Här hemma mår vi okej. Men, magsjukan ser ut att hålla fast i oss ett tag till. Jag klarade mig med att ”bara! spy i ca 12 timmar. Nu är jag på bättringsvägen, o det tar ju sin lilla tid att få krafterna tillbaka för oss alla tre.
Men, en sak måste jag säga, magsjuka är ingenting mot det graviditetsillamåendet jag haft innan.

Ett nytt bus har hänt här hemma. Jag vill tro att det är någon av mina små änglar som vart här och busat med oss.
Min sambo gick förbi en lykta där vi tänder ett ljus för Max och Saga ibland. Han lade märke till att luckan stod öppen till den, och frågade om jag tänt ljuset nyss. Men, nej, jag hade varken tänt ljuset el på något annat sätt gjort något med lyktan och den står alldeles för högt upp för att Julia skulle kunna röra den. När vi konstaterat att ingen av oss rört den, sade vi inget mer, vi tittade bara på varandra och log. Jag förstod båda två vad den andra tänkte…. tänkt om… tänk om Max el Saga vart här och hälsat på oss.

Lite frågor och svar:

Jag är så glad över att du mår bättre igen!! Men ta det lungt och känn efter hur du mår ibland och hur mycket du orkar med!
Jag är lite nyfiken på om Julia kommer att få syskon i framtiden?? Jag vet att du har skrivit att du mår väldigt dåligt under graviditeten men finns planerna ändå??

Ja, vi vill absolut ge Julia syskon. Men, frågan är bara när. Som sagt så mår jag jättedåligt när jag är gravid och det kräver att jag ligger med dropp under minst halva tiden. Jag vet inte om jag är redo att vara utan Julia så länge, och jag vet inte om ett syskon är mer värt för henne. Jag är MEST övertygad om att jag vill ge Julia syskon, men när är det då bäst tid? Det blir nog aldrig rätt tid, så det kanske får bli när det blir istället :0) 

En sak som jag har undrat, är max och saga döpta eller inte annars Julia?

Ja, alla mina barn är döpta. När vi funderade över att döpa Julia ställde jag mig frågan om jag verkligen ville det. Även om jag inte är troende så ställde jag mig frågade till att Gud ska skydda barnen genom dopet. Vart fanns gud då den 17.e Mars om han nu, enligt vissa, finns?
Jag var inte troende då, och jag är absolut inte troende nu heller. Men, jag valde iaf att döpa Julia pga att jag tycker att det är en fin ceremoni, och jag sade precis vad jag tänkte om det till vår präst. Hon förstod mig, och sedan behövde vi inte beröra ämnet mer än att bara njuta av Julias stora dag. 

(Ang obduktionsbilderna)
Så hemsk,att det ens kan få vara så.Styrkekramar Går det inte få bort det på någe sett ?

Nej, eftersom bilderna en gång hamnat på nätet så går de sedan inte att få bort tyvärr. Men, som en läsare sade här så är det ju så numera att fler bilder faktiskt BLIR sekretessbelagda numera än som det såg ut förut. Synd bara att det ska behöva hända något sånt här innan en sån regel kommer till.

Då var det min tur att krama toalettstolen. uch…. jag återkommer när jag är bättre.

Oj vad vi är trötta här hemma. Julia lade sig kl 19 igår kväll utan några protester alls. Jag gick och lade mig vid 20.30, jag kände mig sliten och slut i kroppen, så en hög med tidningar fick göra mig sällskap under täcket. Sambon kom och lade sig några timmar senare, då sov jag reda för länge sen. Julia vaknade dock vid 4 tiden och åt lite välling, och sedan igen någon timma senare för att somna om igen efter ca 10 minuter.
Sambon och jag gick upp vid 9.00 och Julia sover fortfarande nu kl 10.

Senare idag tänkte jag svara på några frågor från er

På morgonen har jag vart till psykologen. Det känns fortfarande bra, och jag tror faktist att det ger mig något den här gången. han säger inte så mycket. Men, han lyssnar, och jag vet att jag kan säga vad som helst till honom utan att han berättar det för någon annan. Jag är ingen tänkare, jag kommer bara fram till saker när jag pratar. Så han får fungera lite som ett öra just nu. En av er läsare skrev att moteden han ville prova på mig var en mycket bra metod, och det tvivlar jag inte på. O jag ska ta till mig det du säger om varför jag kanske inte vill prova någon metod alls. jag ska ta till mig det och ta upp det med honom nästa gång vi ses och se vad han har att säga om saken.

På Eftermiddagen så var jag till min läkare och blev sjukskriven 50% igen. Jag orkar tyvärr inte mer än så än så länge. Att vara syselsatt på halvtid är precis vad jag klarar av.
Jag skulle iväg och träna ikväll, men jag tror jag hoppar över det. Jag är trött och lite förkyld. Jag är iaf fortfarande glad att jag sluppit magsjukan.

