Här kommer lite

Frågor

Och

Svar

Det är väl inte menat att man ska sitta och käfta mot en psykolog, utan mer att ventilera sina egna känslor.. Efter jag läst din bok så reagerade jag på att du skrev när ditt första riktiga gråt kom så var det efter att du kände dig sviken av din sambo. Det var efter att du varit på besök hos en psykolog och han ute och badat med din vän och inte infann sig på den tidpunkt ni kommit överens om. Kan detta bottna i att du kände dig sviken av att Thomas roade sig med din kvinnliga bekanta, samtidigt som du satt hos psykologen och bearbetade dina egna traumatiska minnen? Kan denna händelse ha fått dig avskräckt från professionell hjälp?

Jag måste rätta dig och säga att jag inte alls känner mig avskräckt. Det kan mycket väl vara så att jag senare i livet har bättre nytta av en psykologs kunnighet. Men, visst du kan ha rätt. Men det kan likaväl vara så att jag träffade fel människa vid fel tidpunkt i min bearbetning.

Hej Emma! Jag undrar en sak som slog mig imorse när jag höll på att få upp ett par tavlor i mitt hem. Jag höll ju såklart i en hammare eftersom den behövs för att få upp tavlorna, och när jag höll i den så slogs jag av tanken att detta är ju ett mordvapen. En sån alldaglig och vanlig sak som en hammare, finns ju i varje hem. Har du kunnat hantera en hammare sen händelsen? När ni har flyttat till exempel, och ska sätta upp tavlor eller så? Min fråga gäller egentligen både dig och din sambo, hur känner ni inför denna vanliga, men samtidigt groteska sak? Kramar, och tack för din underbara blogg och den inspiration du ger! Maria

Hejsan, och tack för din fråga! Det tog några veckor efter händeslen innan jag såg en hammare igen. Pappa hade plockat undan deras hammare under tiden jag bodde där, ifall det skulle orsaka obehag hos mig. Under sommaren kom det sig, av en ren slump att jag plötslig stod mitt emot en hammare. Vi anlitade en flyttfirma att flytta ut våra saker från huset till ett magasin. När sakerna anlände dit, så stod jag i ladan och pratade med en person som jag känner väl. Plötsligt såg jag att det hängde en klohammare bakom hans rygg. Men, jag konstaterade mest att ”Jaha, nu har jag tagit ett steg till” För det är ju så som du säger. Jag hade inte kunnat undvika en hammare för resten av mitt liv. Så vi har flera hammare i vårt hushåll, precis som våra grannar och er där ute. Varken jag el sambon känner obehag. Det enda som är otäckt är mina fantastier om vad som hände min barn den där kvällen… med en klohammare…

För ett bra tag sedan kunde man se en dokumentär som handlade om din familj, jag tror den hette ”när himmelriket rasar”. Har nu sökt febrilt efter den på nätet men den finns inte tillgänglig att se någonstans längre. Du vet inte vart man kan se den? Tack för en fin blogg, du är en förebild för många. Kram

Hejsan! Ditt mail gjorde att jag fick en ”spark där bak”, och äntligen skrev ett mail till Eva Hamilton på SVT. Dokumentären ”När himmelriket rasar” är efterfrågad på fler håll. Jag har verkligen försökt få dem på SVT att släppa avsnittet på SVT play el liknande. Pernilla Gillback, som gjorde repotaget har försökt hjälpa mig, men vi har tyvärr inte kommit någonstans. Nu vände jag mig direkt till chefen, och hoppas på ett positivt svar. Jag hoppas verkligen att de kan sända dokumentären igen, el som sagt släppa den på annat sätt för allmän beskådning. Jag hör av mig om svaret från Eva.

Vad härligt det är när ens barn börjar komma upp i en ålder då livet inte bara består av mat och sova.
Vad spännande det är när man gör saker med sitt barn och man ser intresset lysa i ögonen.

Självklart pratar jag om Julia. Hon är 9 månader om några dagar, och livet börjar bli väldigt spännande för henne.
Hon har börjat visa intresse för andra barn och vissa aktiviteter är mycket roligare än andra. Hon kryper och reser sig mot saker. Hon lyssnar till vissa ord som hon förstår och vi har hittat vissa aktiviteter som hon tycker är jätteroligt att syssla med.

För mig som förälder går ju vardagen till stora delar ut på att göra henne lycklig. För, det finns ju inget bättre än att se sitt barn le med hela kroppen. När hon gör det startar något i mig, något som kan liknas vid ett beroende.

Jag är numera beroende av att göra mitt barn lyckligt, för jag älskar att se henne tillfreds med livet.

Den här hittade vi faktist på klädbytardagarna. Både sambon och jag blev rädda för dennes skratt. Det låter nästintill ondskefullt. Men, Julia älskar det!
Det är numera en av hennes bästa leksaker.

