Oj vad livet snurrar på nu.
Jag ska snart iväg och föreläsa för brottofferjouren, jag har fått hoppa in några gånger och jobbat som vikarie och på mitt sommarjobb, mamma har nyss fyllt 50år och jag söker info om tyskans förflyttning till Tyskland. Även om jag inte har saker att göra 24 timmar om dygnet, så tar många av sakerna jag gör så mycket energi från mig, att jag bara klarar av att göra lite åt gången för att hinna smälta det jag gör. Att stanna upp, känna och reflektera är något nytt hos mig, något som jag lärt mig att göra på sista tiden.  Jag tycker själv att jag tex blir en bättre mamma på det sättet. Jag stressar inte upp mig över småsaker och det kanske inte gör något om det blir korv till middag (idag igen) huvudsaken är att vi får i oss något. En bättre mamma, men också bättre på att ta hand om mig själv såklart

Idag har jag vart hos psykologen. Efter det åkte jag direkt och hämtade Julia efter maten på förskolan och sen har vi damsugit tillsammans, vart ute och hoppat i vattenpölar och läst ”Kraken” (en av hennes favoritböcker).

jag nu är det bara 16 dagar kvar till årsdagen. Det känns i luften. varje gång jag tittar ut så känner jag att det närmar sig. Men, det behöver inte vara negativt laddat varje gång. Jag har så många fina minnen av barnen, o de tar också plats självklart.

Sista utflykten med fika och mys tillsammans med änglarna.
Ser ni det fina vädret? Precis som vi har nu… Å vilket fint minne det där är… bilden är tagen precis en vecka innan händelsen.

Nu är jag bättre. Jag har haft förkylning med feber och huvudvärk och mest vart säng/soffliggande.
Jag fick iaf måndagen att ”bara” vara sjuk på, innan nyheterna om allt runt om drog igång.
Jag låg i soffan när jag fick ett sms av min syster. Hon skrev och frågade om jag hört att ”tyskan” inte fick genom någon resning. O, Nej, jag hade inte hört något alls eftersom jag mest ägnat dagen åt att sova på soffan. Jag tog datorn och slog upp fler nyhetssidor och läste om det Ida nyss berättat för mig.

Å vad skönt. Inte för att jag gått och vart orolig varenda sekund. Men, jag visste ju att det fanns en liten risk att högsta domstolen ville ta upp det. Bara det att ärendet kom upp till en myndighet gjorde ju att saker och ting ställs på sin spets. Jag visste och vet ju fortfarande att hon fått rätt dom. Jag vet ju att de har rätt människa. Jag vet att det bara är bortkastad tid att pröva ärendet igen. Men, man vet aldrig hur de som bestämmer tänker.
Så visst har jag gjort mig mentalt beredd på att tvingas gå igenom det igen. Jag har känt att jag absolut skulle klara det om jag var tvungen att göra det igen. För Max och Sagas skull såklart. Men också för min egen och min familjs skull.
Nu behövdes det tack och lov inte. Jag kunde släppa den biten och fortsätta mitt liv på den väg jag var på väg på.

 Sen var det torsdag, O vår kronprinsessa fick en liten dotter.
Jag har alltid vart intresserad vår kronprinsessan. När jag var liten hade jag en bok om henne med massa bilder i. O idag tycker jag att hon verkar vara en mycket sympatisk och duktig människa. Så jag följde hennes gravidititet så mycket jag kunde genom media och på torsdagsmorgonen satt jag och gav Julia lite välling när jag hörde på nyheterna vad som hänt under den tidiga morgonen när vi fortfarande sov. En liten prinsessa hade fötts och när jag hörde Daniel berätta om nedkomsten så tårades mina ögon och jag kände mig lycklig över hela situationen. När sambon kom upp, så sade jag så fort jag såg honom ”vi har fått en prinsessa” Han stannade upp och tittade sömndrucket på mig. Han är inte alls lika intresserad av detta. och, nu förstod han inte alls vid jag pratade om. Han tittade på Julia, o jag såg att han tänkte, jo, jag vet att vi har en prinsessa. Jag förtydligade mig och sade ”Sverige har fått en prinsessa, Viktoria har fått barn”.
Nu gick det upp för honom, och han sade ett kort ”jaha” och sen fortsatte han sin väg till toaletten.

