man en sån här sak ?
Jag kan inte tala för hur alla ska göra. Alla är individer och måste göra det som känns bäst just då, för just dig. Men om man lyssnar på sitt hjärta och ser till att ta hjälp av sina nära, så har man goda förutsättningar till att orka.

Hur orkar man leva vidare ?
Som sagt allt är så individuellt. Men jag själv orkar för att det finns så mycket kvar i livet att älska och vara tacksam över. Om jag skulle lägga mig ned och dö jag med, då skulle jag gå miste om allt.

Det du och Tomas gått igenom är så fruktansvärt att man inte fattar hur ni kan leva överhuvudtaget ?
Vi har kärleken kvar.
Hur orkar man resa sig efter detta ?
Man orkar för att man VILL leva vidare. Ibland är det jobbigt, och då tillåter jag mig själv att vara nere för ett tag.

O här kommer nästa fråga:

Vad tror du själv det kan bero på att du lockar mest kvinnor?

Kanske för att kvinnorna identifierar sig med mig i min mammaroll.

Hej Emma!
Appropå (hjärn)spöken…
… tror du på ”spöken”, jag menar det som händer efter döden, att vissa avlidna personer har svårt att släppa taget och finns kvar som spöken? Jag tittar på Det okända (på kanal5) och blir förvånad att det faktiskt finns aktivitet hos vissa och att det finns medium som kan prata med döda. Tror du på detta? Och har du isåfall tänkt tanken att besöka ett medium för att genom denna personen få kontakt med Max och Saga?

Jag har längre velat prova på att gå till ett medium. Men jag är rädd att hon/han känner igen mig, och säger det som de antar att jag vill höra.

Jag vet inte om jag tror på det, men det vore spännande att testa.
Jag vet inte heller vad jag tror om spöken osv. Jag tror på det jag vill tro på, och jag tror att själarna finns kvar på något sätt. Men jag tror inte att det har möjlighet att förmedla sig.

Hej Emma! Jag hoppas att du inte tar illa vid dig men jag har några frågor till dig efter att ha läst din bok och grävt djupare i fallet…
– Vem var det som hälsade på er/din sambo kring lunchtid samma dag som mordet skedde?

Ingen hälsade på oss den dagen.

– Vem är Elisabeth? Hennes namn har dykt upp vid fler än ett tillfälle.

Elisabeth? Nej, nu hänger jag inte med på vem du pratar om… ??

– Hur kan du vara säker på att det är tyskan som är skyldig när du beskrev en helt annan person i förhören?

Jag minns vem som fanns där utanför dörren, och i min hall den kvällen. Det vara samma människa som jag senare såg i rätten.

Jag gjorde förhören så gott jag kunde utefter mitt tillstånd just då.

Det blev ändrade planer.
Efterlyst hade andra saker som de behövde ta upp ikväll.
Så inslaget där jag kommer att vara med kommer att sändas vid ett senare tillfälle.

Redaktion hade försökt få tag på mig, men jag har ju tappat min mobil, därför detta missförstånd.

Jag kommer att vara med på efterlyst ikväll för er som vill kika.

jag träffade Hasse Aro och hans kollegor i förra veckan. Jag hade med mig Julia och hon kunde verkligen inte släppa Hasse med blicken även fast det fanns många andra människor i rummet.
Julia var självklart inte med på bild eftersom jag håller henne utanför sådant. Men, hon finns ofta med på sidan av i många sammanhang.