Vad skönt det känns när man hittat rätt!

I gymnasiet gick jag Barn och fritids utbildningen.
Jag fick högsta betyg i allt som hade med barn att göra.
Jag längtade till de lektionerna.
Däremot hade jag otroligt svårt med engelska, matte, ja till och med svenska vissa gånger.

Mitt mål var att bli förskolelärare.
Men, livet hade andra planer. Som ni vet blev jag gravid tidigt. Jag hann bara ta studenten och ha ett sommarlov, sen fanns det en liten bebis i min mage.
Åren rullade på med mammaledighet, vikariat på förskolor, graviditet igen osv.
När Saga var i dagisåldern sökte jag iaf in till högskolan. Jag skulle nu ta de sista åren till att bli det jag längtat efter.
Men, efter bara några dagar så insåg både jag och doktornerna att Saga var för infektionskänslig för att gå på dagis. Jag behövde vara hemma med henne igen. Jag slutade skolan.
Jag var inte alls ledsen för det, jag ville ju inget hellre än att leva varje sekund med mina barn.
utbildningen fick vänta lite till.

Som jag har berättat förut så fick jag ju sköta Saga dropp hemma. Det blev mitt jobb. Och vilken enorm utbildning jag fick på köpet… en utbildning som jag inte hade kunnat få genom att sitta och läsa massa böcker.

När Saga dog, så ville jag så gärna hedra henne, och på något sätt tacka henne för vad hon lärt mig under sin livstid.
Jag började om.
Jag läser ju nu på komvux.
Jag läser in en utbildning som fanns i den andra korridoren under tiden jag gick på gymnasiet. Stundtals känns det som att jag kastar bort flera år på gymnasiet genom att börja om helt.
Men, å andra sidan, om jag INTE hade gjort detta, så skulle det kännas som att jag kastade bort Saga.

När jag befinner mig på förlossningen, så känner jag i varje lemm i kroppen att jag valt rätt. O här sitter jag med en studiehandledning (barnsjukvård) bredvid mig. Jag har snart gjort klart häftet. O jag har inte öppnat en enda bok än för att klara av studieuppgifterna. Jag har funderat ifrån mitt eget huvud, och jag har nog läst min egen ”saga”.
För det var ju en liten saga som lärde mig allt jag kan idag…. o det var en saga som gjort att jag vågade ta det här beslutet.

Dock har jag inte fått bedömningen än… jag återkommer med betyget på kursen….

En bild på Saga under en av hennes alla sjukhusvistelser. Colan är INTE hennes. Men, ser ni hennes bedjande min? :0)

Idag har jag satt upp den nya almanackan på väggen. Den har legat på skrivbordet i väntan på att den som det stod 2010 på skulle ta slut.
Nu är det en som det står 2011 på som hänger uppe.

Jag har redan börjat fylla i saker som ska göras. Men, jag är så glad för dom sakerna.
Förutom födelsedagar och andra årsdagar så är det föreläsningar för min del och spelningar för sambons del som fyller våra första månader på året.
Men, detta är ju saker vi ska göra på vår egentliga fritid. Självklart kommer vi fortsätta plugga, jobba och vara föräldralediga också så att vi kan försörja oss.

Jag har nyligen haft en mailkonversation med en dam som bokat in mig på en föreläsning. Hon undrade vad jag vill ha för rubrik på min föreälsning. Jag gav henne några förslag.
Men, nu undrar jag, har NI något bra förslag? Vad skulle ni vilja höra om om ni skulle lyssna på mig?

Jag har fått två frågor som jag vill svara lite mer på denna gång.
Det är två frågor som jag får ganska ofta, och som jag inte pratat så jättemycket om än.

Har du fått någon psykiatrisk hjälp
efter händelsen?Eller har det hjälpt dig att du haft din familj att prata med?

Jag blev aldrig erbjuden psykisk hjälp. Men, alla runt omkring mig tjatade på mig om att jag
BORDE gå till någon och prata. Jag vet inte om det var för att jag tycktes behöva det, el
bara att man BORDE göra det efter något såhär fruktasvärt.
Tillslut tröttnade jag på tjatet och ringde upp en psykolog och bokade tid. Efter ett fåtal
gånger så gick jag inte dit mer. Det gav mig INGENTING.Jag brukar jämföra psykologen med en
dålig journalist. Jag vill inte ha någon som sitter och håller med mig hela tiden och säger
”det är normalt”. Jag vill ha någon som ställer sig upp och säger ”Men Emma, där handlade
du faktiskt lite ovanligt och borde kanske tänka efter nästa gång” Jag vill ha ett SAMTAL för att utveckla mig själv.

