Idag känns det inte nå bra i kroppen.

Jag vet inte varför, kan inte sätta fingret på vad det är. Jag är inte sjuk el något liknande. Men själen säger åt mig att gå på sparlåga ett tag. Det enda jag har velat göra idag är att umgås med Julia. Så det har vi gjort. Nu ligger hon och sover, och jag saknar henne redan.

Men, jag vet att det igentligen sitter djupare. Jag saknar ju Max och Saga också, jag har börjat läsa boken (från pärm till pärm) och det har hänt en del andra små saker.

Så många små saker som kommer upp på ytan samtidigt, gör att min kropp bromsar in någon timma, några dagar el någon vecka ibland. Nu är en sån period, och jag accepterar att det får vara så. Jag tänker lyssna på mitt hjärta och umgås massa med Julia när jag känner såhär.

Jag är så glad över era kommentarer. Ni håller verkligen denna blogg levande!

En sak jag funderat över, jag har fått massa kommentarer om att jag borde jobba inom politiken. Första gången jag hörde detta så började jag nästan skratta ”jag som politiker, någon måste skoja med mig” :0)

Jag blev smicklad, men trodde förståss, att någon som visste hur ointresserad jag vart av poliktik tills nu drev med mig.

Nu har jag börjat fundera över det där, jag vill så gärna göra något av den erfarenheten jag fått av att ha gått igenom detta, och mycket mer i mitt liv. Men, VART inom politiken skulle jag kunna engagera mig? Vad exakt menar ni? Hjälp mig på rätt bana nu! Jag vill så gärna göra skillnad i samhället på många sätt, men vart i politiken kan gör göra det på bästa sätt?

Igår var det alla helgons dag.

Vi ska hedra alla helgon.

Men, ärligt talat, jag kan inte hedra Max och Saga mer bara för att det är denna dag. Jag gör det varje dag, och jag försöker göra det bättre och bättre hela tiden.

Men, självklart går jag till graven och tänder ljus och gör det fint på andra sätt. Detta år fick de en krans och två ljus. Men det var jag inte den enda som gjorde. Mamma hade givit dem en fin ljung, och många andra fina människor hade vandrat dit och ställt dit ljus. Så deras plats lyste tillslut upp mer än någon annan grav på kyrkogården.

När jag stått vid graven en stund, så gick jag ned till minneslunden för att säga hej till farfar och mormorkajsa. (de gör Max och Saga sällskap i himlen)

När jag sen vände för att gå tillbaka så såg jag att det var andra människor som stod vid Max och Saga. Jag kände inte igen dom. Det var så mörkt så det var svårt att urskilja konturer på folk. Men, det gjorde mig inget alls att det var folk där, jag tog en omväg för att låta dem vara ifred och stå hos mina änglar en stund. jag är glad att det är fler som vill hjälpa mig att minnas mina busungar.

——————————————————————————

Här om dagen var jag ju i västerås på akademibokhandeln och signerade boken. ”varför gråter inte Emma?”

tack ni som kom, jag vet att det är några av er som läser min blogg.

Här stod jag:

Det blev många fina möten, och många djupa samtal. Två tjejer i 8-9 års åldern kom fram, och kikade på boken. Men vad ska man säga? Jag visste inte vad DE visste om vad det var för bok de kikade på, och jag ville inte vara den som berättade det för dem, utan att ha pratat med deras föräldrar först. De var lite försiktiga av sig, och när de tillslut var framme vid bordet, så hejade jag på dem, och frågade om det var bone de kikade på. Jaaaaa blev deras utdagna svar. Mina nästa fråga var: Har ni hört något om vad den handlar om? Jaaaa, lite sade dem. Våran morfar har berättat lite.

Okej, nu visste jag att  de visste lite om detta. Men jag visste ju inte hur mycket. Även om JAG vill berätta allt för Julia, så respekterar att andra föräldrar tänker annorlunda. jag vet faktist inte vad jag skulle ha sagt till mitt barn om det INTE hade hänt oss, utan någon annan.

