Jag läste idag en artikel i en mammatidning om amning.Det stod att det var förre och förre kvinnor som ammar och att de som ammar gör det kortare tid ju fler år som går.

Jag har en teori om detta: Sverige kämpar mot ett samhälle där ALLT ska vara jämställt. Männen ska vara papplediga, och kvinnorna ska kunna laga bilen utan att en enda människa ska tillåtas höja på ögonbrynen åt detta.

Jag är för jämställdhet. Jag lever själv i ett jämställt förhållande, och jag uppmuntar folk runt omkring mig att göra detsamma. MEN, jag tycker absolut att könsrollerna kan få leva kvar i viss mån. Vi är ju skapade med olika hjärnor och olika kroppar för att det SKA vara så enligt naturen.

Visst tycker jag också att pappor ska vara hemma med sina barn, Och att kvinnorna bör kunna fylla på oljan själv i bilen. Men, detta ska de göra för att de VILL.

Mannen ska inte behöva vara hemma med barnen om han är helt ointresserad och kvinnan ska inte behöva fylla på olja i bilen om hon inte är intresserad av detta. För ärligt talar, det är ju faktist bara de själva som förlorar på att inte göra detta.

Men, vad har detta med amning att göra då? Jo, min tanke var såhär: pga vår hets till jämnställdhet, så blir båda könen så stressade i sina roller att bla amningen blir lidande. För fakta säger ju oss att männen faktist inte kan ta över denna roll. 

Det jag vill säga tillslut är: Låt våra könsroller leva för de som mår bra av det.

Jag själv då? Ammade jag mina barn?

Ja, jag ammade Max tills han var 4½ månad. Då fick han tänder och började bita mig. Då slutade jag.

Saga fick inte äta mat ofta alls pga sin sjukdom. Men jag höll igång och pumpade så när hon väl fick äta så var det bröstmjökk hon fick. Men, när hon var runt 4 månader så slutade vi med detta också.

Julia helammade jag tills hon var 4½ månad. Då började jag plugga. Jag fortsatte delamma knappt en månad, sen gick vi över till mat/ersättning.

Idag har jag vart i skolan på förmiddagen! Jag har lyckts klämma in lite studier den sista tiden, och snaaaart är jag klar med de poäng som jag bör klara denna termin. Jag har faktist vart lite orolig över att jag kanske skulle bli återbetalningsskyldig till CSN pga att jag gjort så mycket annat än o plugga. Men, det börjar ordna upp sig nu.

Jag hinner med ett par frågor innan jag göra mig iordning för kvällen som innehåller en föreläsning om min bok.

Nu till fråga: Har de slagit dig vid något tillfälle att ”tyskan” följer din blogg och hur tänker du kring den saken ? Läste i någon tidning att hon sitter mycket vid datorn….

När jag besökte hinseberg (el när jag träffade personal som jobbar där) så förklarade han för mig att de intagna INTE för använda internet förutom om de studerar och måste sända in en uppgift. Detta sker också med övervakning då.Så jag är inte orolig över den saken.

Om hon mot förmodan skulle följa vad jag skriver så tänker jag inte sluta vara mig själv för det. Jag är jag, och jag är stolt över den jag är, och inte rädd för henne när hon sitter där.

Men jag undrar: Var sitter tyskan, anstalt? Ska hon utlämnas till Tyskland?

Tyskan sitter på Hinseberg som ligger i Frövi kommun. Hon har setat i Ystad en sväng. Det spekulerades då om det var en förberedelse till att hon skulle förflyttas till Tyskland. Men sen åkte hon tillbaka till Hinseberg på egen begäran. Jag vet inte om hon i framtiden kommer att sitta kvar här i Sverige el överflyttas till hemlandet.

Nu tänkte jag berätta lite om Saga

Den Klockan 8.58 den 5e Maj 2006 föddes det en liten flicka.

Hon vägde 2115gram och var 43cm lång.