Namnet ”dålig journalist” Använder jag inte för att jag på något sätt träffat på en riktgit dålig journalist.
Men, det är så att jag tycker bättre om de journalister som ställer frågor som ingen annan ställt. Frågor som får mig att tänka lite extra på svaret.
När man har träffat 10 journalister samma vecka. Så vet man ju precis vad de ska ställa för fråga. De behöver inte ens ställa frågan ibland. Jag kan rabbla allt ändå.
Därför är det spännande, utvecklade och en BRA terapi för mig att få frågor som jag inte tänkt på innan och som gör att jag inte har ett färdigt svar än.

Psykologen satt och nickade, sade att jag var normal, bad mig aldrig utveckla, och försvarade mig i alla situationer.
Men, jag är ju människa, jag VET ju att jag kan göra fel ibland.

När jag träffade på Magnus Wennerholm. Som är journalist, och min medförfattare till boken. Så hittade jag äntligen en människa som fungerade som min samtalsterapeft. han vågade argumentera emot mig  och till och med försvara andra i våra diskussioner.c

Har tyskan försökt få kontakt med er under rättegång eller nu efter??

Ja, hon försökte kontakta min sambo under tiden hon satt i häktet.
Polis och åklagare vet om det.
Vi skaffade då besöksförbud, och sedan dess har vi inte hört något mer. —————————————————————————————————————-

O sen lite mer frågor…….

Vad underbart att få ha dig med på en förlossning! Jag skulle känna mig helt trygg om jag
hade dig vid min sida. Du är full av erfarenheter kring detta nu, så jag tror du skulle bli
en jätteduktig barnmorska. Har du planer på att läsa till barnmorska senare eller har du
bestämt dig för att det är barnsköterska du vill bli?

Tack för de fina orden.
Ja, jag har planer på att läsa vidare till barnmorska. Men, jag ska jobba ett tag som
barnsköterska först tänkte jag. För att se om jag verkligen vill ta mig vidare. Min
upplevelse är ju att barnsköterskan/underskötersken har en mycket bättre kontakt med
pateinterna än vad barnmorskan har. Jag vill vara den som kommer med dricka när kvinnan är
töstig, hjälper till när det är jobbigt och har tid att prata om paret är oroligt. Inte
skriva massa papper och ta de tunga besluten, vilket ofta är en barnmorskas roll.
Då tappar man den omvårdande rollen tycker jag.

 I vilket fall som helst, så vet jag
(utan att känna dig), att du kommer att bli alla föräldrars stora trygghet. Har din och
dina systrars graviditeter liknat varandra på något sätt? Mådde dem t.ex lika illa som du
har gjort? Liknande krämpor m.m.?

Tack igen för att du är så snäll och tror på mig!
Ja, mina systrars graviditeter har vart lite olika min.

Jag har som sagt legat på sjukhus i ca 20-25 veckor under alla mina graviditeter pga
hyperemesis.

Ida, min äldsta syster mådde riktigt illa under första delen av gravididteten hon också.
Hon låg inne på sjukhus i någon vecka. Sen klarade hon sig hemma. Även om hon fortfarande
behövde vara sjukskriven pga att hon fortfarande spydde mycket.
Den övriga tiden kantades av ganska vanliga gravididtetskrämpor. Det gick lite upp
och ned för henne.

Frida jobbade under hela sin graviditet, bortsett från sista veckan då det blev lite jobbigt
att lyfta tunga saker och sitta ned länge.
jag brukar skämta och säga ”hon fattade ju inte ens att hon var gravid”.
Jag tror att jag sade så för att jag var lite avundsjuk.
Hon klarade det mesta trots sin växande mage. Hon mådde lite småilla till och från,
men klarade att gå upp på morgonen och jobba ändå.

vi har fått äran att låna Max och sagas änglakompisar en hel livstid” var en av de vackraste
 meningarna jag hört i mitt liv. jag tycker det så väl beskriver din sunda syn på livet!
Känns det aldrig tomt och overkligt det som hänt? För vem tror att något sådant ska hända i
lilla trygga Arboga.. Är du extra överbeskyddande mot Julia? Många kramar till dig o din
familj

Nej, det känns aldrig overkligen ,eftersom det ÄR min verklighet nu. Tyvärr….
Tomt är det alltid, när jag tänker på att vi skulle ha vart 5 i familjen idag.
Ja, du har så rätt, inte trodde man att det skulle hända i Arboga där ”alla känner alla”.
Men, ondskan har inga gränser, och jag har lärt mig att acceptera det.
Nej, jag känner inte alls att jag är överbeskyddande mot Julia. Jag tar tillvara på livet
med henne mer nu. Är tacksam för varje sekund med henne. Men, ibland kan jag säga saker som
”herre gud, alla barn ramlar ju. Vi kan ju inte vara där och hålla i henne jämt”
Nu när hon försöker resa sig mot saker.
Det är bara ett av många exempel. Jag är likadan mot henne som jag var mot Max och Saga.