 På fredagsmorgonen kände jag mig bättre, men jag var fortfarande väldigt trött i kroppen och hade ganska ont i huvudet. Dagen började med att det kom en söt tjej hem till oss som jag och Julia skulle få leka med ändå till kl 13 eftersom hennes mamma skulle jobba.
Vi åt frukost, busade, var ute, busade, lagade mat, busade och sen vilade tjejerna en stund. När de låg i var sin säng passade jag på att ta igen mig framför datorn en stund. Jag var ute på facebook och plötsligt såg jag att någon länkat till en artikel som hette ”Schurrer utvisas till Tyskland”. Jag tänkte att det kanske var något gammalt, men jag klickade på den, och såg nyheten. Hon skulle faktiskt flyttas från sverige inom en snar framtid. Det första jag kände var, ”å vad skönt”. Men, ju längre jag satt där och tänkte, ju mer osäkerhet började jag känna. Mer och mer frågor dök upp i huvudet.

Får jag samma målsägande information från tyskland?
Hur hårt är det att sitta där borta?
Kommer hon ha permissioner?
Får hon kortare straff där borta?
När hon söker om att få komma ut el få tidsbestämt, är det då tyskland som prövar det, el går det till sverige?
Kommer hon kunna rymma?

Alla frågor snurrade i huvudet, och jag kom till slut fram till att det inte alls var en lättnad att hon skulle föras till sitt hemland. Jag miste ju kontrollen som jag skapat mig inför hennes placering på hinseberg. Jag hade sett över alla förhållanden och jag kunde lätt ta reda på saker om tex resning, permissioner osv. Nu kommer jag att behöva börja om från början för att känna mig trygg. Det kändes inge bra.
Så arbetet för att kunna leva normalt och tryggt igen börjar idag, genom att börja söka information, och möjligen ta mig till tyskland.
Ibland kommer det såna här bakslag, nu hade jag tur att jag redan är sjukskriven på halvtid. Så jag har tid att känna, tänka och göra det jag behöver göra för att komma igen.

Jag ligger sjuk igen. Denna gång med feber och förkylning. Men, har fått beskedet som HD lämnade idag om att det inte bli någon resning.
Lättnad
Skriver mer när jag frisknat till.

Nu har snart hela helgen gått. Vi har tagit det lungt och umgåts med familj och vänner. Vi njuter av att vara friska.
Vi börjar närma oss årsdagen, och det känns i kroppen. Utan att direkt tänka på det aktivt så finns känslan där. Det har nog att göra med årstiden, mörkret som sakta bli till ljus, snön som börjar förvandlas till vatten och fåglarna som ibland kvittar utanför föstret. Det var nu, med alla förhoppningar inför våren och sommaren som mina ben slogs undan under mig. Det var nu, när man trodde man hade den mörkaste tiden bakom sig, det helt plötsligt blev ännu mörkare.  

Årsdagen kommer jag ägna åt att hedra Max och Saga precis som jag gjort alla andra år. Precis på klockslaget 19.07, 4 år efter händelsen, så kommer jag befinna mig på en fotbollsplan i Arboga och sända upp ljusballonger till Max och Saga. De som vill delta är varmt välkommna. 
Jag har tidigare år uppmanat folk att inte ”bara” komma för mina två änglars skull, utan för att kanske hedra alla i sitt liv som de saknar på något sätt.
Detta år kanske det har en alldeles speciell betydelse eftersom det uppenbarnligen hänt väldigt mycket i den lilla staden där jag växt upp. 
Det är många frågor som fortfarande hänger i luften, vad hände egentligen med mamman och det lilla barnet som hittades i sin lägenhet? Hur uppkom branden vid ”nalles” O varför väljer unga människor i vårt sammhälle att avsluta sitt liv så plötligt?
Även om jag inte alltid befinner mig så nära Arboga längre, så ligger den lilla staden mig vart om hjärtat och vart jag än befinner mig så är det alltid ”hemma” för mig. O jag vill därför uppmana mina medmänniskor att komma till ”meken” den 17:e Mars kl 19.07 för att sända upp risballogen och ha en stund då vi kan reflektera över livet och vara nära de vi älskar. 

