Detta har vart en intensiv vecka. Jag har haft två föreläsningar och sen har det hänt massa annat.

Min andra föreläsning ägde rum i Hallstahammar. Det var ABF som anordnande och det kom ca 134 personer och lyssnade.

 Jag var inte den som gillar att prata inför folk, i skolan så svettades jag och darrade när jag skulle ställa mig framför klassen.

 Så, jag var osäker på hur det skulle gå när jag började min föreläsningsturné i samband med att boken kom.

Jag bad mina nära att INTE kommer och lyssna på mig. Nervositeten skulle då bli värre trodde jag.

 Men, nu i onsdags så gav jag mina ena syster tillåtelse att möta upp mig i Hallstahammar och vara med och lyssna.
Det gick jättebra, och jag har aldrig känt ett uns till nervositet varken med el utan medlemmar från familjen.

Min förklaring till att jag har ändrat mig så drastiskt från skoltiden, är att jag nu pratar om något som INGEN kan rätta mig om. Det vill säga mig själv och mina känslor.
Ingen kan senare komma och säga att jag haft faktafel el liknande i mitt framförande.
De kan säga att de inte tyckte om mitt sätt att presentera på, el att jag var osäker/dålig/jobbig att lyssna på. Men, ingen kan rätta mig angående min upplevelse av det som hänt.

 Nu ska vi ha en mysig fredagseftermiddag/kväll……

 Nu några frågor

 Du tyckte alltså redan våren 2008 att du kom ihåg en del av hur det gick till? Du kanske minns det bättre nu? Det var väl ändå ingen som väntade sig då att ditt minne ett tag efter att du blivit skadad skulle vara över genomsnittet för en 25-årig kvinna? Har du gjort fler minnestseter efter dess med bättre resultat? Inga uppgifter om ditt minne innan dess finns väl heller?

 Jag kom ihåg saker vart efter. Allt kom inte som en stor smäll, utan min kropp tog in lite åt gången, precis så mycket den orkade.

 Jag gjorde ett minnestest på det skyddande boendet och sedan en gång till inför den kommande förhandlingen i hovrätten.
Det var ingen större förändring då jämfört med den första gången.

 O det är som du säger, inget minnestest hade gjorts på mig innan händelsen.

I din bok skriver du att du varit nyfiken och efterfrågat vad som hänt.
Varför gjorde du det när du själv säger att du minns allt?

 Jag minns långt ifrån allt.
Jag minns att jag öppnade dörren, att hon tränger sig in, och slår till mig.
Sedan minns jag att jag står mot väggen med henne framför mig, och sedan att jag ligger på golvet.

 Det finns en hel massa utöver det. Det var inte bara händelseförloppet i hallen jag ville veta mer om. Jag ville ju veta vad som hände i min sambo när han kom hem, om barnen var medvetslösa hela tiden i ambulansen/på sjukhuset, hur mina föräldrar fick reda på allt osv osv.

Men du, vad grundar den minnesexperten sitt utlåtande på?
Dina skador, traumat i sig självt eller vad?
Varje människa är unik, oavsett vad som hänt – så varför ger han dig ett så negativt utlåtande?

Minnesexperten grunda sitt utlåtande på all forskning som finns. Han har jämfört det jag minns med vilka skador jag har, och på den vägen räknar han ut att jag inte kan minnas något.

Han säger även att jag inte kan minnas något pga traumat jag blivit utsatt för. Så om jag förstått rätt, så är det en blandning av alltihopa som gör att han uttalar sig på det sättet.

 I rättegången kallades det även in en doktor som var expert på minnescentret hos människan. Han tittade på mina skador, och kom fram till att jag INTE var skadad där minnescentret sitter. Det vill säga, han ansåg att jag faktiskt kan minnas det jag vittnade om.

 har läst lite psykologi, & undrar lite om tyskan har något förståndshandikapp ? man får den uppfattningen

Jag vet inte om hon är förståndshandikappad på något sätt. Hon vägrade att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning, så de har inte kunnat ställa någon diagnos på henne.

Nu har jag kommit hem från föreläsningen jag hade idag.