Hej Emma! Utan att känna dig så förstår jag att du är en bra människa. jag läste ut din bok
på ett och ett halvt dygn, kunde inte sluta läsa. väldigt gripande! Hur kom du på att du
ville skriva en bok? eller fick du förfrågan om det?

Forum förlag hörde av sig till Magnus Wennerholm. (min medförfattare) och frågade honom om
att skriva en bok om fallet. På den vägen är det.

Jag har ett litet tips till dig om du vill stötta andra par under förlossningen.
Då kan du utbilda dig till doula, som är en ”hjälpkvinna”. Enda kravet för att bli doula är
att man själv har fött barn. Läs gärna mer på www.doulaorg.com Önskar dig all lycka!

ååå, vad spännande, jag ska gå in och läsa om det på en gång! TACKa så jättemycket. jag har
vetat om att det finns ”doulor”.Men jag har än så länge inte läst så mycket om det.
Nuuu ska jag göra det tack vare dig! TACK!

Tack Emma för att du svarade på mina frågor! Fick dock en liten följdfråga till en av dom.
Den om när du låg på sjukhuset.
Du måste ju ha frågat mycket efter barnen? Vad fick du för svar då? Du måste ju ha undrat
varför du inte fick träffa dom…

Jag var säker på att mamma och pappa hade tagit hand om barnen. Jag lita fullt ut på mina
föräldrar. För de älskade/älskar Max och Saga lika mycket som jag. Jag var dock lite
besviken på dem att jag inte fick möjlighet att träffa mina barn. men, när de gång på gång
sade åt mig att ta det lungt och vila. Så gav jag upp till slut. Efter ett ga började de
säga ”de är borta, de är änglar hos mormor kajsa”. Då började jag nog smått ta in vad som
hänt.

Jag lovade ju att berätta om min växande familj.

Sommaren 2009 skämtade jag och mina systrar om att vi skulle försöka bli med barn samtidigt så att vi kunde vara mammalediga på samma gång och umgås massa tillsammans.

Vi förstod inte hur nära sanningen vi var.
Visserligen tänkte jag mig inte att skaffa barn än på ett tag, pga att jag nyss kommit in på en utbildning. Men ödet sade mig något annat.

I April 2010 tittade lilla Julia ut.
Men straxt innan det hade vi fått besked från båda minna systrar och deras sambos att Julia inte skulle bli ensamt barn under samma år. Det skulle inte bara bli en kusin, utan TVÅ!

Vår dröm hade slagit in, vi skulle kunna vara mammalediga samtidigt alla tre.

Min yngsta lilla syster(Frida) var planerad i november och min äldsta lillasyster (Ida) i december.

Som jag nämnde tidigare så hade jag påbörjat en utbildning, den utbildningen skulle leda mig till barnsköterska för att kunna jobba på förlossning och BB som har vart min dröm i många år. Min tidigare erfarenhet av förlossningar är mina tre egna, och även två vänners som bett mig vara med på deras förlossningar.
Så nu frågade jag såklart om jag fick äran att vara med på mina systrars stora dagar också.

Frågan var inte självklar för någon av dom.
De hade båda två sina sambos som skulle vara med, och jag visste ju att de skulle fixa det utan mig iaf.

En dag berättade Frida för mig att de hade skrivit en ”BB lista”. Det är en lista med saker som de vill ta med till BB. Hon sade att de hade satt ett kryss framför saker som inte gick att packa ned i väskan i förväg, utan det var saker som de fick ta då när det verkligen var dags.
Högs upp på deras lista stod mitt namn.
Jag blev alldeles tårögd.
Jag skulle få vara med när mitt första syskonbarn kom till världen.

Förlossningen var underbar, det var en otrolig upplevelse att få stå där på sidan av och se dessa fina människor jobba tillsammans mot det de längtat efter så mycket.
Jag försökte hålla mig i bakgrunden. Det var verkligen en balansgång att finnas, men inte finnas för mycket.
När Frida låg där och krystade så kände jag själv hur jag tog i tillsammans med henne. Det gjorde ont i mig att se henne ha så ont. Men, jag visste ju att kroppen gör det den måste i det läget. Så jag var inte orolig alls. Frida är min minsta lillasyster, men här stod jag bredvid förlossningssängen och såg på henne med ögon stora av beundran. Hon var en vuxen kvinna.

Tillslut kom det en liten liten tjej till världen. Trots att jag vart med på 5 förlossningar innan denna så har jag aldrig hört en bebis skrika så mycket vid sin ankomst som denna lilla prinsessa gjorde. OJ vilken lite kämpe hon var.
Det var motvilligt jag åkte hem den kvällen. Att se lyckan i föräldrarnas ögon, och denna gudomliga lilla varelse med Jangestigsblod i ådrorna som var Max, Sagas och Julias kusin var magiskt.