Nästa sak som hände, var att en av tjejerna närmade sig en av böckerna lite mer, hon kikade på framsidan och pekade på bilden på Max och Saga, och frågade mig om det var mina barn. Nu såg jag en öppning till att prata mer med dessa söta tjejer. Jag berätta att de var mina barn, och att de hette Max och Saga. jag berättade lite mer om dem, och vi fortsatte prata om resten av bilderna som fanns på framsidan. Nu dök det upp två äldre personer, sxom visade sig vara deras mormor och morfar. De köpte boken, fick den signerad, och sade att de skulle läsa boken tillsammans med de små tjejerna. All möten är speciella på ditt sätt. Detta satte sig verkligen fast i mitt hjärta…

Nu kommer det lite kommentarer:

 

Hej! Jag undrar om Max och Sagas far har känt mycket skuld över händelsen, med tanke på att det var hans relation med tyskan som ”triggade” detta? Och har du någonsin klandrat honom?

Det var INTE Max och Sagas pappa som hade haft en relation med tyskan. Det var min nuvarandra sambo. Men jag har inte klandrat honom för det som hände. Det skulle vara riktigt orättvist av mig att lasat honom för vad en annan människa gjort 

Jag undrar hur det kändes att se tyskan i rättssalen, hur reagerade du? Möttes era blickar? Sa du något till henne?

Jag hade undvikt att se bilder på henne innan rättegången. Jag vill e se henne första gången där. Men, när den dagen närmade sig så blev jag nervös, och när jag skulle gå in dit, så valde jag att inte titta åt hennes håll. Men, under ett ögonblick kunde jag inte låta bli. Jag såg henne, och hon tittade åt mitt håll. Jag kände så väl igen henne, och känslorna från kvällen kom tillbaka. Jag började gråta och lämnade rättsalen. Mer om detta står det i boken. Jag sade inget till henne. Det var hon inte värd.

Jag undrar även om din sambo sa något till henne och hur han kände inför att behöva se henne?

Hur han kände kan inte jag svara på, det måste han få göra själv. Men jag kan svara på att inte heller han sade något till henne.

Tycker det är så starkt att ni lyckats hålla ihop genom allt detta, skriver din sambo i något blogg nu eller har han blivit avskräckt för alltid med den biten?

Min sambo skriver ingen blogg. Han har valt att vara anonym under hela tiden, och är fortfarande det.

Känner du oro inför framtiden, angående tyskan och den dagen hon kommer komma ut? Tror du hon skulle våga söka upp er igen den dagen?

Jag har valt att inte tänk på den dagen hon kommer ut. Om jag ska vara orolig så får jag vara det sen. Nu måste jag koncentera mig på att ta tillvara på varje minut. Jag slösar massa kraft och energi av att vara orolig isf.

Jo, en sak till, en lite konstig fråga men, du verkar så otroligt självsäker och trygg i tv, om du skulle få ett erbjudande om att leda ett program i framtiden, skulle du tacka ja då?

Oj, vilken roligt fråga! :0) Om det vore ett program som tog upp frågor som jag tycker är viktiga så skulle jag absolut kunna tänka mig att jobba med det.

är er lilla Julia lik Max eller saga? Hur känns det Isåfall?

Julia är sin egen. När jag ser på Julia så ser jag ”bara” henne som den personen hon faktiskt är. Men om jag tittar på kort på Max och Saga så ser jag självklart att alla syskon är lika. Men jag ser inte på vilket sätt .Jag ser bara att det syns att de är just syskon. Det känns jättebra att de har likheter men att var och en ändå får vara ”sin egen”.

Jag levde min in i alla dina ord, jag spela upp en scen i huvudet om det hade varit min son Jonathan som gick emot mig för att se vad som hände, att skydda sig själv och få slag mot kroppen. Min dotter också julia med sin välling och måste vara helt stel av skräck.

Uch jag förstår, jag skulle göra precis samma sak. fantisera utifrå mitt eget perspektiv. jag förstår att det måste vara hemskt att försöka tänka sig in i den situationen.

Har också tänkt på det som ”S” frågar, nästan mest av allt i detta. Hur kan/kunde du förlåta honom? Eller se så klart som du gör? Jag menar barnens styvpappa då, barnens biologiska far har ju inget med förövaren att göra. Det är ju indirekt p g a din sambo som allt fasansfullt skedde. Jag skulle döma honom att ha dåligt omdöme m m. Det var ju innan er tid tillsammans men det skulle vara det svåraste för många tror jag att släppa detta. Där tycker jag du visar mer mognad än de flesta inklusive mig själv:-). Och kan tänka mig att barnens far anklagat och kan tycka lika, om han inte gör det så är han också mogen idag. Önskar dig allt gott och en vacker helg, den som ligger framför nu med allt vad den innebär. Ta hand om dig och er<3<3<3<3<3<3 sex hjärtan till er, även barnens pappa får ett.