Jag hittade några bilder till från sälenresan som jag tänkte jag skulle dela med mig av.

Moster Ida hjälper barnen upp på ”berget” under ett stopp på resan till Lindvallen.

Framme i backarna. Barnen tyckte båda två om att bli dragen i pulkan av moster. Jag försöker stå på ett par skidor. Det gick inte så bra…

jag satt och tittade igenom mina bilder på datorn och hittade den här:

För 4 år sedan satt Max, Saga och jag och tittade på den här och pratade om att vi snart skulle åka och se den stoooora stögubben på riktigt. Vi hade en resa till Lindvallen i Sälen inplanerad. De var så förväntansfulla och glada över att vi skulle åka ut på äventyr. Vi tittade på den här bilder flera gånger om dagen och Max kunde sitta längre och prata och fantisera om vår resa.
När vi väl var på plats så vart det aldrig så att vi tog oss upp så långt i backen med någon av barnen, de var på tok för små.. O de verkade inte sakna det heller, vi såg kort på snögubben och de verkade nöja sig med det och resten av resans alla utflykter. Morfar och moster tog bla med Max upp i backen på upptäcktsfärd bland trollen i trollskogen. Saga var så liten så hon hade det bäst nere hos mormor medans jag och sambon åkte skidor och mötte upp Max och de andra bland trollen.
Det var vår sista resa tillsammans, och ett underbart minne.

Jag blir rörd över att ni är så många som vill höra mer om vilka Max och Saga var. Det bästa en mamma vet är ju att prata (och skryta) om sina egna små hjärtegryn.
Det är svårt att välja ut en sak att berätta om, av alla saker vi upplevt tillsammans, så, som ni märkt så kommer det lite då och då om ni följer med mig här på bloggen. Det jag har märkt nu på senaste tiden är ju att jag ser Julia göra något, och kommer då på hur Max och Saga betedde sig i just den åldern.

Idag älskar Julia att läsa ”Mamma mu får ett sår”.

Barn vill ju oftast höra samma bok om, och om, och om igen. Så var det även med Max och Saga. Max och jag läste också mamma mu. Men då ”mamma mu åker rutschkana”.

När jag läser om mamma mu och kråkan så känns det som att Max sitter där bredvid och lyssnar. Han var ofta tyst som en mus när man läste, om man sneglade på honom så såg man hur inne i berättelsen han var. Han satt och gjorde miner och levde sig verkligen in i det man läste. Plötsligt, några timmar efter att man stängt boken, så kom det en klurig fråga som tex ”mamma, kossor kan väll inte åka kana?” o sen utbrast han: neeeeeee vad tooookigt.
Han var mysig och lugn Max, han ville gärna ha närheten som man fick vid sagoläsning, el lugnet att själv sitta och titta i en bok.
När Saga började bli så pass stor så att hon hade tålamod att sitta still och lyssna på en bok så hade hon sällan egna önskemål utan läste gärna de böcker som Max valde ut.
Men, om Max inte var i närheten så läste hon gärna något som hon kunde vara med och påverka. Tex en bok med ”Cars” som Max hade. Den hade knappar med olika billjud på sidan, så att han kunde vara med och trycka när man läste. El en bok med djur som hade ”päls” och ”skinn” som hon kunde vara med och känna på samtidigt som man läste om djuren.
Om man går in på hemsidan www.varforgraterinteemma.se, och spolar fram till 0.34sek, så kan man se rörliga bilder på mina änglar. Jag har tack och lov fler filmer. Men, inte på dator. Om jag någon gång lägger över dom på datorn så lovar jag att ni ska få se min prins och prinsessa ännu mer.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14370218.ab

O jag som skrev nyss att vi inte hade hört något, att det var ganska skönt, o att jag litar på sveriges rättssystem.
Ja, jag litar fortfarande på rättsystemet. Men… nu var det tydligen inte så tyst längre. Men det är inget som känns jobbigt, o det är inget som gör mig chockad att läsa ännu en artikel om hennes klagomål.

