Nu har jag vart ute på en till föreläsning. Många givande möten, intressanta frågor. När jag föreläser känns det viktigt för mig att publiken ska få tid att ställa frågor. De har kanske kommit dit för att lyssna på mig för att få svar på en fråga. Om jag då inte besvarar frågan i min föreläsning, så vill jag ge dem chansen att göra det när jag öppnar upp för frågor. jag lär mig också mycket om mig själv när jag måste tänka efter lite extra för att besvara en fråga.

Nu kommer det lite svar på era frågor:

Hejhej!
Jag undrar om du nångång kommer att lägga upp bilder här på din blogg?
Önskar dig all lycka, kram

Jag har lagt upp bilder i mina tidigare inlägg. Det kommer jag att fortsätta med när det passa.

Nu kommer det en till fråga/svar här!

det var jag som skrev den första frågan här i inlägget. men jag tyckte inte att jag fick svar på om du har fått ett ok från din sambo och barnens pappa att vara med så mycket i media som du faktiskt är. du säger att din sambo inte vill bli indragen, men blir han inte det per automatik när du är med?

I dagens samhälle har varje människa yttrandefrihet. Men självklart vill jag inte köra över någon för det.

Men, detta är mitt sätt att barbeta det jag var med om, mitt sätt att leva vidare. Jag och sambon har diskuterat detta och kommit fram till att jag bearbetar på mitt sätt och han på sitt. Jag och barnens pappa har båda vart ute i media, och det skulle inte falla mig in att vägra honom att göra det som känns bra för honom. Jag gissar att han känner detsamma gentemot mig. Det handlar om respekt, och det tycker jag att vi alla har.

Jag hoppas att du känner att du fått ett svar nu.

Nu kommer det lite svar på era frågor igen!

har en liten undran.. du är med mycket i media, och jag undrar om du har ett ok från din sambo och från barnens pappa.. tex detta med direktsändningen av barnens begravning. var alla med på det eller är det du som bestämmer?

Vi direktsände inte barnens begravning. Vi lät inte journalisterna komma in i kyrkan ens. Det var viktigt för oss alla att ha en lugn och stillsam begravning.Jag vet inte om du tänker på minnedgudstjänsten dagen efter? Den sändes inte på tv den heller mer än par snuttar långt senare. Men, journalisterna var välkommna dit den dagen.

Vad gäller min medverkan i media för övrigt så är jag noga med att det är JAG som deltar. Jag försöker så gott jag kan att inte blanda in varken min sambo el barnens pappa i det jag gör.

En fråga jag har är: Känner din sambo någon ångest när han kommer hem och ska öppna dörren? Tänkte att det trauma han utsattes för när han fann er måste ju ha sitt sina spår?

Jag har valt att inte dra in min sambo för mycket i min blogg. Eftersom han valt bort media och offentligheten. Därför svarar jag inte så ingående på denna fråga. Men, självklart har han haft det jobbigt efter den kvällen. Men hans sår läker på samma sätt som mina. Vi har båda kommit mycket långt med det vi upplevde den kvällen.

Måste bara fråga, tog det långt tid för dig att kunna möta allämheten efter den tragiska händelsen och är det mycket folk som kommer fram och pratar med dig på stan och så?

Eftersom jag alltid har vart en öppen person så var det inte alls svärt för mig att fortsätta vara den efter händelsen. Jag gick inte själv på stan under lång tid efter. Folk kom fram då och gör även nu, och beklagade, grät, gav mig en kram osv. Varje möte stärkte mig och gör fortfarande.  

Hur fick du kontakt med din medförfattare och hur gick det till att skriva boken?

Min kontakt med Magnus började tidigt efter händelsen och hade inte alls med någon bok att göra. Magnus är journalist på tv4 och skulle göra ett repotage för kalla fakta om oss. Under inspelningen av det andra avsnittet så berättade han att han blivit uppringd av bonniers. De ville att han skulle skriva en bok om det som hänt. Magnus och jag började skriva tillsammans och lite om hur det gick till kan du läsa här: www.varforgraterinteemma.se. Fråga gärna mer om du vill.