Ja, du , jag har faktiskt aldrig slagits av tanken att jag på något sätt ska lasta min sambo för det som hände. Det vore fruktansvärt omoget av mig att låta någon annan lida för det en sjuk människa gjort.  jag visste likaväl som han OM tyskan när jag blev tillsammans med min sambo. Både sambon och jag visste att hon hade ett stort behov av att få vara nära sambon. Men hon är inte den enda i vårt samhälle som är drabbad av obesvarad kärlek och i och med det beteer sig lite konstigt. Inte kunde någon av oss, varken jag el sambon ens i vår vildaste fantasi tro att det skulle gå såhär långt. nej, då borde jag ha haft bättre omdåme jag med isf. Ang barnens pappa så har han vart mycket tillmötesgående under denna tid, och jag kan inte svara på frågan om vad han går med för känslor. 

Hej! Förstår att familjen är viktig och just idag. Har precis läst din bok och det är några saker jag undrar som jag nästan skäms för att fråga och vill du inte svara så behöver du självklart inte. Har ni sparat leksaker från Max och saga till Julia, använder hon tex kläder och leksaker som dom hade? Den där kvällen när det hände, du har skrivit att Max sa mamma och grannarna hörde skrik, hörde du alldrig barnen? Du verkar så stark och jag kan inte ens föreställa mej vad du gått igenom. Önskar dej all lycka

Julia använder både kläder och leksaker som Max och Saga har haft .

Nej, jag hörde aldrig barnen som grannarna sagt sig göra. Jag var antagligen medvetslös då. I boken står det att jag hörde Max fråga efter mig under larmsamtalet som jag hörde under rättegången.

Vad minns du från händelsen?
Vad tänkte du när du fick reda på att dina barn inte hade överlevt?
Hur har din vardag förändrats efter olyckan?
Har du bra stöd runt omkring dig så du kan ventilera tankar och funderingar?

Detta är till dig pontus. Jag hänvisar  till min bok ”varför gråter inte Emma?” Där får du alla svar. men jag ska försöka svara litegrann här också.

Jag minns att jag öppnade därren och att det small till i huvudet. Jag minns en kvinna i min hall, och att hon står framför mig, och sen att jag ligger ned.

När jag fick reda på att barnen inte fanns så tänkte jag att jag måste vara stark och klara detta.

Min vardag ser ut som så att jag delar ansvaret för våran dotter Julia med min sambo. Jag utbildar mig till barnsköterska, och jag lever med skyddad adress.

Jag har ett JÄTTEBRA stöd runt omkring mig, fler en jag hinner med faktiskt. Jag är lyckligt lottad på det sättet!

Tack för dina frågor!

Hej Emma.
Jag känner inte dej, men jag känner din pappa, vi har varit klasskamrater.
Jag beställde din bok på Ad Libris innan jag visste att du skulle sitta och signera böcker i Arboga. Nu har jag väntat på boken men ännu inte fått den.
När den slutligen kommer skulle jag vilja ha den signerad, får väl höra med din pappa om det går. Jag har inte så långt till Arboga.
För 20 år sen, igår, hände en fruktansvärd sak i vår familj, som jag aldrig glömmer. Jag har berättat för din pappa om det. Jag förlorade min dotter, men fick tillbaka henne.
En annan sak är att jag har också varit med och skrivit en bok, som kom ut i torsdags. Det är ett helt annat slags bok, jag har inget med själva ämnet att göra, jag har bara varit assistent.
Men jag funderar starkt på att skriva en bok om det hemska som hände oss. När jag får tid och ork.
Lycka till!

Hejsan! Självklart kan jag signera din bok! Om du lämnar in den på konsum i Arboga så fixar vi det vid tillfälle. Jag är ledsen över din historia. jag vet inte alls vad det rör sig om. Men om det inte var något som du ville att pappa skulle hålla för sig själv, så kan han säkert berätta för mig.

Jag ska försöka skriva svaren på era kommentarer så fort jag kan.

Ni ska också få höra om bok-signeringen i fredags och kyrkogårdsbesöket idag.

Men, nu försöker jag ta tillvara på tiden med min sambo och dotter.

jag vet inte varför, men alla helgons dag väcker känslor som gör att familjen bli jätteviktig!