Denna lilla varelse fick heta Lova, och några veckor efter hennes födelse så gick vi spänt och väntade på att nästa kusin skulle komma till oss.
Ida hade tidigare sagt till mig att hon var säker på att hon och hennes sambo skulle fixa förlossningen själva. Det var jag också säker på att det också skulle göra. Så jag gav upp mina övertalningsförsök om att få vara med.

Men något hade hänt, Frida hade talat med Ida om hur det var att ha med mig på förlossningen. O på något sätt, så hade jag gjort ett bra intryck. Frida marknadsförde mig så pass bra, att Ida tillslut frågade om jag ville följa med henne och sambon också.
Hon trodde fortfarande att de skulle klara det själva. Men Frida hade tipsat om att det var bra och ha mig där som ”stand in” för det där ”lilla extra”.

Jag blev så överraskad, glad, och uppfylld av förväntan när jag fick frågan. Jag skulle även få uppleva födelsen av mitt ANDRA syskonbarn.

Frida hade sagt i samtal med Ida att ”det var så bra, Emma hade med sig nybakt bröd och varm choklad till förlossningen”.
När jag hörde detta kände jag lite press på att göra det lika bra för den andra systern som den första syster hade upplevt det.
Jag såg till att ha nybakt bröd hemma så ofta jag kunde.

Nu kom det sig faktiskt att jag HADE nybakt bröd dagen jag fick ett samtal om att det var på gång. Jag drog en lättnandes suck. Inte för att jag tror att jag hade blivit nekad att följa med, men mina egna krav på mig själv uppfylldes.

Denna förlossning var med min äldsta lillasyster alltså. Hon är endast 15 månader yngre än jag själv. O när hon låg där och tog i av kung och fosterland för att få se sitt efterlängtade underverk så var det jag som såg upp till henne. Hon kunde lika gärna ha vart 5 år äldre än jag. För jag ville bli som hon när hon inte gav sig trots en mycket kämpig förlossning. 

Ut tittade en kille, som inte var så liten som man kunde tro. Ida är liten i kroppen, och hade haft en väldigt liten mage. Men mitt andra syskonbarn som senare fick namnet Lucas, vägde straxt över 3 kg.

När jag åkte hem den natten så hade jag inte sovit på 25 timmar. Men min kropp var full av adrenalin, så det fanns inga problem i världen just då.

Lova och Lucas föddes med ca en månads mellanrum. Min lilla Julia är därmed lite äldre än sina kusiner. Men vad gör några månader när de kommer upp i åldern då de på allvar har nytta av varandra som lekkamrater.

Jag vet en mormor och morfar som är mäkta stolta över sina barnbarn idag.
De kommer att få fullt upp i många år framöver.
Jag är så lycklig över att ha så många barn i familjen. Jag önskar så att Max och Saga fått träffa alla dessa nya individer. Men om man ska tro på livets gång, så började ju Julias, Lovas och Lucas resa uppe hos Max och Saga en gång i tiden.
Vi har fått äran låna Max och Sagas änglakompisar i en hel livstid.

 

Idag fyller en vän år.

Ja, det är ju så att folk fyller år varje dag. Men, jag vill uppmärksamma denna födelsedag lite extra då han har en speciell plats i mitt och min familjs hjärta.

Magnus Wennerholm, som också är min medförfattare till boken blir 37 år idag.

Han är 10 år äldre än jag själv, men ibland kan han kännas som min lillebror :0) Med det vill jag inte säga att han på något sätt är omogen. Bara det att vi har olika styrkor när det gäller olika saker i livet som gör att vi måste ”ta hand om varandra” lite när vi ses.

GRATTIS Magnus på din dag, jag hoppas verkligen att folk runt dig uppmärksammar dig idag. O att du ser till att skämma bort sig själv om du är ute på jobb.

————————————————————————————-

Jag har fått några frågor om mina systrar.

JA, det stämmer. De har båda fått barn ganska nyligen.

Först kom det en liten tjej den 29.e Oktober
Sen kom det en liten kille den 2.a December

Jag var med på båda förlossningarna, o jag har velat berätta om dessa för er så länge. Men jag har velat visa de nybliva föräldrarna respekt, och har därför väntat.
Nu har jag pratat med dem, och de tycker att det är helt okej att jag skriver om detta.
Men, jag ska hålla er ovetande en stund till. Jag måste iväg nu, men jag lovar att en utförligare berättelse kommer om hur det känns att vara moster! till två underverk!

Gott nytt år på er alla läsare!