När jag läser olika offentliga bloggar så vill jag gärna ha ärliga bloggar. jag vill läsa om både glädje sorg. Då känns den ärlig och jag har lättare att ta till mig den.

Då måste jag ju tänka lite på hur min blogg är. Är jag ärlig? Ja, jag hoppas att ni uppfattar mig som det. För jag kämpar mot att vara så sann jag kan mot alla, då inkluderas ni som läser bloggen. Jag skäms inte för att visa att jag har lite ”skit i hörnen”. För, det har vi ju alla! El hur?

På detta sätt resonerade jag när vi skrev boken (Varför gråter inte Emma?) också. Ingen skulle ha läst boken om jag låtsas att jag gått igenom allt utan att  själv ha gjort fel också. För… det har jag…

Nu till något roligare-

Här hemma pågår fortfarande adventsstädning och pyssel. Igår visade jag Julia en tomte och sade ”titta tomten”.När jag hade sagt det slog mig minnet av Saga. Hon var jätterädd för tomten. ”tonte” sade hon med uppspärrade ögon och stel kropp. ”tonte farlig” upprepade hon gång på gång.

När tomten väl kom, så satte hon sig i moster Idas knä och lämnade det inte en sekund under tiden tomten var där. Hon höll ett vakande öga på honom så att han inte skulle komma närmare, och när hon fick paket så fick storebror springa emellan för att leverera klapparna.

Tänk vad två ord kan väcka minne hos mig…. men det är härliga minnen. Jag blir så varm i kroppen när de kommer sådär spontant.

Det ska bli spännande att se hur Julia reagerar på tomten senare. I år är kanske lite tidigt att se en reakion på det sättet. Men. nästa år är hon mer medveten.

Nu måste jag gå tillbaka till inlägget som handlar om ”kvinnligt och manligt”.

Jag fick lite frågor om det, och vill förtydliga:

Ni som tyckte att min fallbeskrining av vad kvinnligt/manligt representerade kändes stötande ber jag om ursäkt. Det var SVÅRT att hitta bra exempel som kunde tiltalla alla. Artikeln jag läste väckte många känslor och funderigar hos mig, så jag ville ta upp det till diskussion.

Min undermening med det jag skrev var följade: Låt oss individer vara och göra det vi mår bra av.  

Höj inte på ögonbrynen om vi bevarar könsrollerna, men inte heller om vi bryter dom!

———————————————————————————–

Snart är det första advent.

Vi här hemma har smygstartat Med glögg, julskinka och julmust. Nu ska det adventpyntas.

Jag rotade lite bland julsakerna häromdagen och fick upp Max gammla paketkalender. ÅÅÅ villka minnen som väcktes.

Jag hade gjort en till Max och Saga och en till min sambo. Sambon fick inte mycket i varje paket. Ibland ”bara” en kärlekshälsning. Det var mest en rolig grej.

Max tyckte det var jätteroligt att sambon också skulle öppna paket. Han såg nästan mer fram emot att sambon skulle komma hem till oss el vakna på morgonen, så han kunnde öppna sitt paket, än han längtade efter att öppna sitt eget. Så, så fort sambon var tillgänglig så sprang Max fram och påminnde honom om stt öppna sitt paket.

Sambon gjorde som Max sade så fort han kunde, så stod Max själv bredvid hela tiden och följde varje rörelse i öppningen av paketet.

Nu ska Julia få ärva denna klappkalender som min söta farmor gjort åt mina barn.

Jag fick en fråga ang Julia. Nu har jag ju skrivit lite om Max och Saga, så nu ska Julia få lite utrymme också.