 

 

 

Kom på att jag glömde att hänvisa till min andra blogg www.varforgraterinteemma.se där jag lagt in bilder på vad som hände igår :0)

Idag har vart en jättmysig dag!

jag var ju med i radio mitt på dagen. Men efter det har vi haft det jättelungt här hemma.

Mina dagar är ganska fullspäckade numera. Så jag såg fram emot en dag som jag skulle hinna göra massa nytta HEMMA för en gång skull. Men, vad hände? Jo dottern och jag somnade i sängen, med katten mellan oss, och sambon sov på soffan när vi kom ut i vardagsrummet. Men, lite mysigt vad det faktiskt.

Såhär såg kvällsmaten ut idag, vi var värda det tyckte jag ;0)

Imorgon ska jag till Västerås och signera böcker på akademibokhandeln. Jag sitter där mellan 12-14 om ni vill komma och säga hej!

Här kommer det lite kommentarer:

 Var du nånsin rädd när du väntade Julia att du inte skulle kunna älska henne som en egen person, utan se för mvcket av Max och Saga i henne? Jag förstår att du älskar henne som en egen individ, men fanns rädslan där innan hon föddes? Eller var du nånsin rädd att skaffa Julia, med tanke på hur fort livet kan ändras? 

Nej, jag var aldrig rädd när jag väntade Julia. Jag började älska henne redan innan hon låg i magen. Och jag tvivlade aldrig på att jag skulle älska henne lika mycket om inte mer när hon kom ut. När hon låg i magen funderade jag en del på om hon skulle vara lik Max och Saga. Men, det var inget jag önskade mig.  Jag visste ganska tidigt efter händelsen att jag vill ha fler barn, och jag var aldrig rädd för att skaffa fler.

Har ert förhållande stärkts efter händelsen? Det pratas om slitningar i förhållandet i radioprogrammet, på vilket sätt sörjer ni olika? har din sambo samma synsätt som du, kan han också leva utan att känna hat på samma sätt?

Ja, vi är ju olika individer med lite olika bakgrund och uppväxt och andra saker. Det gör att vi har olika ryggsäckar där det får plats olika mycket mer. Jag har lärt mig att gräva så djupt jag behöver för att sedan kravla upp ur gropen och gå vidare. Min sambo gör på ett helt annat sätt. Vi har konstaterat att vi är olika individer som har olika saker i bagaget., och med den insiktien har vi blivit strakare tillsammans.

Jag kan inte tala för min sambo om han känner hat el inte. Men, han har aldrig visat att han hatar på något sätt.

Max och Sagas pappa, har du kontakt med honom idag? Hur ser han på din offentlighet?

Jag har viss kontakt med Max och Sagas pappa. Men inte regelbunden då vi lever var sitt liv idag. Jag kan inte tala för honom vad gäller min offentlighet. Det måste han få svara på själv.

Din gamla blogg, var kan man hitta den?

Den hittar du på www.bblat.se

En sak som jag klurat på är om du nu har införskaffat en vakthund? Du behöver givetvis inte svara på frågan, men eftersom jag själv har en jättestor, vass vakthund som dessutom älskar familjen och vår lilla 2-åring, så vet jag att det går att kombinera vakthund och barn. Vår duktiga hund skäller så snart han hör minsta rörelse vid dörren och det är alltid tryggt att ha honom. =)

Haha, vad roligt att du skriver om det. Sambon min önskar sig en hund och håller på med en övertalningskampanj här. Jag anser inte riktigt att vi har tid att ge en hund den uppmärsamhet den behöver. Men, nej vi har ingen, men vi får se… kanske i  framtiden.

 jag har grunnat lite på en sak, som jag nog själv skulle ha svårt att hantera om samma sak som hände dig hände mig och det är om du inte var väldigt besviken på alla du träffade som inte berättade för dig att barnen blivit änglar när du vaknade ur din medvetslöshet? Jag hade varit så rysligt förbaskad på dem för att de inte sagt något så att jag nog inte hade kunnat svara på någon av deras frågor. Att undanhålla en sån sak liksom, om än de hade goda skäl…

Jag var besviken då. jag var riktigt uppgiven, och kände mig riktigt utanför. men idag så är jag djupt tacksam över att de orkade. Jag vet flera av dem runt mig som fortfarande mår riktigt dåligt av att ha behövt ljuga så mycket och så länge för mig. Men, jag kan inte tacka som dem nog för att de orkade! Det var ju så viktigt för utredningen.