Idag var jag på tingsrätten i stockholm.
Det var mycket intressant, och som alltid givande att möta mina medmänniskor där ute.
Jag vill gärna att min publik ska vara aktiv i föreläsningen och komma med frågor och be mig utveckla om det är något som är oklart.
En av frågorna idag rörde vad jag kände ang den här minnesexperten som sade att jag omöjligt kan minnas det jag vart med om.
Lyssnaren frågade vad jag kände om det, och om det inte var frustrerande att någon sade så om mina minnen.

JO, självklart var det frustrerande. Jag skulle nog säga näst intill kränkande.
För faktum är ju, att jag ibland önskar att det var så som han sade. Att jag inte skulle minnas något ifrån kvällen.
Då skulle jag kanske våga öppna dörren idag för okända människor och då kanske inte mina nära skulle känns sig tvingande att ringa mig innan de kommer på besök.
Men, nu är det ju så att jag minns kvällen, och jag måste leva med dessa minnen resten av mitt liv.
Sen kan minnesexperten säga vad han vill….

Nu sitter jag och förbereder en föreläsning som jag ska ha imorgon.
Även fast jag gjort det några gånger nu, så är jag nervös och förväntansfull inför varje gång jag ska ställa mig där.

Men nervositeten gäller inte bara själva framträdandet. Utan allt ska ju klaffa. Tåg, tider, telefonsamtal, teknik så som dator och högtalarutrustning.
Det är jättespännande, och en underbar känsla när man sitter påväg hem och allt har gått enligt planerna. Jag växer som människa för varje gång.

Om ni vill gå in och kika på vart ni kan få tag på mig som föreläsare så kommer det en länk här:
http://www.rav.se/forelasare.html

Vissa dagar får jag tankar som går ut på att jag har så mycket att vara tacksam över.
Visst har jag alltid tänkt lite så. Men bara när jag sett hur illa det KAN vara.

Ibland kan jag helt plötsligt stanna upp och känna tacksamhet över att känna smak på maten jag äter, el se vad som händer omkring mig. El att jag hör vad folk säger.
Jag känner mig också djupt tacksam över att ha en sambo som älskar mig och ett hem att bo i och som jag trivs i.

Visst har dessa tankar kommit mer och mer sedan händelsen.
För, som min sambo sade häromdagen. Det var inte självklart att jag skulle kunna gå, prata, höra el se igen. De visste inte i vilken skick de skulle få mig tillbaka.

Men, för mig har det ju hela tiden vart en självklarhet att jag ska bli den jag var innan det hemska hände. Jag skapade mig tidigt ett mål, och jag tror att jag nått dit.
Jag tänker aldrig på att jag vart nära döden el liknande.
Men något i mig måste iaf säga mig att jag har mycket att vara tacksam över…. eftersom dessa dagar fyllda av tankar om livets fömåner kommer till mig.

———————————————————————————–

En fråga hinner vi med också.

Hej min hjälte!

Idag valde jag att skriva om dig på min blogg.
Så jag ville att du skulle få chansen att se det jag skrev, ifall du skulle ta illa vid dig så vill jag gärna att du säger det :).

Jag har som jag skriver på bloggen följt dig sedan ”händelsen” och läser här flera gånger dagligen. Man vill ju inte missa något.
Jag blir så glad inombords när jag ser (läser) hur välmående och glad du verkar vara. Då inser jag ännu mer hur stark du faktiskt är. Du är för mig en hjälte och förebild.

Tack för att du delar med dig utav din vardag med oss.

Kramar från mig.

Jag ser tyvärr ingen adress till din blogg!
Annars vill jag gärna läsa

Nu sitter vi här hemma med tända ljus och pyamaser. Dags för fredagsmys ;0)
Men först några frågor och svar:

Hej! Åh jag blir så nyfiken.
Jag vet inte om du redan svarat på nån liknande fråga men jag skulle vela veta
Hur gamla var de när de dog?
Och hur gamla skulle dom vara idag om de nu inte varit borta?
Hemskt tacksam för svar 😀
Kram!

 Max var 3 år och 10 månader.
Saga var 1 år och 10 månader.

 Idag skulle Max ha vart 6 år och 8 månader
Saga skulle ha vart 4 år och 8 månader.