Vi hade inte bestämt något namn, men när hon lades upp på mitt bröst så sade jag till hennes pappa ”vilken saga, nu har vi både en pojke och en flicka”. Då fick hon namnet Saga.

Hon var en liten Saga, för även om hon föddes för tidigt, var sjuk när hon föddes och massa andra saker, så trotsade hon allt och tillfrisknande i en väldig fart. Jag tänker inte koncentrera mig på att tala om hennes sjukdom, för Saga var så mycket mer än bara det.

När Saga var ett år, så vägde hon endast 5900gram och var 63 cm lång. O när hon var ett år och en månad och hon gick omkring själv på affären när vi var och handlade då stannade folk upp och utropade ”men ååå kan hon GÅÅÅ” Jag fick alltid förtydliga då att hon faktist var över ett år gammal.

Sagas favorit klipp på datorn var ”ding ding” Det var såklart ”crazy frog” hon menade, och hon kunde kika på det klippet i evigheter. Under tiden som hon kikade på Crazy frog” ville hon gärna äta ”es”.  Det var smörgåsrån hon menade. El i dagligt tal kex.Det var det enda hennes mage klarade av att få i sig någon gång i bland, så ibland kunde man hitta henne framför skafferiet tjatandes om ”es”.

Saga såg upp till sin storebror och ville göra som han gjorde. Hon tog efter och lärde sig minsta lilla rörelsesom storebror gjorde.

Saga var en liten tjej med stor vilja, och den som försökte sätta sig på henne blev det synd om.

Hon var en liten prinsessa el rättare sagt, en ängel som jag fick låna för en stund…

Det var en läsare här på bloggen som ville veta mer om Max och Saga.Det finns så mycket att berätta om mina små. Jag skulle kunna prata om dem i flera timmar/dagar i sträck. Men jag ska ge er ett litet smakprov iaf.

Max

Klockan 03.44 den 3e Maj 2004 kom en liten pojke till värden. Han vägde 2630gram och var 47cm lång. När han var 5 månader så fick han sin första tand, och vid 1 år och en vecka så gick han.

Vi döpte honom till Maximilian. Men hans smeknamn var självklart Max.

Max var en bebis som oftast var helt tillfreds med allt som hände runt omkring sig. Han sov hela nätterna från att han var en vecka gammal, och sysselsatte sig ofta själv med leksaker el annat när han låg på golvet.

När han blev 1 år och 5 månader så väntade vi hans sykon. Max fick börja på dagis för att jag mådde så dåligt under graviditeten. Han fann sig snabbt och tyckte mycket om att gå dit. När Max sedan blev storebror till en liten lillasyster så tog han snabbt på sig ansvaret. Han skyddade henne mot allt, och första gången vi var hemma så satt han bredvid sin syster på golvet och lekte med en bil. Efter en stund så gav han en bil till henne ”så hon också hade något att leka med”.

Max favoritlek var att just leka med bilar. Men, han var långt ifrån en ensamvarg, han ville gärna leka tillsammans med någon, och lät äldre vänner styra honom i leken om de ville. Han såg upp till de äldre barnen, och när han tittade på deras lekar så kunde man riktigt ana alla information som tog sig in i hans lilla huvud under tiden han iakktog.

Mormor och morfar var stora favoriter hos denna kille. ”mormors flingor” var godare än andra flingor och att sova över hos dem var en guldkant på vardagen. (kanske för att han blev riktigt bortskämd där)

Max favoritmat var ”blodpludding med bloccoli” (det är faktiskt sant) och hans favoritdricka var coca cola.

Vi åkte till busborgen i västerås och träffade draken där. Hans reaktion var skräckblandad förtjusning. Han pratade om draken länge och vill gärna åka tillbaka. När vi kom tillbaka så ville han steg efter steg övervinna sin rädsla själv. Han gick närmare och närmare det läskiga och tillslut sade han stolt till sin lillaasyster ”den äääär inte farlig”.

En riktigt gentleman i en liten kropp…..

Jag berättar om Saga nästa gång.