En fråga och ett svar:

Visste du att hela rättegången och bilder låg ute på The Piratebay förut? Tycker det är lite hemskt när andra ska se någon annans barns obduktionsbilder. (Nej, jag har inte gjort det!!)

Ja, jag vet att de låg ute på den sajten, och kanske fortfarande gör. Tyvärr så läckte obduktionsbilderna ut på nätet på andra ställen också. Så man kan hitta dem på de mest konstiga ställen. Så jag är försiktig när jag surfar runt. Jag har ännu inte sett dem, och jag hoppas att jag slipper göra det även i framtiden.
Jag tycker det är fruktansvärt att de bilderna finns som offentlig material. Föreundersökningen för övrigt har jag inget emot att vem som helst kan läsa, och bilderna på mig är helt okej. Men, VAD finns det för relevans i att bilderna på mina döda barn ska kunna ses av vem som helst? Jag hade önskat att dessa hade sekretessbelagts och endast setts av de som var tvungna att se dem av juridiska anledningar.
Jag läste inte förundersökningen alls förrän rättegången var över och jag kunde få min advokats papperbilaga. Innan jag tog över de 3000 sidorna så bad jag henne dra ut de sidorna på mina barn, så jag slapp se. FUP.en fanns annars bara på skiva, och där gick det inte att ta bort bilderna.

Nu mår de bättre här hemma. Inga spyor på ett tag och allmäntillståndet är mycket bättre än innan. Nu gäller det bara att komma igång och äta och sova på fasta tider igen. O sen HOPPAS jag att jag lyckats komma undan smittan den här gången.

Jag fick en till kommentar här på bloggen om SVT.s dokumentär ”När himmelriket rasar” som jag var med i.
Ni är många som efterfrågar den, och jag gjorde ett försök för ett tag sen att få tag på chefen för den programet. Men, utan resultat. Jag själv har ju DVD skivan med avsnittet. Men, det är inte jag och mina nära som främst vill se den igen. Utan det är ju många av er som efterfrgar en repris, och några som missade den helt och sen har hört gott om den och vill se den för första gången. Nu har jag kontaktat SVT igen. Nu på ett annat sätt, Förra gången pratade jag med journalisten som intervjuade mig och hon i sin tur lovade att prata med chefen. Men det hände inget mer.
Nu hörde jag av mig till tittarservice och önskade en repris med motiveringen ”jag vill helst undvika att ha en egen biovisning i mitt vardagsrum”. Jag berättade självklart vem jag var och berättade att programet är efterfrågat här på bloggen och i min mail.

Jag håller tummrna att få ett posivit svar nu, så att jag på något sätt kunnat hjälpa er som är intresserade av en repris. Det finns saker ni också kan göra.
Gå in på: http://svt.se/2.81956/stall_en_fraga och önska ni med.
Här har ni info om dukumentären som jag pratar om: http://svt.se/2.122744/1.1910557/nar_himmelriket_rasar

Nu blir det mycket tjat om den här magsjukan. Men jag vill bara uppdatera lite hur det ser ut här hemma. Julia spyr ca 1 gång o dagen och där emellan mår hon oftast bra, busar, dricker och äter. Hon sover lite extra mycket, men vem gör inte det när vi är sjuka. Jag ringde nyss dagis och sjukskrev oss resten av veckan. Lika bra att hon får bli helt återställd och har kunnat börja äta ordetligt igen innan hon ska iväg och busa med kompisarna igen.
Här hemma går vi i pyjamas el mysbyxor mest hela tiden.
Tyvärr har sambon också åkt på något, så just nu passar jag upp på båda två så mycket jag får. Undras om det är något typiskt manligt att vilja klara sig själv. Jag får ju knappt hämta ett glas vatten till sambon även fast jag redan står ute i köket.

En  frågar från er tänkte jag svara på idag:

Men jag har en fråga som jag inte kan släppa, du hade två katter vid händelsen för det hela, hur gick det för dom? Jag är en otrolig kattvän, och kan inte släppa tanken på det… 🙂

Ja, det stämmer att vi hade två katter. Både två var inne vid ”händelsen”.
Den ena katten hade jag med mig till huset. Hon heter Bimbo och är 7 år. Jag skaffade henne alltså året innan Max kom till världen. Hon har följt mig genom både glädje och sorg. Vi har flyttat många gånger tillsammans hon och jag. När barnen kom så accepterade hon dem som något självklart. Hon har stått ut med drag i svansen och att bli behandlad som kudde många gånger. När jag var gravid stod jag inte ut med kattlådans lukt, så hon flyttade hem till min mormor en kort sväng. Hon är min ständiga följeslagare och bästa vän.
Jag har dock aldrig haft henne försäkrad. När min väns katt blev sjuk för några månader sen och de tvingades betala 7000 för operationen insåg jag att jag måste försäkra min fyrbenta vän. OM det skulle hända något skulle jag verkligen inte kunna välja mellan att satsa alla mina pengar på katten el kanske tvingas avliva henne. Så nu har hon en bra försäkring och mår tack och lov hur bra som helst min bortskämda katt.