 Men om du i CV skriver att du har tre barn är det ju inte helt rätt. Kommer arbetsgivaren på det kan det då vara risk att du inte får jobbet. Det är då alltid bäst att vara ärlig när man söker jobb. Det finns då många kvinnor som är 27 som inte alls har barn och ingen ser det då som något onaturligt med en kvinna på 27 som har en sambo och ett barn på 1 år. Jag tror att i västvärlden är sådana fler än kvinnor på 27 som redan har 3 barn.

Jag vet därmed inte om någon har bett dig att försöka glömma att du överhuvudtaget har haft barn tidigare, att försöka glömma det som hänt och se till nuet och framtiden. Själv brukar jag tänka att efter döden kommer det att kännas precis som innan man föddes. Då fanns man ju inte heller och kunde inte önska att man skulle bli född. Eller tror du det är bättre att tänka att du har haft barn som tagits ifrån dig? Hoppas ialla fall det går bra med jobb och din nya familj.

 Tack för tipset.
Ang din fråga om det är bättre att tänka att barnen har tagits ifrån mig.
Jag vet ärligt talat inte. Det finns ingen mall för hur man ska göra i en liknande situation.
Så jag väljer att göra på mitt sätt, och jag hoppas att min blivande arbetsgivare har överseende med hur jag väljer att hantera detta.
Jag är en öppen människa, och vill någon ställa frågan till mig om varför jag bara lever med ett av mina barn så lovar jag att de får ett öppet och ärligt svar.

 Hejsan Emma! Vill börja med att sända över massa kramar 🙂
Några funderingar, kunde Thomas få någon kontakt med barnen när han kom hem eller var det bara med dig?

 Thomas fick bara kontakt med mig. Barnen rörde sig inte och var helt medvetslösa.

  I boken står det att någon bär ut Max, hade han redan dött då?

 Nej, Max var inte död då. Men, medvetslös. Det var ambulansmannen som bar ut honom till ambulansen.

 Har du pratat med de läkare som skulle operera Saga, trodde de att de skulle hinna operera?

 Jag har pratat med läkarna som vårdade barnen när de kom in. De hade fått upp Saga på operationsbordet. Men där hade hon avlidit.

Var det någon av dina anhöriga eller barnens pappa som åkte till dem på sjukhuset när de hade fått reda på vad som hänt med dem eller var det först vid visningen ni fick se dem igen?

 När barnen dött så skickades de med transport till uppsala för att genomgå obduktion.
Min familj var i uppsala näst intill varje dag, och när de, långt senare, fick reda på att barnen befunnit sig i samma byggnad som dem under lång tid så blev de besvikna över att de inte fått tillfälle att se dem då.
Eftersom det var jag och barnens pappa som var vårdadshavare och allt var strängt sekretessbelagt så hade det nog vart omöjligt för mina nära att få till en visning av barnen då.
Vi såg alla barnen vid tillfället för visningen (även barnens pappa).

 Har du läst ambulansrapporter och förundersökningen eller är det för jobbigt känslomässigt?

 Jag har läst utvalda delar. Men långt ifrån allt.
Jag vägrade titta på den digitala versionen så det inte gick att ta bort bilderna på barnen därifrån. Så jag har nu långt senare fått en papperkopia utan bilderna i.

 Är det ofta när du träffar nytt folk som de inte vet vem du är och vad som hänt dig?

 Nej, det har hänt väldigt sällan. De flesta känner igen mitt namn el mitt ansikte.

Jag har under bokens gång kommit på flera frågor som jag undrar över.. jag vet dock inte om du orkar eller vill svara på dem men jag ställer dem i alla fall. Tyvärr har jag glömt vissa frågor och hoppas jag får återkomma med dem när det kommer upp i mitt huvud igen.

 Det är helt okej att fråga mer senare. Det är bara att fråga på!

Känner du att det var, vet inte hur jag ska uttrycka mig, men ”skönt” att Max och Saga fick gå bort tillsammans så att inte en av dem hade överlevt och den andra fick åka till himlen ensam?