Klockan 21.00 ikväll (onsdag)

Nu har det kommit ut mer bilder ifrån yourlife kvällen, Kika in här om ni vill: http://yourlife.nu/artiklar/2011/liveyourlife-ett-lyckat-event/

Och jag var nog ganska otydlig i mitt första inlägg. Jag ska berätta mer om författarna som jag nämnde tidigare. Mannen från Indien heter egentligen Janesh Vaidya, vill ni läsa mer om hans bok så finns den här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100124834

3 barns pappan som också är författare som jag pratade om heter Jan Wallentin och här kan ni läsa om hans ”james bond” bok;
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100124516

En annan sak jag glömde berätta var mitt misstag när jag skulle gå av tåget.
Jag satt där och halvslumrade på tåget. Klockan började närma sig 12 på natten och jag kände att en säng inte hade vart helt fel.
När det var några minuter kvar till min station så började jag plocka ihop min tillhörigheter. Jag hade spridit ut mig en del. Men tyckte att jag fick med allt.
När jag gick av tåget så kände jag i min ficka efter mobilen, nycklarna och plånboken (som jag alltid brukar göra för att försäkra mig om att allt är med)
Men, jag hittade inte mobilen!
Tåget stod fortfarande kvar, och en värdinna stod i dörröppningen och såg förmodligen min förvirring. Hon frågade om jag glömt något, och jag svarade -Jag tror det.
Hon sade att jag hann gå tillbaka och titta om jag skyndade mig.
Jag sprang tillbaka till min plats och kände paniken av att kanske tvingas följa med tåget en station till om jag inte hann av i rätt tid.
Jag sökte febrilt på min plats efter den lilla svarta mobilen. Men, nej jag såg den inte. Kanske berodde det också på att jag var så fruktansvärt stressad och hellre ville ligga i min säng än på en tågstation resten av natten.

Jag gick tillsut hem utan min mobil iaf… Jag ringde till SJ.s hittegods morgonen därpå och frågade efter min borttappade tillhörighet, men, de hade inte fått något meddelande om den än. Jag blev ombedd att återkomma idag (onsdag). Så nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 12 så att jag kan ringa.
Jag håller alla tummar för att den har kommit tillrätta.
Det är otroligt vad mycket information man har i sin mobil, alla kontakter, anteckningar, speciella ögonblicksbilder osv…. VARFÖR har jag inte kopierat sådant?

Gårdagen bjöd på ett stort event med ”Yourlife”. Kika in på tidningens hemsida här: www.yourlife.nu för att läsa om det.
Min uppgift var att presentera min bok genom att svara på några frågor. Men, roligast var nog att träffa mina läsare i pausen, då jag också signerade lite böcker.

Här kommer det lite bilder ifrån kvällen som fortografen Malin Barrling tog.

Här sitter vi på den lilla lilla scenen jämfört med den stora stora bilden ovanför. Jag själv tittade inte bakom mig så att jag såg bilden. Men, gästen före mig tittade upp och utbrast ”hjälp vad läskigt” när han såg sig själv i sådant stort format.

Här ser man också vår stora publik. 500personer satt och följde hela kvällen. Jag överdriver inte när jag säger att jag inte såg en enda man i publiken under kvällen.
Konstigt det där, vad män respektive kvinnor vill uppleva saker på olika sätt ibland.

Här ser jag ganska koncentrerad ut när jag ska besvara en av Carinas frågor.

Som jag sade, underbart att möta mina läsare! Här sitter också två underbara författare som jag fick äran att träffa under kvällen. Tänk vad vissa möten kan sätta sig djupt inom en, och vad man kan lära sig om andra.
Mannen som sitter närmast mig kom från Indien och hade ett hisnande tankesätt som rörde livet, drömmar och mål i livet. Jag satt nog med munnen öppen under hela hans tid på scen. För en klokare människa får man leta efter.
Mannen som sitter intill honom är trebarnspappa och liknas vid james bond i och med hans sätt att skriva.
Han har sålt sina böcker till 20 länder och bor fortfarande in en tre.a i stockholm med fru och alla barnen.
Vet ni vad hans argument för det var? Jo att matriella saker inte är viktiga.
Det fick mig att tänka efter lite extra när jag på hemvägen såg en fin sjal som jag väldigt gärna ville köpa.

Jag försöker att skriva något personligt till var och en när jag signerar böcker. Men efter över 1000 signeringar så är det svårt. Jag hoppas att ni har överseende med det.

Idag har jag vart iväg med dottern så att hon fick träffa jämnåriga barn en stund. Hon är verkligen inte blyg hon inte. Hon kryper upp i andra mammors knän och hälsar på.