Musse- Som egentligen hette Maximus som förkortades Max, fick tyvärr byta namn när vi träffades. Det var svårt med två Max i huset. Så vi döpte honom till Musse och han tycktes acceptera det fort. Han var lite yngre än Bimbo och väldigt lekfull. FÖR lekfull för Bimbos smak, så de var sällan vänner under den korta tiden vi bodde i huset. Jag fick ofta plocka tussar av håret som blev kvar efter deras framfart. Musse var en katt som tillhörde sambons vän, när vännen skulle flytta in i studentkorridor fick sambon ta sig an katten och det gick jättebra. Den katten fick flytta några gånger han också, och var för första gången ute på egen hand då när vi flyttade till huset. Han följde gärna efter bimbo som var något modigare och vanare vid utemiljö, så såg man den ena katten så kunde man vara säker på att den andra var strax för el efter.

O som sagt var båda katterna inne vid händelsen. De blev snabbt utkastade av polisen. De skulle ju lätt kunna förstöra bevis på brottsplatsen.
Så därefter satt de ofta utanför på trappen och kunde för sitt liv inte förstå varför de aldrig blev insläppta. De blev fångade på en del bilder (tyvärr hittar jag inga nu)  som olika tidningar tog och publicerade, så det var många som såg dem, och tack och lov uppmärksammade dem. För även om de var katter, så var de våra familjemedlemmar.  Många fina människor brydde sig, och de närmast oss fixade snart så att de blev omhändertagna. Bimbo kom till min lillasyster kompis mamma och Musse fick åka hem till sin förra ägare som nu lämnat sitt studentboende. Musse bor kvar hos sin husse än idag. Bimbo fick bo hos vännens mamma i nästan 6 månader, tills vi flyttade in i egen lägenhet igen. 
Under utredningens gång så kom polisen till de båda katterna och drog hår ifrån dem. De hade hittat katthår på Tyskans kläder och behövde ha hår att jämföra med. Men, det gav tyvärr inget som tillförde utredningen. Det var inte våra katters hår.

Här har ni en bild på Bimbo som hon ser ut idag:

Den håller i sig, magsjukan alltså.
Sambon och jag har fortfarande klarat oss, men Julia spyr fortfarande. Inte ofta, men ca 1-2ggr per dygn. O det märks på henne att hon inte är bra. Hon äter och dricker lite med inte så att hon blir mätt direkt. O som sagt, så länge hon får i sig en liten mängd så är det ju bättre än inget. Teletubbies står på en del, hon verkat tycka det är skönt o sitta i fåtöljen under täcket och bara ta det lugnt. Vi varvar med att läsa böcker och leka på henne rum.
Vi är bortskämda med att kunna vara hemma båda två med vår dotter. Visst hade vi gärna valt att ha fasta jobb båda två, och det är ju något vi strävar efter. Men, just nu är situationen såhär, och vi njuter av varje minut vi får tillsammans. Plötsligt så är det dags för skola och jobb 5 dagar i veckan och kanske även helgjobb för oss vuxna. Så det gäller att njuta som det är nu.

Vi satt och rensade igenom våra papper igår under tiden som Julia sov bort magsjukan.
Uch vad skräp man samlar på sig. Det var sambon som tog tag i rensningen och han som hade koll på vart han ville ha alla papper, så det vara bara att rensa de högarna han fint lagt upp på bordet.
I vårt kaos av papper så bestod hälften av papper från händelsen. Det var sjukintyg, kallelse till rättegångarna, försäkringspapper, journaler, tidningsurklipp, domarna från både tingsrätt och hovrätt och mycket mer.
Självklart tittar man på vad dokumenten innehåller som man går igenom, mycket hade jag inte läst innan. Jag orkade inte läsa igenom hela domsluten el tyskans rättpsykiatriska undersökning då. Det var så mycket att ta in att man lade saker på hög och tänkte att ”det tar jag senare”…. O senare är nog nu, senare har nog kommit till mig nu.
För helt plötsligt läste jag saker jag inte uppfattat tidigare. Kanske har folk sagt det till mig, kanske lästes det upp i rättegången. Men, jag har i vilket fall inte uppfattat det.
Jag läste, o jag tänkte, jag läste upp för sambon och vi diskuterade. Det här kommer alltid vara en del av vårt liv vare sig vi vill el inte. Så det FÅR ta plats i vår vardag ibland. Vi är nog inte färdiga med ett bearbeta och minnas än på länge, vi kanske aldrig kommer bli klara.