 Självklart hade jag önskat att ett av barnen hade överlevt. Om jag inte hade fått behålla båda så hade det vart en gåva att få ha kvar någon av dem iaf. Men ändå så vet jag att jag ofta har tröstat mig själv med att de alltid har varandra.
Det är svårt att svara på den frågan, men som sagt, jag önskar sååå att jag fått behålla båda, om inte så iaf en av dem.
Men nu blev det som det blev, och det känns varmt att veta om att inte är ensamma idag.

 O om en av dem hade överlevt, hur sjutton hade den mått efter att ha bevittnat det den fick göra? Vi HADE klarat det, det är jag säker på, allt är bättre än döden.
Men, oj vilken trauma för ett barn att få se sin mamma och sitt syskon bli så illa skadade. Och sedan själv tvingas uppleva samma sak.
Det är tankar som far ibland….

 Sedan har jag tänkt på det där med tiden, eftersom din sambo hittade er efter ca 10 min efter din kontakt med din syster på Msn, måste alltså tyskan varit otroligt snabb med sina gärningar med tanke på hur mycket våld ni blev utsatta för. Mina tankar därefter leder till att hon smygit runt i ert område innan hon gjorde detta. Det måste kännas fruktansvärt obehagligt! Jag har förstått att hon har följt dig och din sambo via era tidigare bloggar och det jag undrar är om ni skrev ut exakta tider då ni skulle göra olika saker tex. som att handla eller när din sambo skulle till arbetet? För jag menar, hur visste hon att han inte var hemma just då?

 Att hon befunnit sig i Arboga förut, och även ringt mig i Januari samma år har bevisat i rättegången. Så hon kan ha befunnit sig i våra kvarter tidigare.

 Hon och min sambo träffades lite och pratade regelbundet under en kort tid. Han hade samma jobb då, och samma regelbundna jobbtider.
Vi skrev inte ut i våra bloggar vilka tider vi var borta på dagarna.
Men eftersom hon redan visste sambons jobbtider så var det kanske lätt att räkna ut att jag skulle vara ensam då.

  Ringde hon på dörren?

 Jag vet inte om hon ringde el knackade på. Jag vet bara att det var någon som vill komma in.

 Och till min sista fråga, vad jag har förstått satt ni alla 3 i vardagsrummet när du gick och öppnade dörren till henne, min fråga är då hur barnen har hamnat i hallen där de hittades? Sprang de ut i hallen när de hörde vad som hände med dig eller vet du hur det gick till?

 Barnen befann sig i vardagsrummet. Jag själv satt i datarummet som vette ut mot gatan.
Jag gick och öppnade, och barnen brukade komma springande för att kolla vem det är som kommer.

Hej Emma!
En fråga jag tänkt på mycket men inte vågat fråga (tycker den är lite privat), men du
behöver inte svara:
Undrar om du och din sambo har kunnat ha ett naturligt sexliv efter detta som har hänt?
Det jag tänker på är att tyskan har har haft sex med din sambo (oskyddat dessutom eftersom
hon ansåg sig ha blivit gravid också). Har detta på något sätt ”äcklat” dig? Jag menar
absolut inte din sambo, utan bara tanken/känslan att dem har legat med varandra och han har
tagit på henne som han gör på dig.
Hur hade din sambo gjort om det visade sig att han var pappa till tyskans barn? Hade han
automatiskt fått vårdnaden eftersom hon sitter i fängelse elelr skulle han adoptera bort
barnet? Svåra och djupa frågor, men jag tänker mycket på er… Allt gott till er!

Ja, det var lite privat och med hänsyn till min sambo, som inte är lika öppen som jag, så
ska jag svara så kort men korrekt som möjligt.
Julia finns ju idag, och hon är gjort av ren och skär kärlek.

O just det här med kärlek vill jag återkomma till.
När min sambo är med mig är han det av kärlek.
Tyskan hade han precis lärt känna, och det blev någon form av engångsligg. Även om de
träffades efter det, och säkert hade sex även då. Jag har inte frågat hur många gånger
de legat med varandra. Det känns inte väsentligt,
Och jag vet att när han tar i mig så gör han det för att han älskar mig.
Det gjorde han aldrig med tyskan.