Vi har också vart på ett fikabesök på ett café.
Men, där vändes min avslappnande dag upp och ned.
Vid bordet intill oss, så satt det en barnfamilj. De hade en liten kille på ca 3-4 år. O det hade kunnat vart Max som satt där bredvid mig.
Han var så overkligen lik min lilla ängel att jag blev alldeles tagen.
Familjen måste ha trott att jag var sjuk el nåt, men jag kunde inte sluta titta på deras lilla kille.
Just över ögonen så var det som att titta in i min egen sons ögon.
Jag ville bara springa fram och krama om honom. Men förnuftet sade mig, att min hjärna bara spelade mig ett spratt.
Jag blev mest glad… jag blev glad över att titta på honom. Han lekte så lungt med sina saker vid bordet. Som om inget kunde göra honom illa i hela världen. O det är ju så jag vill komma ihåg Max, och så jag ville att det skulle vara,
När jag lämnade cafét så gick jag väldigt nära pojken som tittade på mig och dottern när vi gick förbi. Jag sade hej då… han tittade lite konstigt på mig, men det kändes bra att jag iaf hade sagt det.

Lite frågor

Hej Emma!

Du påstår att man inte blir rik på att skriva böcker. Vad grundar du det på? Hur menar du att författare försörjer sig om de inte får intäckter?

 Du har rätt, visst kan författare försörja sig på att skriva böcker. Allt hänger på vilken avtal man har med förlaget.
Jag förstår det som att ju fler böcker man skriver, ju bättre avtal kan man förhandla sig till.

Jag kan absolut ha fel, men detta är min uppfattning.

 Hej vad skönt att du har det bra jag har fällt många tårar för dina barn och dig. Jag undrar du skrev nånstans att du hörde ett av dina barn på sos samtalet, men sen stod det i boken att dom va medvetslösa? dog dom på sjukhuset båda två? många kramar på dig och dina änglar.

 Max hjärta slutade slå redan i ambulansen. På väg till örebro så lyckades de få igång det så att det slog något enstaka slag. Men, när de parkerade på sjukhuset så ”var det bara ett streck” som de sade på sjukhuset.
Saga klarade sig längre,  de var till och med på väg att operera henne när hennes hjärta inte orkade mer.
När jag satt på rättegången och SOS samtalet spelades upp, så tyckte jag mig höra Max.
Jag kikade på Sambon och han tittade menande på mig. Han hade också hört något.
Vi vet inte idag om det faktiskt var Max. Sambon minns inte att han hörde något när han var i hallen. Men, det KAN ha vart han. Även om han gick in i medvetslösheten igen efter det.

 Vände polisen på dessa stenar med att Thomas hade kommit i gräl med killarna som betett sig illa?

 Jag har inte läst hela förundersökningen.
Så detta kan jag inte svara på tyvärr.

 Hej Emma! Hoppas du har det bra!
Jag har läst ut din bok, och tycker att du är en fruktansvärt stark kvinna. Har även skrivit lite fint om dig och boken på min blogg, om du vill kolla.
Sen har jag en fråga:
Under all den här tiden, vad har varit jobbigast/lättast?

 Du får gärna skriva din bloggadress då, jag kan tyvärr inte se den nu.

 Svårast under denna tid har vart att inse att Max och Saga inte kommer tillbaka.
Än idag kan jag önska att någon kom fram till mig och berättade att de senaste 3 åren bara har vart ett enda stort skämt.
Jag har haft svårt att inse att jag inte kommer att få berätta att jag älskar dom igen.
Men, insikten tar form mer och mer för varje dag i en process.
Jag tror att jag är på andra sidan idag, jag är säker på att jag har insett faktum nu.

 Lättast i detta är att älska de runt om mig som är värda att älskas.

Igår var det Maximilians namnsdag. 

Max och Maximilian stod det i almanackan.
En del av er har hört detta förut, men för er som inte gjort det så vill jag berätta igen om Max sista namnsdag i livet.