 

Om en halvtimme (13.15) är jag med på sveriges radio. P4 extra, men Lotta Bromé.

Idag har jag setat i skolan på förmiddagen, och faktiskt fått en hel del gjort. Det känns skönt.

Jag har haft lite skuldkänslor för att jag låtit skolan komma på sidan av boken den sista tiden. Men, nu är det bara att ta tag i det igen och kämpa vidare. Min lärare är verkligen fantastisk och jag ser upp till henne.

När jag kom hem busade jag med dottern en lång stund, hon försöker att sitta själv, men rammlar ofta bakåt i ett kiknande skratt. Visst är det hel fantastiskt att det händer så mycket i de små människronas liv på så kort tid. Tänk om vi själva (vuxna) skulle utvecklas så mycket på så kort tid. Jag själv är ju helt slut i huvudet efter att ha setat på en föreläsning en dag och tagit in ny information. Vad ska då inte Julia vara när hon måste lära sig nya saker varje timma på dygnet. :0)

Det är underbart att vara mamma och få följa denna utveckling.

 

Här kommer lite kommentarer och svar på dessa

—————————————————————————————————

 

Tänkte verkligen på dig i söndags eftermiddag när min sambo gått ut till våra bilar för att sätta i motorvärmarna. Vår 2-åriga dotter älskar att öppna dörren, så när det ringde på så fick hon gå och öppna. Men kom snabbt springande tillbaka. Dock var det bara 2 barn i 7 års åldern utklädda till spöken, men vem vet vad som kan hända.

Ja, det där har jag funderat mycket över. Vad sjutton gör jag den dagen Julia vill springa och öppna dörren? Jag vill ju inte skrämma henne. men min kloka pappa kom med svaret när jag tog upp denna diskussion med honom. INGA barn ska väll igentligen öppna dörren för främligar. Frågar Julia varför vi inte öppnar dörren när det ringer på, så kan jag ju berätta för henne att vi inte väntar något besök nu. Men visst, du har rätt, det är svårt att hindra en 2-åring från att öppna. :0)

Hej Emma!
Jag har nu läst klart din bok och tycker den är en aning rörig trots att den är rörande.
Det jag undrar över är varför du skriver att du är ganska säker på att det är tyskan.
Betyder det att du är osäker på om det verkligen är tyskan som mördat dina barn?

Nej, jag är inte osäker alls. Boken är skriven utifrån mitt dåvarande perspektiv. Den är skriven utifrån vad jag tänkte och tyckte precis just då, vi de olika tillfällena. Mitt minne växte sig starkare och starkare för varje dag som gick. och det kan man också följa i boken. Men, när jag såg henne i rätten, så fanns det inte ett uns av tvekan. Det var ju HON SOM STOD I MIN HALL OCH SLOG MIG!!

 

Några frågor till dig:
* Tycker det är jättekonstigt att inte ”tyskan” lämnade något DNA efter sig. Tänkte direkt när jag såg bilden på henne, hennes långa hår… Måste ju ha fastnat hår någonstans i din hall. Och hon tog ju i dörrhandtaget (?) och hon tog ju på dig…
* Varför tror du hon presenterade sig som Tine? Vill man vara en anonym gärningsman så presenterar man sig inte med sig riktiga namn (smeknamn!)
* Vad har hänt med huset där allt hände? Står det tomt eller bor det andra där nu?
* Har du varit där många gånger efteråt och tittat och försökt förstå? Känner du avsky till den platsen eller hur känns det att gå in i huset? Hemska minnen därifrån…
* Varför bor ni på skyddad adress? Är det för om hon rymmer och kanske letar upp er då, annars borde man väl känna sig trygg eftersom hon sitter inlåst.
* HUR visste hon att du var hemma själv med barnen? Hade hon kollat noga innan din sambos arbetstider eller chansade hon bara?
* Var det ingen av grannarna som såg henne?
Oj, jag har många frågor! Jag börjar med dessa och hoppas du orkar svara. Ta hand om dig allt vad du kan.

Hejsan! Jag har faktist en snäll läsare som har svarat lite i mitt ställe. jag infogar hennes svar här nedan:

Emma, hoppas du inte tar illa upp av att jag svarar lite åt dig! Kan tänka mig att du svarat på just de här 3 frågorna till leda nämligen 😉

Karin:

* Förutom tyskan, barnen, Emma och hennes sambo var där även 15 poliser och ambulansmän, som försökte rädda liv och hitta en gärningsman. Om tyskan avsatt DNA eller hårstrån vore det lika lätt att urskilja dem i röran som att hitta ett specifikt halmstrå i en lada full med halm.