Det här med det påstådda barnet.
När vi fick reda på detta, så sade jag: ”MEN, varför har hon inte hört av sig? Vi hade ju
kunnat adoptera det!”Så INNAN händelsen hade jag velat ta hand om barnet.
Om det hade visats nu i efterhand att barnet fanns så vet jag inte alls hur vi velat
göra. O jag vet inte heller om min sambo automatiskt hade fått vårdnaden.

Hej Emma!
Jag läste SOS samtalet som din sambo ringde in och tänkte ställa två frågor om det är okej?

Kom din sambo hem precis efter att det hade hänt?

Ja, min sambo kom precis efter. Jag pratade med min syster på MSN, och 10 minuter efter att
jag sagt hej då till henne, så kom sambon hem, och tyskan vara borta.

I samtalet säger din sambo att du försöker sätta dig upp. Så du var vaken när han kom hem?
Minns du något av det här?

Ja, jag var vid medvetande när han kom hem. Men jag minns inget av det.

Hej. Måste bara säga att jag tycker du är så otroligt stark! Jag har en fråga som du säkert
själv måste ha ställt (du behöver inte svara jag förstår om du inte gör det) Varför följde
ingen med barnen? som mamma måste det ha känts fruktansvärt att veta att ingen av barnens
nära var med dom i deras sista stund! jag kan inte förstå din smärta men jag har gråtit
många tårar över det hemska som hände dig och dina barn. Du verkar vara en sån otroligt fin
människa, max och saga måste vara otroligt stolta där dom är nu och ser dig:) Önskar dig all
lycka här i livet! Mvh/Anna

När mina nära fick vetskap om vad som hade hänt så befann de sig i chock under ganaka lång
tid.
När man befinner sig i chock är man i stort behov av att någon bestämmer åt en och på så
sätt hjälper en att ta både stora och små beslut.
När min pappa fick vetskap om att jag var påväg till uppsala, men att barnen var kvar i
örebro. Så ställde han frågan till polisen, ”men, vart ska jag åka då”.
Polisen visste om att Max och Saga inte levde längre. Men fick/ville inte säga något.
Så, han svarade, ”åk till Emma, hon behöver er.”
Pappa åkte givetvis till sin dotter (mig) eftersom polisen sagt det,
Innan min pappa åkte, så väntade han in min sambo (som var på polisförhör) för att han också
skulle med. Under den tiden hade tidningar hunnit ”skrapa på ytan” om att barnen
var avlidna.
Pappa ville inte tro det. Men, något inom honom sade åt honom att åka till mig.
Allt var så obegripligt för alla mina nära. De var Chockade/rädda/förvirrade/ledsna. 
INGEN ville ge dem den informationen som fanns.

Nu i efterhand, så har nog alla mina nära ställt sig frågan varför de inte åkte till barnen.
Men, som jag sa i början, när man befinner sig i chock så klarar min inte av att tänka på
vad man skulle känna var bästa för framtiden.
Innan jag visste allt detta så ställde jag frågan om varför ingen åkte till barnen.
Men idag förstår jag att de inte gjorde det. O OM någon åkt dit, så hade de nog inte fått
vara vid dem i vilket fall eftersom de inte var deras vårdnashavare.

Ibland när jag är ute så kan jag plötsligt se en människa stanna upp och titta lite extra på mig.
Efter en stund spricker de ofta upp i ett ursäktande leende och säger, bara i förbifarten, ”jag tänker på dig” el ”vad stark du är” el något annat.

Vissa som jag berättar detta för tycker att det verkar lite konstigt och till och med läskigt.
Jag själv blir starkare för varje gång någon gör så. Inte för att det spelar någon som helst roll om folk känner igen mig till utseende el inte. Men för att de ger mig dessa stärkande ord på vägen.
Vetskapen om att jag har så många bakom min rygg får mig att känna att jag klarar vad jag vill i livet trots min hemska upplevelse i bakspegeln.

O nu lite frågor och svar

Jag undrar hur du presenterar dig för nya människor när dem undrar hur många barn du har?
Vad skriver du om din familjesituation i ditt CV?