Hon har tydligen skrivit att ”– Det som jag utsatts för kan bara beskrivas som tortyr”
Om hon tycker att det hon utsätts för nu är tortyr. Då undrar jag vad hon kallar det mina två barn blev utsatta för?

Ja, hon kan få hålla på, det rör mig inte så mycket, Men, sjävklart läser jag det som står om henne i tidningarna eftersom jag behöver en viss kontroll ibland.

——————————————————————————————————–

För att runda av med lite roligare saker såhär på alla hjärtans dag så tänkte jag visa mina bakelser som vi åt idag, när Julia kom hem från förskolan. Dagen till ära med hjärtan på.
Julia fick den minsta, och hon åt upp varenda smula lilla godisråttan.

Nej, den släpper inte greppet om oss den där magsjukan… bläää, jag trodde ju att jag var på bättringsvägen, men nu ligger jag här i soffan igen.
Ja, desto mer tid att blogga iaf, men får se det positivt.

Jag fick en fråga här på bloggen:

En liten fråga jag har är om du vet om tyskan vet om att Julia finns?

Nej, jag har inte en aning om vad hon vet och inte vet om oss idag. Det känns skönt att inte ha med henne att göra alls längre, att inte veta vad hon gör, vad hon tänker el hur hon har det. Men, det är lite dubbelt ibland. Att efter rättegången mista kontrollen över det jag var rädd för var skrämmande. Sålänge jag visste lite om henne så behöll jag kontrollen på något sätt. När hon sen hamnade på hinseberg så såg jag till att få information om anstalten och kände mig mycket nöjd med det. Jag släppte kontrollen, och kände att det var okej att sveriges rättsystem hade hand om henne nu. Jag kände mig lugn i det, och jag gör det fortfarande. Det är möjligt att hon får el skaffar sig information om mig och min familj. Men, då får det vara så. Hon sitter där hon sitter, hon har besöksförbud och hon kan inte göra oss något i dagsläget.

Jag känner att jag berättar så lite här på bloggen nu för tiden. Men, vid nästa tanke så kände jag att det är kanske väldigt positvit ändå. Det betyder ju att det inte händer så mycket i mitt liv just nu. Jag har en paus och ett lugn i min tillvaro för en gång skull. Jag är sjukskriven 50% fortfarande. Resterande tid hoppas jag på att de ska ringa från mitt jobb och säga att någon är förhindrad att jobba, så att jag får hoppa in och jobba lite, el också så sitter jag och jobbar med mitt företag. Jag har några föreläsningar inbokade framöver, men just nu, är det väldigt lungt.
Julia går på dagis 3 dagar i veckan och jag åker till psykologen en gång i veckan.

Det är bäst att njuta, för jag vet att det drar igång snart igen. Om bara några veckor börjar jag föreläsa igen, och sedan när sommaren börjar närma sig kommer jag att jobba i 4 månader. Det ska bli så otroligt kul att både jobba och föreläsa igen. Båda sakerna ger mig massa energi, men det gäller att jag prioriterar rätt och ta på mig lagom mycket. Därför har jag bett att få en tjänst på 75% nu under sommaren. O så kommer det se ut.

Jag slås ofta av hur bra jag har det. Även om jag lever med en ständig sorg i hjärtat pga att Max och Saga fattas mig så är jag ändå lyckligt lottad som har minnena, hälsan, familjen, vänner, och något jag kan försörja mig själv och min familj på….  Jag vet att det inte är självklart för alla, och ibland måste man få upp ögonen för det man inte har för att uppskatta det man faktist har