Här kommer det lite svar på kommentarer från er!

TACK till alla er som skriver och stöttar mig i allt jag gör, jag önskar jag kunde svara er alla med ett personligt tack. Men bloggen blir nog ganska enformig att läsa då. Men ALLA små ord på vägen stärker mig ännu mer. Så TACK än en gång.

——————————————————————————

Hej!
Har mejlat de innan men jag antar att du kanske inte vill, men jag provar iaf ifall det inte kom fram så har jag frågat iaf. Jag läser en kurs i retorik där vi under 15 minuter får prata om något vi brinner för och vill övertyga eller bara få någon att tänka till. Jag skulle vilja göra något för dina barn. Jag har läst boken och följt dig i media och har läst att det finns en fond. Vill ochså få folk att tänka till och fundera på hur skört livet är och att varje dag är en gåva.Max och Saga verkar ha varit underbara människor och hade en framtid framför sig.
Vill inte prata om det här utan ditt samtycke men om du känner att det är tvärnej så behöver du inte svara annars finns min mejl häruppe. Skulle bli glad om du inte publicerade detta inlägg och oavsett svar så önskar jag dej lycka till och en stor kram till en stor förebild för svenska folket.
Mvh Sandra

Jag har försökt maila dig, men tror inte adressen stämmer riktigt.

Vet precis hur du känner dig.
I förra veckan o i helgen mådde jag inte bra. Har nyligen fått veta att min mammas mördare är död. Så efter det så har en sten lossnat för mig. Jag har gråtit o gråtit. Som en lättnad för mig. Har levt i flera år med sån ångest att stöta på mammas mördare igen. Gjorde det en gång i samband med en permission han hade.

Ja, den dagen undrar jag lite över. Den dagen man får reda att hon släpps/har avlidit/rymt/har permission.Allt kan hända, men jag försöker att inte tänka på den dagen. Jag sänder massa styrkekramar till dig.

Jag fick hem din bok i fredags men är inte stark nog att läsa den just nu. Vet att det kommer riva upp en del sår för mig. Men jag har följt dig från första början.
Läste härom dagen att du läser samma utbildning som mig. Vad kul. Den är tuff. Mkt som ploppar upp i psykologi kursen.

ååå vad roligt med någon som läser samma utbildning. Psykologikursen tycker jag är spännande. Läser den just nu. jag är mycket intresserad av hur människor fungerar, och jag kan ofta relatera till mig själv. Lycka till i fortsättningen!

Oj vilken stark kvinna du är. Och bara 26! (jag trodde du var äldre. För du verkar så mogen.)
Jo jag har en psykologisk förklaring till varför hon mördade Max och Saga. ”Jag ska minsann förstöra hela hans familj!” (extrem svartsjuka. Och avundsjuka.)
Fråga: var det inte så att Christine fått vård (fast otillräcklig) på psyket? (Södermalm tror jag visst.) Om hon gick till Södersjukhuset hamnade hon fel. Eftersom psyket inte ligger där! (dom har flyttat det till ett hus intill Rosenlunds sjukhus.)
Hur mår barnens barnflicka? (råkade hamna på hennes blogg. Fast den drogs in sen.) (jag kände mig som jag tjuvläste. Men det var så gripande att läsa om er innan allt detta hänt.) (om du inte vill ta med det här sista kan du ju stryka det.)

Ja, det var förmodligen extrem svarsjuka. Det var ganska uppenbart. Det är läskigt hur långt den sjukdomen kan gå hos vissa. Jag minns faktist inte vart inom sjukvården tyskan sökt sig, och för vad hon behövde vårdas då.

Barnens barnflicka? Nu förstår jag inte riktigt. Max och Saga hade ingen barnflicka. Vem är det du menar?

Jag har nu en liten fråga till dig.
Vet inte om någon tidigare frågat eller så men jag ger det ett försök.
Om jag som t.ex bor i Halland vill ha din bok signerad, hur går jag då till väga?
Har inte köpt boken ännu nämligen och det skulle göra mig otroligt glad att få en bok som du personligen signerat och kanske lämnat en liten hälsning på :).