Det var en bra fråga, och ganska aktuell. jag har precis skrivit mitt CV för ett sommarjobb jag ska söka, och jag satt länge och funderade hur jag skulle göra.
Det slutade med att jag skrev att jag var trebarnsmamma. För jag räknar mig fortfarande som det. Om de vill får de gärna ifrågasätta mig senare. Men, jag har faktiskt fött tre barn till världen. Sen är jag öppen att prata om varför de inte finns i livet längre om det skulle komma upp.

När jag presenterar mig så säger jag att jag är trebarsmamma. Ofta så har det blivit naturligt kort därefter att berätta att mina två äldsta barn inte finns i livet, och då kommer man ju in på varför de inte finns också.

Jag var orolig i början hur det skulle gå när jag fick såna frågor. Men det löser sig så naturligt tillslut iaf…

Någon skrev på bloggen att hon hade hört sos-samtalet på Expressen? Kan man lyssna på det via Expressens hemsida? (Antar att det är tidningen Expressen?)

Jag tror att det finns att lyssna på på expressen. Iaf en del av samtalet. Annars finns det i ett gammalt avsnitt av kalla fakta på tv4 play också. Men jag vet inte om det finns att se längre.

En fråga som jag vet flera som har ställt är om obduktionsbilderna som cirkulerade på nätet. HUR kan detta vara möjligt? Jag antar att det var en läkare som tog bilderna men vad hände sen? Har läkaren själv lagt ut bilderna eller kom kameran i orätta händer eller hamnade dem på sjukhusets dator och sedan spred någon ur personalen bilderna vidare? Det som förvåna mig mest är att det kan ske eftersom det är sträng sekretss om patienterna på sjukhus.

Du har rätt att det var en läkare som tog korten. Efter det så togs bilderna hand av polisen och polisen använde sig av dessa i förundersökningen.
Förundersökningen fanns digitalt och den var ju offentlig. Det är alltså någon som (förhoppningsvis) inte befann sig i tjänst el en helt vanlig privatperson som lagt ut bilderna på nätet för allmän beskådning.
Det är sjukt att det kan gå till så, och jag anser att Max och Sagas intrigitet har krossats totalt. men tyvärr så kan jag inte gör mycket mer än att säga att jag tycker att sådana bilder och även andra uppgifter i framtiden borde sekretessbeläggas.

Idag stod jag i kön på en affär.

Framför mig är det en familj med en kille som jag förståd var precis jämngammal med Max.
Jag tittade på honom, och började fantisera. Inte skulle Max kunna säga sådana ord? o vara så lång!
Jag försökte få fram en bild av hur Max skulle ha sett ut i den åldern. Men det var helt omöjligt,  kvar fanns bara den snart 4 åriga killen i mitt huvud. Han är och kommer alltid vara knappt 4 år för mig.

Det gör inte ont när jag ser andra barn i åldern mina barn skulle ha vart. För de har aldrig vart där.
Värre är det när jag ser barn i den åldern som Max och Saga var då de miste livet. Då kan jag känna ett sting av saknad. Men, förnuftet säger ju mig att alla barn är sina egna individer. Så självklart njuter jag av att vara kring barn i den ålder också. Det är lite som att få umgås med Max och Saga för en sekund.

Här kommer lite frågor och svar

Läste för ett bra tag sen att tyskan o hennes hemliga nätverk planerar en resningsansökan
till högsta domstolen, har du hört nånting om hur det går?

Eftersom jag har valt att lägga tyskan åt sidan oh inte låta henne uppta min tid, tankar och energi så har jag inte tagit reda på något alls. Jag litar på att de ansvariga hör av sig om något händer.
Jag visste inte om något nätverk el resning förrän du skrev det här.

Vad jag förstår så har inte hammaren hittats som användes som mordvapen.
Hade ni alla hammare kvar efter brottet och isåfall, undersökte polis alla dem ?

Du har rätt, hammaren har inte hittats.
Vi hade alla våra hammare kvar, och som jag förstår det har alla undersökts av polis.

Nu kommer det lite frågor och svar igen!

Har nu läst en bit till i boken. Har kommit till den delen som heter som boken. Jag läste om
hur du vallades i huset, fy vad hemskt. Flyttade ni nånsin in i det huset efter händelsen ?