* Är man en gärningsman som är säker på att ens offer ska dö så kanske man inte bryr sig? Hon hade inte direkt räknat med att Emma skulle överleva och kunna berätta.

* Tyskan visste E-sambons arbetstider, då hon visste var han jobbade och den arbetsplatsen hade en öppen sida på Facebook där han var anmäld för att jobba.

Resten får Emma svara på själv.

Ja, som sagt, det var svar på några av dina frågor. Jag ska fortsätta här nedan:

• Huset som vi bodde i är ommålat och det bor en annan familj där idag. Jag åker/går dit ibland. Det känns som en frisfull plats att vara på. Jag undiker det inte alls. Men som sagt, det var mycket informationssökande den första tiden när jag fortfarande bodde hos mina föräldrar. Då var jag där mer ofta eftersom jag då bodde i närheten.

• Jag bor på skyddad adress pga att jag efter det jag vart med om, inte vill att det ska gå att söka upp mig lika lätt som det var innan. Jag har valt att vara mer försiktig på fler saker, och detta är ett av dem.

• Jo, det var en av grannarna som tror att hon såg henne. Det har kommit fram under rättegången.

Du får gärna fortsätta ställa din frågor om det var något mer.

Hej fina Emma!

Jag bara VET att det är lilla Saga som smyckar hos er. Det är för att du ska förstå att hon fortfarande finns hos dig/er.
Jag är medial och just dessa saker, precis som ovanligt starka drömmar, är vanligt förekommande. Tala om att du vet att hon och hennes bror finns hos dig och att ni kan prata med varandra (i tanken). Kanske får du små meddelanden då (om du inte redan fått det ?)
Jag skriver inte detta för att trösta, utan för att jag personligen fått tillräckligt med bevis och mer därtill, för att livet fortsätter efter döden. Om än i annan form.
Kram från Troll1 Ingela

Tack vad snällt skrivet av dig. Jag ska prata med Max och Saga nästa gång och säga att jag märker att dom är där. jag hoppas de kan svara mig på något sätt.

Hej!
Jag har oxå beställt din bok för ett bra tag sedan, men tyvärr inte fått den ännu.
jag undrar oxå, om det är några andra som flyttat in i huset där händelsen skedde?
/ Jecca

Du kanske kan kika på svaret ovan om huset :0)

vad synd att boken dröjer för dig. jag önskar så att jag kunde påverka det.

Hej Emma!
Boken var väldigt bra och beskrev dina innersta känslor på ett gripande sätt.
Blev dock en aningens förstummad när du inte tycks minnas att det var just tyskan som var den som dödade dina barn.
Hur har dina minnen i dag utvecklats? Kan du med 100% säga att det var tyskan som stod i din hall den ödesdigra kväll den 17 mars 2008?

Jag fick ingen direkt svar om så var fallet när jag läste din bok. Det svävade där om ditt minne var korrekt eller om det var en dröm.
Kram Birgitta

Vad synd att du tyckte att den frågan var oklar i boken. Självklart skulle jag inte anklaga någon oskyldig för att ha mördat mina barn bara för att någon skulle bli straffad. Det finns inte i min värd att jag skulle låta någon annan sitta och avtjäna ett straff som någon annan (som fortfarande går fri) borde göra

SJÄLVKLART är jag 100% säker på att det var hon som slog mig medvetslös, och uppenbarligen har dödat mina barn.

Jag förklarade ovan hur boken är uppbyggd ang mina minnen. Läs gärna där.

 

Hej igen Emma och det var jag som tycker regeringen ska ta in dig i sitt arbete som förebild på alla sätt. Hörde dig i radio också och förundras över din fantastiska personlighet, tänkte i de banorna att du måste ha haft goda förebilder i din uppväxt och väldigt fin familj runt omkring dig. Tänkte även då på vad det betyder, så oerhört mycket och känner glädje mitt i alltihop att det finns människor som du och de dina. Kram!

Ja, det är verkligen underbart att jag har min familj och mina vänner runt omkring mig i vått och torrt. Annars skulle jag inte vara den jag är idag. Jag har dem att tacka för att jag sitter här och skriver detta blogginlägg idag.