Jag skulle så gärna vilja signera alla era böcker. (ni som vill). Men, det kommer tyvärr vara omöjligt. Det du skulle kunna göra, är att be en bokhandel i din närhet ha en ”signeringsdag” då de säljer mina böcker och annonserar om att jag ska finnas på plats för det. Det går att boka sånt genom förlaget www.forum.se. Då kommer jag gärna och möter er läsare för en liten pratstund kanske?

Nu har jag kommit hem från en tredagars föreläsnings turné!

Jag är slut i kropp och knopp. men oj vad givande det har vart.

Att jag kan göra skillnad genom den erfarenheten jag har är otroligt! Jag önskar att jag inte satt på denna erfarenhet, jag önskar såklart att jag inte hadde matreal till en hel bok. Jag önskar att jag kunde få Max och Saga tillbaka istället.

Men, nu är det såhär…. O jag måste gör det bästa av situationen. Det vill säga, fortsätta leva, och hjälpa andra med hjälp av mina erfarenheter.

I onsdags var jag i Motala på ”bokens dagar”

 I torsdags var jag på ”Nalen” i Stockholm och presenterade min bok för en hel massa bokhandlare

I fredags var jag på Arlanda och föreläste på ett idéforum som brottsofferjouren anordnade.

Nu har jag tagit helg, jag behöver ladda batterina och ta hand om både mig själv och min familj.

Nyss har jag haft besök av en vän och hans dotter. När den lilla flickan kom innaför dörren så började hon direkt prata om Max och Saga. Min vän fick förklara att det var Max och Saga mamma de skulle hälsa på. Inte Max och Saga.Han berättade att när de är vid graven så säger hon att hon ska åka upp och hälsa på Max och Saga…..Jag önskar jag kunde följa med henne.

Ja, nu är det gjort.

Jag var i motala igår och gästade bokens dag. Det var jag och många författare till som själva fick presentera våra respektive böcker. O jag var, som jag berättade igår, hemlig gäst.

Jag är ingen teaterapa och står inte gärna på scen. Om jag skulle föreläsa om andra värdskriget el ekonomikrisen så skulle jag vara riktigt nervös, och mest stå och läsa innantill. Men, nu är det ju MIN historia, och mina känslor jag ska prata om. Ingen kan rätta mig, och ingen kan säga att jag borde gjort på ett annat sätt. För jag talar ju från hjärtat.Så det gick hyfsat bra tror jag.

Idag har jag också stått på scen. Men nu inför drygt 100st bokhandlare,och denna gång med förlaget bakom min rygg. Det kändes ännu mer tryggt.

Nu ska jag krypa ned i sängen och förbereda mig för veckans sista vardag. Jag ska stå på scen även då….Jag berättar mer om det nästa gång.

TACK alla ni som orkar följa mig och min vardag. TACK för att ni vill läsa min bok, och för att ni kommer med stöttande ord på vägen hela tiden. Jag blir starkare och starkare för varje möte med er.

Nu är jag på benen igen, och ute och far lite. Tre föreläsningar på tre dagar har jag framför mig. Den första om drygt 1 timma.

Tack för att ni vart så tålmodiga, och tack för allt stöd ni givit mig under min paus. Jag har inte hunnit läsa alla kommentarer, men det jag sett gjorde att jag fick styrkan tillbaka. Jag ska svara på era frågor så fort jag kan. Men nu ville jag bara visa att jag är tillbaka.

Jag är ”Hemlig gäst” nu. Så jag sitter och gömmer mig på ett café en stund. Det känns lite nervöst. Jag vill ju inte göra någon besviken på den ”hemliga gästen”.

Förlåt, men….

Jag tar en paus…. Jag måste rensa bland mina ”måsten” ett tag för att orka med. Denna blogg är tyvärr det som jag kommer lägga åt sidan en stund.