Blev bara lite nyfiken då jag läste att Julia föddes för tidigt. Hur tidigt? Och varför? Fick du havandeskapsförgiftning eller var din kropp stressad? Var det fara för hennes liv och vad fick du för känslor då? Var du rädd att förlora ditt tredje barn oxå? Är så glad att allt gick bra. Kan du inte berätta lite om graviditeten med Julia? Mådde du bra, tog du reda på könet, föddes hon med kejsarsnitt, vikt och längd m.m.

När jag var gravid med Julia så låg jag inlaggd på sjukhus till vecka 25 för hyperemessis. (Graviditetsillamående).När jag kom hem så lyckades jag hålla mig hemma till vecka 29. Då fick jag en stor blödning så jag fick åka in till förlossningen för koll. De hittade ingenting och bebisen i magen mådde bra. Så jag fick åka hem igen. Jag stannade hemma i 4 veckor denna gång. Sen var det dax igen. På en koll hos barnmorskan konstaterades det genom ett urinprov att jag läckte äggviteämnen och hade mycket högt blodtryck. Jag kände självklart av detta och mådde mycket dåligt. Min barmorska skickade mig direkt till förlossningen och där lade de in mig pga havandeskapsförgiftning.

När jag precis hade gått 34 fulla veckor, så hade de med alla medel försökt få ned blodtrycket. Det höjdes mer och mer för varje dag som gick, och jag mådde sämmre och sämmre.

En morgon kom doktorn in i mitt rum och sade: Nu har vi inga mer idéer. Vi överväger att plocka ut barnet idag.

Min sambo var inte där, så jag ringde honom direkt, och han skyndade till sjukhuset.

Doktorn ville gärna göra kejsarsnitt på mig. Julia var tillväxthämmad i magen av orkänd anledning, och de visste inte om hon skulle klara av en vaginal förlossning. De uppskattade att hon vägde 1500gram.

Jag bad dem om att få försöka föda vaginalt. De gick motvilligt med på det, men sade att om barnet skulle bli påverkat, så var de tvugna att söva mig snabbt och plocka ut bebisen med akut snitt.

Jag övervägde detta, och kände att jag ändå ville sätta igång förlossningen så natruligt som möjligt.

Doktor undersökte mig, och jag var redan öppen 3 cm.

Klockan 16 satte de värkstimulerande dropp.

Klockan 20.08 krystade jag 2 gånger, och ut kom det en liten flicka på 1580gram hon var 41cm lång och alldeles underbar!

Jag var så pass dålig av havandeskapsförgiftningen fortfarande, så jag orkjade ärligt talat inte vara mamma just då. Mitt huvud sprängde och jag ville bara blunda. Min sambo och lilltjejen (som ännu inte fått något namn) åkte till prematur avdelningen och jag var kvar för observation på förlossningen i ett dygn. 

Jag kände mig inte mer orolig över tillståndet i denna graviditet än vad jag gjort förut. Tanken att förlora ännu ett barn slog mig aldrig. Jag koncenterade mig på att vara lycklig över min nuvarandra situation. Om det hade gått illa, så hade jag tagit den krisen då.

Detta är jag på BB i vecka 33+5. Två dagar innan Julia tittade ut.

Jag fick en fråga utifrån vilka kriterier jag själv lever i ett jämnställt förhållande.

Jag uppfattade iaf som att du som skrev detta vill veta hur jag kan anse att mitt förhållande är jämställt. Har jag rätt?

I mitt förhållande delar vi på ALLT. Jag ammade Julia och var därför hemma första tiden. Sen har sambo vart hemma. Ingen av oss tycker om att pyssla med bilen. Vi lämnar alltså bort den på service. Både lagar mat, sätter upp gardiner, bakar, tar hand om dottern mm.

MEN, jag tycker det är lite roligare att träffa mina vänner och skvallra.

Sambon fixar mina dator när den är trasig för han är bättre på teknik.

Jag anser att vi är ganska jämställda.