 Nu är vi inne på de första dagarna på ett nytt år.
Många ger nyårslöften, och funderar mycket på hur det nya året ska bli.
Jag själv tycker ärligt talat inte att nyårsafton är så väldigt speciellt. Jag blir ingen annan människa för att året byter en siffra. Jag har samma värderingar, tankar och mål i livet även fast åren går vidare.

Men visst är det mysigt att få ha en stor hejdundrande fest för att fira in något. I detta fall, ett nytt år. O inget slår ju att få vara nära sina nära när man gör det.

 Mitt nyår firades med hela familjen. Vi hjälptes åt med mat och alla tillbehör, så ingen skulle känna att förberedelserna skulle bli övermäktiga. Vi har ju alla småbarn nu, och även om de fortfarande år små, så tar de mycket tid och uppmärksamhet.

 Trerätters blev det.

Till förrätt: Crepes i 3 olika smaker. Till det serverades grönsaker av olika slag.

Varmrätten bestod av: Smördegsinbakad oxfilé med hasselbackspotatis, rödvinssås, bearnesås och en balandssallad.

Efterrätten (som vi var tvungen att vänta en bra stund med för att orka få ned): Alla fick en tallrik där det låg 4 SMÅ tallrikar på.
Tex ananas sorbé med ananas till, gapefrukt glass med gapefrukt till och två till. I mitten låg det en stor chokladmaräng.

 När vi smaskat klart på allt gott så var det en stund kvar till 12-slaget. Vi gjorde lite musiklekar, lekte med barnen och umgicks i soffan en bra stund.

 När klockas slog 12 så slog det mig att det här är innebär at jag är inne på mitt 3.e år utan Max och Saga. Deras lykta stod tänd bakom mig. Så jag kände att de var med. Men, tanken var svindlande, eftersom det ibland känns som att jag träffade dom igår, och ibland kännd det som att det är 100 år sedan jag kramade dom.

 Efter 12.slaget gick vi ut och tittade på raketerna. Själva hade vi inga såna, utan försökte få upp två risballonger till våra änglar. Men, vinden var alldeles för stark denna kväll. Så vi fick tyvärr ge upp. Men, när vi stod där och kämpade med vår ballong, så såg vi några andra stiga upp mot skyn. Även om de inte var tänkta till Max och Saga, så var det en härligt känsla att veta om att de finnas andra som tänker på samma sätt som vi.

 

Igår var det nyårsdagen. Eftersom det blev sent i säng för oss vuxna och vi har en morgonpigg dotter. Så var vi ganska slitna på dagen. Vi åt goda rester från gårdagen, och såg bra filmer på tv.

Men, idag var vi överrens om at vi nog måste börja städa ut både jul och nyår.
Granen skulle ut, och OJ vad barr!

FÖRE

 

EFTER

 

 

Frågor:

 vad heter din bok? 🙂

 Varför gråter inte Emma

 Hej! Jag undrar vad anledningen är att ni har skyddade uppgifter, är du rädd att någon annan än tyskan skall komma hem till er? För tyskan sitter ju inne och skall göra många år till. Förstår absolut att du har det, men är bara nyfiken till just anledningen. Har ni blivit hotade/förföljda eller liknande av någon annan efter händelsen?

Anledningen till att vi väljer att ha sekretessmarkering (skyddad adress alltså) är framför allt för att jag ska känna mig trygg.
Med det här skyddet, så vet jag att man inte kan söka reda på min adress på Internet el liknande.
Det var tyvärr så att det fanns människor(privatpersoner) som efter händelsen tex tog kreditupplysningar på oss. Det kändes obehagligt att okända började rota i vårt privatliv när vi febrilt försökte få tillbaka ett.
Med det vill jag inte påstå att vi någonsin haft el HAR något att dölja, men någonstans måste man sätta ned foten.

Jag undrar också, ens barn är ju det närmaste man kan ha, och att förlora dem måste varit det hemskaste tänkbara. Hur känns det nu, några år efter händelsen? Alltså hur känns sorgen? Hur lång tid tog det efter händelsen innan du kände att du kunde ”leva” igen utan att ständigt grubbla och sakna?

 Att det gått några år gör inte att sorgen och saknaden på något sätt blir mindre. Men, jag har lärt mig hur jag ska hantera den.
När jag idag tänker på Max och Saga, så tänker jag på de fina sakerna. Jag ler varje gång de kommer upp i mitt huvud. Men även fast jag ler, så kan det hugga till i hjärtat.
Jag bestämde mig på en gång efter händelsen att jag skulle fortsätta leva. För jag är värd så mycket mer är att bara gå och dra täcket över huvudet. Jag kände att jag hade fått livet tillbaka, så då skulle jag ta tillvara på det och leva lite för max och saga också.
Jag grubblade så länge som rättegången höll på. Jag grubblade inte så mycket på vad som hänt, utan mest på hur max och saga hade haft det…. Men, när rättegången var slut, så visste jag att jag nu hade fått veta allt jag kunde få veta. Så nu var jag tvungen att gå vidare.