Nu har jag tagit mig tid att svara på lite kommentarer och frågor som ni har haft.

TACK så mycket för att ni vill vara med och samtala här på bloggen. Det hoppas jag att vi kan fortsätta med.

Idag sändes det en intervju på Sveriges radio som jag gjorde förra veckan. Gå gärna in och lyssna om ni vill.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637

 

Här kommer svaren på era kommentarer iaf:

 

Som liten blev jag utsatt för övergrepp av min pappa. Önskar atta jag som du kunde utesluta honom ur mitt liv, inte låta honom ta mer av min tid, kraft och energi, utan ist låta de som är värda den få den. Men jag vet inte hur jag ska göra det. Det är så svårt att släppa, jag vill släppa det men det finns ändå kvar hela tiden. Hur gör du för att lägga ner hat och ist låta kärleken fylla ditt liv?

Jag är så ledsen över vad tvingats gå igenom.
För mig var det jätteviktigt att den skyldiga fick sitt straff. Hur är det för dig, har han fått sona det han gjort?
Är det frågor som du går och grunnar på än idag? Ta itu med sådana saker.
Få ett avslut, gör det som ditt hjärta säger åt dig att göra. Strunta i om folk runt omkring dig höjer på ögonbrynen. DU ska gå DIN väg.
Jag skulle behöva veta så mycket mer om din situation för att kunna hjälpa dig så bra jag kan. Men jag vill inte fråga här där det är så många som kan se.
Jag önskar dig lycka till i fortsättningen

Hoppas på all lycka i framtiden för dej och din familj, Snälla kan du inte hälsa din Pappa att jag beundrar han väldigt mycket i boken, Han verkade vara en stark Männsika !

Det ska jag absolut göra! Tack för hälsningen. Han är en underbar pappa och behöver nog få höra det lite då och då.

Hoppas inte jag skriver något som gör att du tar illa vid dig.. för det är absolut inte min mening i alla fall.

Jag blir inte sårad över vid ni skriver el frågar här på bloggen. Fråga det ni vill, jag tar oftast inte illa upp.

”Bor: På hemlig adress” står det i aftonbladet. Har du inte tänkt på att om man klistrar in ”Emma Jangestig” i sökrutan på http://www.118100.se så är ju varken mobiltelefonnumret eller adressen hemlig, men det är kanske ändrat. Eller är det inte du?

Det är den förra adressen som jag bodde på vid ”händelsen”. Jag står fortfarande kvar där. Och telefonnumret som finns där har jag aldrig använt mig av.

vad har du för relation idag till max och sagas pappa?

Det fanns en anledning till att våran relation tog slut. Vi passade helt enkelt inte ihop.
Men vi kommer alltid har Max och Saga kvar, även om de inte idag finns fysiskt. Vi har inte regelbunden kontakt. Men vi samtalar lite då och då.

Det finns dock en fråga jag ställt till mig själv, om det hade vart jag som förlorade mina barn, om jag då hellre hade velat somna in tillsammans med barnen. Har dom tankarna funnits hos dig? Kanske mest direkt efter dådet, men ändå? En JÄTTESTOR KRAM till HELA er familj!!

Nej, jag har inte känt så. Om jag också dog, vem skulle då föra Max och Sagas minne vidare. De där minnena som bara jag har. Tex hur det kändes att föda dom, amma dom, och busa med dem innan de skulle lägga sig för natten
Nej, jag har aldrig önskat att jag fick somna med dem den där kvällen.

 
Hej, jag undrar hur du hanterar saknaden?

Jag går till graven när det känns som värst. Ibland känner jag att de bor inne i mitt hjärta, så behöver jag bara prata om dom så kommer de fram lite mer på ytan hos mig.
Jag drömmer om dem ibland, och då känns det som att jag träffat dom.
Jag ser till att fylla de där värsta stunderna med meningsfulla saker, som att skriva boken ”varför gråter inte Emma?” el prata med Julia om hennes syskon.

Förstå mej helt rätt nu, den idioten tyskan hon kunde väl isf gått på dej men i helvete lämnat barnen ifred hur kan man göra så mott två små barn det förstår jag inte. Men självklart skulle hon lämnat er alla ifred. Hoppas du inte tar illa vid dej när jag skriver så men jag hoppas du förstår min poäng hur jag menar det.