Nej, det var aldrig ens ett altenativ att bo där igen. Men, jag var där inne när vi fick
nycklarna tillbaka och polisen hade lämnat huset. Jag var tvungen att få se hur det såg ut.
Jag ville veta vad Max och Saga hade fått gå igenom.

Var bodde Tomas ?

Thomas bodde med mig hela tiden. När jag låg i uppsala sov han på ett hotell i närheten,
och var på sjukhuset på dagarna.
När jag kom till västerås fick han bo i samma rum som jag. De körde in en extra säng bara.
När vi kom hem bodde han med mig hos min mamma och pappa.

Måste ha varit jättejobbigt att tömma huset, där finns ju alla minnen.

Ja, jag hade inte klarat av att tömma huset själv just pga alla minnen som finns där.
Vi hyrde in en flyttfirma som fick göra det åt oss. De magasinerade alla saker, och
sedan kunde vi gå igenom sakerna i den takten vi orkade med.

Har du kvar några saker som varit barnens ? Typ deras älsklingsleksaker ?

Ja, jag har kvar lite saker ifrån barnen. Lite har jag stoppat undan som för alltid kommer
vara fina minnen ifrån dom. Lite kommer Julia att få och lite har jag givit bort.
Max fick med sin sin favoritelefant i kistan och Saga en docka. 

Tänker på deras kompisar på dagis, hur berättar man för så små barn att något sånt här hänt ?
Dagisbarnen måste ju undrat liksom var Max och Saga tog vägen.

På dagis sade de att Någon var dum mot Max och Saga och att de inte finns längre utan bor
uppe i himlen.
Jag har alltid undrat över det. Om man säger till att barn att någon vart dum mot någon som
dött.
Är det inte så att ett barn kan tro att alla dör om man är dum mot dom.
Hur ofta säger inte vi vuxna. ”Du får inte vara dum mot honom/henne”.
Ärligt talat så är jag ganska säker på att man måste tala om sanningen för barnen. För de
förstår till slut iaf. O de VET när vi ljuger. Men Max och Sagas dagis gjorde rätt tycker
jag. Det är ju upp till föräldrarna att bestämma vad de vill berätta för sina barn.

Det fanns ju säkert saker på dagis som dom gjort, typ teckningar, halsband eller annat pyssel,
därtill deras typ extrakläder och
sånt. Hur gör man som dagispersonal med allt sånt ?

Dagispersonalen samlade alla sådana saker och gav dem till mig när jag var på besök. Det
uppskattade jag jättemycket. Jag har även fått en skiva med massa bilder av Max från dagis.

Minns så starkt att du under rättegången bar på en spindelmannendocka, har du den kvar ?

Ja, jag har spindelmannen kvar. Han kommer för alltid sitta uppe på min hylla här hemma.
Det är mitt sätt att ha kvar Max och Saga här hemma. Sagas napp hänger om halsen på
honom.

 Vill också se dokumentären igen, den som om jag minns rätt hette När himmelriket rasar,hur
går det med det ? Har du fått några svar angående den dokumentären ?

Nej, tyvär har jag inte fått något svar. Jag väntar till början av nästa vecka. Sen ska jag
tänka ut plan B för att få kontakt med dom. Även om de inte tänker visa dokumentären igen,
så vill jag har ett svar!

Själv miste jag min egen far för snart ett år sedan, jag vet
inte om du också hört detta, men man brukar säga att första året är värst. Håller inte med
om det riktigt, nu i julas var det jobbigt, första julen alltså. Annars tycker jag att dom
svåra stunderna kommer lite då och då. Hur upplever du uttrycket att första året är värst ?

Jag beklagar verkligen din förlust.
Jag har självklart hört uttrycket att det första åter är värst. Men jag inte gjort mer än
att bara lyssna på att det finnas ett sånt uttryck. För mig har har sorgen tagit så ovanliga
uttryck och vägar att jag inte tycker att jag passar in i någon mall som finns. Det vill
säga. Jag har insett att det finns ingen mall för sorg. Inte heller en tidsram. Jag tycker
det är lika tomt hela tiden, o man lär sig att leva med det. Men om det tar en månad el ett
år… det vet jag inte…

 Sorgen och saknaden får vi leva med, vi lär oss hantera både sorgen och saknaden, man lär
sig leva med faktumet. Men kom inte och säj att tiden läker alla sår, det uttrycket hatar
jag. Jag sörjer på mitt sätt, du kanske på ett annat, men det är varje sörjandes ensak hur
man sörjer. Jag har inte heller gråtit så mycket, det slog mig att vi visst är ganska lika
vad gäller det. Har jag ett fel sätt att tackla sorg på ?