 Hej Emma!
Först vill jag bara säga att jag beundrar din styrka och ditt mod.
Jag har lite frågor som jag hoppas är okej att ställa.

1. Har du nångång känt skuld över att du överlevde men inte dina barn?

 Nej, aldrig någonsin. Självklart skulle jag vilja byta med dom. Om jag hade fått möjlighet att völja hade jag valt deras liv, inte mitt. Men, jag har aldrig kännt skuld, det finns bara en person som HAR skuld i detta, och det är Tyskan.

2. Jag läste nånstans att du inte gråtit så mycket, stämmer det? Inte ens i början?

Nej, jag har bara gråtit med tårar en handfull gånger. Det finns så många andra sätt att gråta än att gråta med tårar…

3. Kan du känna att det var ”tur” att tyskan överföll dig först och inte barnen? Att du slapp se barnen skadas?

 Den frågan kan man vrida och vända på hur mycket som helst och jag vet inte hur jag ställer mig i den frågan. Självklart hade jag valt att se vad som hände med dom om det inneburit att de klarat sig då.
Men, nu var det mig hon tog först, och jag såg inte vad som hände dom. O jag grubblar inget på det, för det är inget jag kan ändra.

 4. Vad jag har förstått så avvaktade man att berätta för dig om vad som hänt även fast du vaknat upp. Men du måste ju ha undrat varför du låg på sjukhus? Hur mycket fick du veta? Märkte du nånsin på din familj att nåt var fel? Det kan ju inte ha varit lätt för dom att inte få säga nåt om barnen…

 Jag undrade absolut vad det var frågan om. Men när ingen ville säga nåt, så antog jag att de inte heller visste. Min familj är ALLTID ärlig mot mig, så jag trodde att de var det nu med.
Jag fick bara veta att jag vart med om ett brott.
Det var inte lätt för min familj, de mådde jättedåligt då, och vissa av dem gör det än idag.

 Gud vilken fin grav dem har!:) Är det okej om jag lägger ut den bilden på bloggen om jag länkar hit? ska skriva en liten ”recension” på boken och det skulle sitta fint med en liten bild.;o)

 Det är helt okej! Tack för att du vill göra det!

———–
Jag har, som du säkert förstår, läst ut boken nu. Gud, vilken underbar människa du verkar vara ! Herregud, säger jag bara. Att du orkar dela med dig av den här tragiska händelsen är väldigt starkt av dig och jag måste säga att jag är väldigt tacksam för att ha fått ta del av den och verkligen fått veta vad som hände. När du skrev om vad du skulle säga till Max och Saga på sidan 201, då kunde jag inte sluta gråta. Det var så fint.
Det var några saker som slog mig när jag läste boken;

– Kände du dig inte sviken och bortglömd när ingen berättade för sig vad som hade hänt?

Jo, jag blev uppgiven och tyst. Jag gav upp efter ett tag, och när jag kom hem insåg jag att det bästa var att ta reda på allt själv.

Barnens pappa skriver du nästan ingenting om. Var det för att han inte ville vara med eller att ni inte hade den kontakten?

 Jag har ju svårt att tala för hur barnens pappa känner i vissa situationer. Det måste få vara hans val vad han vill dela med sig av. Så därför har jag valt att inte ta med så mycket om honom. Han är sin egen människa och måste få fortsätta vara det.

Har du fått veta varför Max var sminkad som en Clown? För att dölja skador eller?

Max var inte sminkad som en clown.Han hade skador i ansiktet. Men, det var för jobbigt för mig att förstå det då. Jag visste ju inte ens hur barnen dött. Så, när jag såg strecket i hans ansikte. Så fantiserade jag ihop en bild som kunde vara rimlig. Dvs, att sjuksystrarna hade sminkat honom.

Hej Emma! Va fint du beskriver din mamma och pappa. Vad jag undrar är om ni har någon religiös tro när du och dina närmaste orkar/ orkat vara så positiva trots det tragiska som hänt?
Jag önskar hela din familj ETT GOTT NYTT ÅR!

 Nej, vi har ingen tro.
Vi vill ju inte tro att livet bara tar slut. Men, så kan det ju vara.
Men, när vi hittar Sagas klisterörhängen på platser hon aldrig vart på, så VILL man tro att det är de som kommer och busar med oss.

Har nu lämnat tillbaka boken. Jag har fattat det som att du var gift med Niklas. Stämmer det? Hade du i så fall ett annat efternamn som ogift? Det verkar ju som att även dina föräldrar heter Jangestig och jag vill minnas att Niklas även hette så. Hade ni då båda samma efternamn eller tog han kanske ditt efternamn när ni gifte er?