Jag förstår precis hur du menar.
Mina tankar har också gått åt det hållet.
Hon kunde få hata mig, och slå ihjäl mig om hon så tvunget måste.
Men, barnen, de hade ju inte gjort henne något. Hon kunde väll ha skonat dem iaf. De kunde inte ens försvara sig.

Jag undrar hur man bäst hanterar och bearbetar sina sorger?

Genom att lyssna på dig själv. Stanna upp och lyssna till ditt hjärta. För, det pratar faktiskt med dig och berättar för dig exakt vad just du behöver.
Lyssna och tveka inte att göra det.

Intäkterna från boken – kommer de att gå till någon särskild fond el liknande, eller har du för avsikt att behålla dem själv?

Intäkterna för boken blir bara några få procent. Detta ska sedan delas på tre.
Jag vet inte vad jag kommer att göra med dem, el ens vilka summor det handlar om.
Men boken har kostat en del att göra, så först och främst ska det täcka dessa utgifter.

Hej Emma,
det finns ingen skyldighet att gråta offentligt så jag förstår inte varför du ska behöva rättfärdiga dig. Sorg kan se ut på olika sätt, men den riktiga sorgen tror jag att man sparar tills man är ensam eller med familjen. Och även om du inte skulle känna sorg är väl det din ensak. Det är inte du som mördat dina barn, du har ingen skuld i det som hände eller hur? Och därför är ditt känsoliv privat, eller borde vara det. Men eftersom du gör allt för att stå i rampljuset kan du nog få räkna med en del beska kommentarer. Det säger jag inte för att vara elak, utan bara för att förvarna dig om det och att du förbereder dig mentalt på att inte ta åt dig av kommentarer som vill dig illa. Personligen förstår jag inte denna vilja att synas, jag hade nog reagerat precis tvärtom. Men alla är olika och det hindrar mig inte från att önska dig allt gott och hoppas att du njuter av din lilla solstråle och hoppas att ni trots saknad tillåter er att vara lyckliga så ofta det går.

Alla har rätt att tycka precis vad de vill, och jag respekterar din åsikt. Jag håller inte helt och håller med. Men jag tackar för dina lyckönskningar.

Läste att ni flyttat eftersom många vet/visste var ni bodde. Men då måste ni väl flytta igen, för det sprider väl sig var ni bor? När Julia börjar på dagis, ska ni har hemlig adress då eller hur funkar det?
Hoppas ni får leva ett lugnt familje liv!

Vi skyddar oss så bra vi kan och mäktar med. Vi vill ju ändå ha ett någorlunda normalt liv utan att stänga in oss helt.
När Julia börjar på dagis kommer vi att fortsätta som vi gör nu med skyddad adress. Jag är säker på att det kommer att funka bra då med.

hej, jag såg din bok ute i affären redan i onsdags förra veckan, får man börja sälja den innan din utgivningsdag? verkade konstigt i allafall.
Har beställt din bok nu. Anna

Jag vet att det är förvirrande. Men boken hade releasedatum i onsdags (27/10).
På onsdag DENNA vecka är det recensionsdatum för boken. Det betyder att recensenterna skall ha haft möjlighet att läsa boken och tycka till.
Det tog ett bra tag att förstå detta även för mig. O jag vet inte om jag har grepp om det än idag ;0)

Oj vad tidiga barnen är i år. Nyss knackade det på dörren, och utanför stod det tre spöken. ”bus el godis” sade de och de fick självklart lite överblivet godis som låg i skåpet.

Det där med att det knackar på dörren ja. Även fast jag nu bor långt ifrån platsen där händelsen ägde rum, så vågar jag ärligt talat inte öppna dörren när det ringer/knackar på. Jag kan kika ut vem det är som står utanför, och självklart öppnar jag om det är någon jag känner väl. Men, om det är någon okänd el någon ”bekant” som inte anmält sin ankomst förut. Så öppnar jag inte.

Jag har kommit fram till, att jag står för att jag inte vågar öppna. Så länge jag inte öppnar dörren för människan på andra sidan, så känner jag mig trygg. O då får människan på andra sidan tycka vad den vill. O självklart öppnar jag om jag vet att någon ska komma.

Jag har fått några kommentarer som jag tänkte svara på. men jag har tyvärr inte mer tid att skriva nu. Så jag sparar dem till imorgon el senare iaf.

TACK för att ni orkar dela allt med mig både här på bloggen och med bokens hjälp!