På förmiddagen den 1:a februari 2008 så tog jag fram almanackan och visade Max vilken dag det var, och så visade jag vart det stod Maximilian. Jag berättade att det betyder att det är hans dag och att han har namnsdag idag. Han log lite försiktigt, men förstod ju inte riktigt vad det innebar.
Senare på dagen så gick vi till affären och handlade. När vi kom fram till glassdiskarna med paketglass sade jag till Max:
-Eftersom det är din namnsdag idag så får du välja vilken glass du vill så att vi kan fira dig!
han lös upp och började kika vilken han skulle välja. Det slutade med att det blev isglass med spindelmannen på.
När vi betalat sade jag åt honom att lägga glassen i påsen, men han vill pront bära hem den själv. Så trots kyan så gick han och bar på glasspaketet hela vägen hem.
När vi ätit upp maten på kvällen, så sade jag till Max att eftersom han har namnsdag så får han äta HUR MÅNGA GLASSAR HAN VILL.
Han sken upp, men det visade sig senare att han inte förstått inebörden av vad jag sade.
max gick och hämtade en glass, och åt upp den, efter att den var slut, så kom han försiktigt ut i köket igen och frågade om han fick en till. Jag upprepade då mitt budskap om att han fick äta hur många han ville.

Vid det här laget så åkte jag ett ärende till mamma och pappa, så sambon tog över ansvaret för barnen och glassätandet.
När jag kom hem, så låg det en halväten glass i slasken. Han hade orkat med 2 hela, men den sista blev för mycket att äta upp för den lilla killen. :0)

GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN MIN PRINS

Hej Emma!
Beklagar din sorg. Vet hur det känns att sörja men inte på det sättet som du gör. Lider verkligen med dig. Har en son som är lika gammal som Julia.

Jag har en fråga som jag är väldigt nyfiken på. Du är ju nu författare och jag undrar hur mycket får du per såld bok? Skulle väldigt gärna vilja veta det då jag själv skulle vilja ge ut min bok sen men ingen vill svara.

Royaltyn (inkomsten) räknas inte per bok, utan kommer att vara en viss procent av hela vinsten på försäljningen.
Procentsatsen är olika från avtal till avtal.

I mitt fall så kommer royaltyn att delas på tre efter som vi är tre skapare av boken.

Om man ska skriva en bok så tror jag att man främst ska göra det gör att blir rikare inombords av det. För en sak är säker, man bli inte rik i kronor på det.

Lycka till med utgivningen av din bok!

Hej, nu har jag sträckläst ut din gripande och intressanta bok. Jag funderar över hur du bearbetar sorg nu, gråter du fortfarande ”genom munnen” eller kan
du gråta tårar nu?

Jag spyr inte längre. Inte mer än då jag var gravid. Men, jag spyr inte till ”vardags” längre. Jag behöver inte det eftersom att jag har hittat ett nytt sätt. Nu pratar jag massa genom att föreläsa och vara ute och påverka på andra sätt, t.ex. genom bloggen. Det är mitt sätt att sörja idag…. O jag är så glad och tacksam för att ni orkar lyssna på mig.

Jag skulle gärna vilja se ”när himmelriker rasar” men hittar den ingenstanns, finns den att se?

Jag håller på och pratar med SVT om att sända ”när himmelriket rasar” igen. Jag återkommer om deras svar.

Du skriver i din bok om att din sambo Thomas hade ovänner som rör sig om ett svineri i en ABF- lokal som han ansvarade över.
Hade din sambo dessa ovänner i samband då brottet begicks?

I boken står det bara att han hamnade i gräl med dessa människor för att de betett sig illa.
Han såg inte dessa som sina ovänner på något sätt.
Grälet tillhörde det förgångna och varken Thomas el ”gänget”hade egentligen något agg mot varandra då på händelsekvällen.
Men vid detta samtal som Thomas hade med min pappa, så vände och vred de på varenda sten. O detta var en av många stenar.