Om det blir en dag, el en vecka vet jag inte. Mer än så blir det inte iaf, Men, nu måste jag prioritera för att klara av att vara mig själv.

Idag mår jag bättre, jag har dock haft fullt upp.

Visst är det mysigt att titta ut idag, det blir så ljust och härligt med all snö! Men… jag erkänner, jag håller mig gärna inne och som jag sade, TITTAR ut.

Här kommer lite svar:

Jag Själv kan inte tänka mig in i din situation men min tanke är väl: Jag hade aldrig orkat stå upp och vara så stark som du är!! Dina älskade änglar som hade världens sötaste gulligaste mamma som verkligen gjorde allt som står i sin makt för att ge sina bästa, för att sedan förlora som i en sån tragisk händelse på bara ett ögonblick! !
Mötte dej på kvinnokliniken ( minns du?) Där, när jag såg det, ville jag mest bara GE DIG EN KRAM o säga hur stark du är som människa o att Saga o Max skulle va så stolt över allt du gjort för dom här på jorden! !

Emma Ta väl hand om dig , o din nya lilla familj , Din bok va så fantastiskt bra o jag kommer alltid att KOMMA ihåg dig för den starka mamman du är // Med varma hälsningar Lotta <3

Det e klart jag kommer ihäg dig Lotta! Vad roligt att höra av dig! 

Jag hade tänkt likadant som du, att jag inte skulle orka. Men, när man är där så kopplar man på ”överlevnadsinstinkten” och man KLARAR det. Man måste ju!

Tack för dina fina ord!

Om man nte vet hur det går till att bli politiker, ja då har man inte något där ochi göra! Att du gått igenom något som ingen skall behöva göra kvalificerar dig inte för mer än det du är. Har själv gått igenom en fruktansvärd händelse.den ena tpillhörde min familj, den andre barn till en fd politiker med mycket hög ställning.
Naturligtvis skulle det varit mumma för media och säkert också inbringat en hel del pengar om vi gått ut med bok och vikt ut oss.
Sorg hanterar man bäst med sina närmaste, det är som och kasta ut sig till hyenor det du gör. Är det pengar eller kändisskap som ligger bakom detta.
Med all respekt för det fruktansväda du gått igenom.
Önskar dig och din nya familje ett fortsatt gott liv, det som hänt kommer du alltid att få bära med dig, men med tiden så blir det lättare.
Lycka till och ha ett bra liv i fortsättningen.
En som varit med något mycket hemskt, vill dock inte ta fram det igen.
Med all respekt för det fruktansvär

Jag respekterar din åsikt. jag vill bara förtydliga att jag inte på något sätt utnyttjar denna situation för att kvalificera mig till något mer. Jag är fullt medveten om att jag måste, och BÖR ha samma chanser som alla andra. Därför rådfrågade jag här på bloggen för att kunna ta hjälp av någon som är bättre på detta än jag.

Du berättar för mig att ”sorg hanteras bäst med de närmaste”. Om jag hade lyssnat på dig för 2½ år sedan, och gjort så. Så hade jag ju inte kommit såhär långt i min bearbetning. För du och jag är ju två helt olika individer. Det visar du också genom att avsluta ditt inlägg med ”vill dock inte ta fram det igen”. Jag tycker att du gör rätt i att följa ditt hjärta och låta din händelse vila där du kan ha den och samtidigt fortsätta leva. Jag gör likadant. Jag följer mitt hjärta.

Vill du bli politiker så är det bra att börja med att ta reda på vilket parti som ligger närmast dina hjärtefrågor.
Eller har du tänkt dig att starta ett nytt parti?

Haha, nej jag hade inte tänkt att starta ett nytt parti. Jag undrade mest vad folk syftade på när de sade åt mig att bli politiker. Jag vill ju gärna jobba med frågor som jag brinner för, och kan jag göra det inom politiken så är det absolut ett altenativ.
Jag skrev inlägget som en fråga för att jag vet att det finns folk som är MYCKET mer insatt i den politiska värden än jag.