Som jag skrev, det finns ingen mall. Då finns det inget rätt och fel heller.
En del gråter
En del skriker
En del pratar
En del sluter prata
En del kramas
En del slåss….

Jag skulle kunna hålla på i evigheter…

Tiden läker inte alla sår…Man lär sig bara hur man ska vårda sina sår.

Du gör det du känner är bäst, och det visar att du är en stark människa. Fortsätt så.

Nu ska jag faktiskt käka lite
frukost, hoppas jag får återkomma med fler kommentarer och frågor, allt eftersom jag läser
din bok.

Du är välkommen att fråga mer senare!

Hej Emma!
Hur gammal var Saga när ni fick reda på hennes sjukdom? Yttrade det sig direkt som nyfödd?
Gick det att amma henne?
Kram på dig!

Saga var 3 timmar när vi fick reda på att något var fel i hennes mage.
Min intution sade mig att något var fel. men barnmorskorna sade ”hon är född för tidigt,
de kan se lite konstiga ut och låta lite roliga då”
Jag trodde inte på vad de sade, men gick med på det just då.
Några timmar senare vid en läkarundersökning visade det sig, precis som jag kännt på mig.
Att hennes mage var uppblåst och hon lät precis som om hon hade ont.
Vi skickades till uppsala på en gång. Saga i ambulans och vi i sjuktaxi efter.

Eftersom det fick ta bort så myket av tarmen fick hon inte äta på länge. Men, jag var säker
på att jag ville amma henna om hon sedan fick äta mat. Så jag pumpade i många många veckor.
Imellanåt fick hon äta lite lite. Ca 5-15ml. Ibland kunde jag amma henne, då fick jag
ammningsväga före och efter mat för att se till att hon inte fick i sig för mycket. När hon
var 4 månader så gav jag upp, hennes mage orkade inte med så mycket mat som hon ville äta,
och det var en pina för henne varje gång jag tog bort henne från bröstet.

Idag har hela familjen vart ute och storhandlat mat. Att fylla upp frys och skafferie underlättar en del när man inte riktigt har tid att både handla, laga mat och äta fler gånger om dagen.

Vi var på en affär som vi inte handlat på sen Julia föddes. O vad roligt det var att hitta nya smaker på burkmaten åt henne. Tills nu har det vart svårt att variera. ”pasta och köttfärsås”  ”lasange” el ”macaronigryta med skinka”.

Visst lagar vi mat åt henne också. Hon smakar ALLT som vi äter. Med undantag för riktigt salt mat.

När hon var riktigt liten och vi började ge henne smakpotioner så kändes det lönlöst att stå och koka en potatis el liknande när hon var hungrig NU NU. När potatisen väl var klar, så var hon så hungrig och trött att det inte gick att mata henne.
Nej, då valde jag burkmaten som kunde värmas på några sekunder.

Nu sitter Julia med vid bordet, och tittar, smakar, petar och äter maten vi äter. Men, fortfarande är det ju så att hon vill ha mat NU inte sen, när hon är hungrig.
Då är nog burkmaten det bästa som finns att ta fram.

På tal om Julia.
När jag skrev mitt tidigare inlägg som heter ”Hittat rätt”. Så letade jag bland mina bilder på en bild på Saga.
Det finns ju självklart bilder på henne sen hon föddes, och sedan ändå fram till mars 2008 då hon dog.
När jag satt och gick igenom alla bilder, så slog det mig att systrarna är läskigt lika ibland.
När jag tittade på en bild på Saga 8 månader, så var det som att se Julia.
Men, när jag vände mig bort från datorn, och kikade på Julia, så såg jag ingen likhet alls. Hon är ärligt talat en kopia av sin pappa istället. :0)