Idag har vi vart till vårt magasin och hämtat lite saker.
Vi håller på att ställa iordning ett rum åt Julia. jag tackar sambon från djupet av mitt hjärta att han i smyg ställde undan lite saker som var Max och Sagas när jag febrilt ville slänga allt.
Nu kan Julia få en blandning av sina egna och Max och Sagas saker och möbler i sitt rum. Det känns jättebra. Jag vill att hon ska ha dem nära sig hela tiden, och jag vill att hon ska lära känna sina syskon på något sätt.
Att hon får leka med deras saker hoppas jag är en bra början. O för mig känns det varmt i hjärtat att veta att mina två stora barn lever vidare när Julia leker med deras saker, som nu är hennes alldeles egna.

Självklart ska sladdar och sånt bort innan Julia får härja fritt här inne. Än så länge har vi bara ställt in allt.

Nu kommer det lite frågor och svar

hej du skrev nånstans att tyskan ringde dig samma år? vad sa hon ville hon då? det står inget om det i boken!

I rättegången kom det fram att de undersökt Tyskans mobiltelefon. I hennes samtalslistor såg de att hon ringt mig vid ett tillfälle i Januari 2008. Jag har inte svarat pga att jag inte vart hemma el så hade jag dragit ut telefonjacket pga att vi höll på att flytta. Så jag har inte pratat med henne någon gång.

Hej Emma!
Var det inte så att rätten mer trodde på dig och dina systrar än denna minnesexpert?

I tingsrätten dömde de tyskan utan hänsyn till mitt vittnesmål. I hovrätten fick hon samma påföljd, men där tog de viss hänsyn till mitt vittnesmål. Hur de vägde mitt minne mot minnesexperten kan jag inte uttala mig om. Men man kan kanske läsa sig till det om man läser domen.

Ditt minne efter skadan anses vara väldigt unikt. Skulle du då kunna tänka dig medverka i någon större internationellt forskningsprojekt om hjärnskador och dess självläkning.
Med tanke på det våld du utsattes för så är forskare världen runt nog vädigt intresserade av hjärnans återhämnting efter våldsamma skador mot huvud.
Här kan du bidra till att hjälpa andra som utsatts för kraftiga skador mot huvud.
Tänker speciellt då på ungdomsvåldet där sparkar mot ansikte och huvud är vanligt förekommande.

Självklart skulle jag kunna tänka mig att medverka i forskningsprojekt om det skulle kunna hjälpa någon annan i framtiden.

Detta leder till min fråga lite:
Hur klarar man av att kontrollera sig efter att något sådant hänt? Du har aldrig haft tanke på att träffa tyskan och försöka få ur alla svar från henne? Försökt övertala henne till att erkänna? Jag tror jag hade blivit galen att aldrig riktigt få reda på vad som hände, undrat hur hon tänkte när hon genomförde en sådan handling.

Jag förstår din fråga. Jag har velat ha svar på allt under min bearbetningsprocess.
Jag har byggt ett pussel, men i detta så fattas det en bit med information, och det är ju tyskans historia. MEN, jag har kommit så pass långt att jag känner att jag kan gå vidare utan den pusselbiten. Den är inte viktigt, för det är ganska uppenbart vad hennes tankar och motiv var.
Jag har lämnat henne där borta i det förflutna, för hon är inte värd en plats i mitt nuvarande liv.
Här finns det bara plats för de som är värda att älskas. Jag orkar inte lägga energi på gräma mig för att hon inte ville berätta.
Jag vill inte träffa henne, hon är inte värd mitt sällskap.

Sedan undrar jag också, själva händelseförloppet gick väldigt snabbt har jag förstått? Ca tio minuter? Det var ingen som såg något eller någon precis efter det hade hänt? Hon måste varit precis i närheten när din sambo kommit hem?

Ja, det gick otroligt snabbt, ingen vet vart hon befann sig när sambon kom hem och ingen verkar ha sett henne heller. Men, du har rätt, det är svårt att utföra så mycket och ta sig så långt på så kort tid. Hon fanns nog i närheten, men hur nära är det ju ingen som vet.