Jag har alltid hetat Jangestig, och när Nicklas och jag gifte oss, så bytte han namn till mitt efternamn (jag vägrade byta bort mitt)

Då du nu har ett barn och en sambo som det fungerar bra med, tänker du gifta om dig?

 Att gifta sig är inte det allra viktigaste i livet. Men en fin kärleksförklaring och jag skulle blir glad om min sambo en dag friade till mig.

Under min tid som bloggare har jag fått en del kommentarer ang min pappa.
Bara positiva såklart, för det finns bara positivt att säga om min älskade far.

Ni som läst ”Varför gråter inte Emma”, vet att han har en stor del i boken. Han har vart med och jobbat fram varje sida och hjälp mig och Magnus när vi inte kunnat berätta historien utifrån mitt perspektiv, eftersom jag var nedsövd under en längre tid.

Tillbaka till kommentarerna jag fått. De har bestått av liknande citat:
”vilken stark pappa du verkar ha”
”vilken underbar förebild din pappa verkar vara”
”hur mår din pappa idag? Han har vart stark hela tiden”

osv

Ja, allt stämmer, min pappa ÄR stark, han är min STORA förebild i allt han gör. MEN, han skulle inte vara den han är utan min älskade mamma.
Min mammas och pappas kärlek är något utöver det vanliga. När de ser på varandra så finns gnistan kvar där. Det är magiskt att se.
De känner varandra utan och innan, och ställer alltid upp för varandra.

Visst så måste de också ha olika åsikter om saker och ting, nog förstår jag att de också grälat ibland. Men… det är aldrig något jag hört el uppfattat. O jag är ändå 26 år idag.

Jag har alltid velat bli som min mamma och pappa.
Jag vill uppfostra mina barn så som mina föräldrar uppfostrat mig.
Jag vill ta tillvara på livet så som de alltid gjort och ha någon vid min sida genom allt som händer i livet.

När jag började komma upp i tonåren så satt jag på pappas jobb och tittade i smyg på honom. Jag ville lära mig att bemöta andra människor så som han gjorde. Han log alltid och tog hand om dom på bästa sätt.  Och jag såg att han fick så mycket tillbaka,även vuxna människor såg upp till honom.
Jag började hjälpa till i hans butik, och försökte efterlikna honom på alla sätt. Jag härmade honom ibland, och märkte vilket härligt gensvar jag fick.

När pappa kom hem från jobbet så pussade han alltid mamma på munnen när han kom innanför dörren. Det gör han än idag.
Men nu började jag kika i smyg på vad min mamma gjorde istället. Hon stod inte stilla många sekunder. Utan dukade, lagande mat och städade. Vilken enerig den kvinnan hade!!!
O mammas köttbullar var det bästa jag visste….. Tänk om jag kunde lära mig att göra såna….

Idag så har jag svårt att ta en beslut utan att rådfråga min pappa. Han har alltid vettiga åsikter. Och han säger SANNINGEN utan massa krussiduller.
Som det står i boken, så blev jag till och med lite irriterad på honom när han till och med ställde sig på min sambos sida vid några tillfällen efter händelsen. Men, idag vet jag att han gjorde alldeles rätt. Jag tänkte inte klart, och de var tvungna att ”gadda ihop sig” lite mot mig ibland.

Så ja, med detta inlägg vill jag bara berätta för alla er bloggläsare som uppmärksammat min pappa, att:

• Ja, han har också haft det jättejobbigt, och HAR det än idag visst stunder.
• Ja, han är stark, o jag har ibland frågat mig vart han får styrkan ifrån
• Ja, han är som sagt… en förebild för många.

OCH SOM SAGT, HAN SKULLE INTE VARA DEN HAN ÄR UTAN MIN LIKA STARKA OCH ÄLSKADE MAMMA
tror jag iaf……

FÖRRESTEN

Älskade mamma och pappa, grattis till eran 31:a förlovningsdag nu på nyår.

 

 

Nu börjar nyårsplanerna ta form här hemma.

Jul och nyår inom loppet av en vecka är mycken att göra på en gång.Som tur är så är jag trött på allt vad julen heter nu. Det är skönt att den är över för detta år. Men, jag vill inte vara utan den nästa år heller såklart.

Det stora som har hänt idag, är att Julia har rest sig själv för första gången. Hon tog tag i bordet och ville ha det som låg ovanpå, helt plötsligt stod hon själv och höll sig i bordskanten.
Men dumma jag, blev ju så glad över hennes framsteg att jag ropade på sambon. Då blev hon förvirrad och tappade balansen och hann ramla innan han hann komma in i rummet.
Vad stolt man blir över så lite…