En hög på bordet var papper om Max och Saga. Det var graviditetsjournaler, försäkringspapper osv. Längst upp på högen låg det en mapp som det stod ”FONUS” på. (begravningsbyrån). Sambon stod och tittade på högen och sade: Det här är inte rätt, den här högen ska inte behöva toppas av Fonus….Det ska inte vara såhär.
Nej, han har så rätt. Det ska inte behöva vara så, men det är tyvärr så för oss. Så dokumenten och mappen märkt fonus är nu prydligt insatt i en pärm och en DEL av vårt liv.

Här hemma har vi det lungt och skönt. Vi var bortbjuda till vänner ikväll för att äta mat och titta på första deltävlingen på melodifestivalen. Men, som, ni kanske förstått av mina tidigare inlägg så var vi tvugna att lämna återbud. JÄTTETRÅKIGT, vi har verkligen försökt att pussla i nästan ett år nu för att träffas och alltid har det kommit något ivägen. Men, så är det med barn, sjukdomarna tar över ibland och det är bara att göra det bästa av situationen. Vi får mysa bara vi i familjen ikväll istället.

Julia har inte spytt sen igår morse. Men, det märks på henne att hon inte är 100% än. Hon äter inte mycket alls. Hon petar in sig några russin, lite kex lite då och då. Hon fick även i sig en flaska välling inatt vid 4 tiden. Men, jag är inte orolig. Hon får ta tid på sig att komma igen. Vissa stunder busar hon för fullt och plötligt behöver hon vila.
För ett par timmar sen gick hon och hämtade sin jacka och tog på sig sina skor. Hon skulle ut hade hon bestämmt. O jag visst, det är inte något fel med att vara ute när man är krasslig. Så vi klädde på henne och sambon gick ut med henne och åkte pulka runt gården några gånger. Efter vara ca 10-15 minuter kom dom in igen. Hon hade reda tröttnat och det var väll precis så mycket hon orkade idag. När hon kom in så lade jag henne i sängen och hon somnade på en gång. Hon sover än.

Tack snälla ni för att ni påminner mig om vad jag ska skriva om ibland. Jag fick en kommentar som löd såhär:

Hej Emma!
Jag är jätte nyfiken på hur det gick med den där operationen du gjorde.
Blev det bättre för dig? eller hur har fortfarande problem med det örat?

Ja, just det! Mitt öra.
Ni som inte har läst el vill veta mer om min operation kan gå tillbaka här på bloggen nästan ett år. Den 10/3-2011 skrev jag första inlägget om min operation och sedan skrev jag några efter det också.
Jag var inne på en koll i slutet av sommren, straxt efter att jag blivit sjukskriven pga post traumatisk stress syndrom, jag tog med min min syster Ida pga att jag inte orkade åka ensam då.
Det blev en ny hörselundersökning jag fick genomgå och den visade mycket positiva resultat. Jag kan aldrig få tillbaka hörseln 100% så som jag hade innan händelsen. Det berätta doktorn för mig redan innan han opererade. Men det fanns stora chanser att han iaf skulle kunna förbättra den. O det vi såg på pappret var en klar förbättring. Jag tycker själv att jag hör bättre, jag måste inte alltid vända mig för att höra vad någon säger. Jag har lärt mig att leva med tinutusen (den tycker jag inte har förbättrats något) Och min sambo säger att han märker en klar förbättring därför att jag nu hör vad han säger när han sitter i ett annat rum och pratar med mig.
Jag ska in på en årskoll. Det blir alltså nu i Mars. Så jag återkommer om hur resultatet såg ut då med.

Läget här hemma just nu är oväntat bra. Lillskrutt har inte spytt på jättelänge, det var där tidigt på morgonen hon kastade upp ca 6 ggr, men efter det har hon druckit, ätit, sprungit runt runt, åkt rutchakana, och dansat. Jag håller tummarna för att det fortsätter såhär. Just nu sitter hon o skinnfotöljen (en bra idé om man inte ska behöva tvätta soffan senare) o tittar på teletubbies.

Jag tänkte berätta om några reflektioner jag gjort tillsammans med andra människor de senaste dagarna. Jag vet inte varför, men ofta får jag samma sort frågor om samma saker under väldigt kort tid. Kanske är det för att jag själv utstrålar något som gör att folk just tar upp ämnet el så är det något helt annat.
Denna gång var det om just anstalter ”fängelser”.
En vanlig uppfattaning är ju att de har det ganska bra där, att de har mer rättigheter än skyligheter där innanför gallren. Att de äldre på de olika boendena faktist har färre människor som reagerar vid missförhållanden än de som är dömda för något.
Jag vågar inte uttala mig så starkt om den frågan, jag har varken jobbat el vart särskilt mycket på något äldreboende, och jag har heller aldrig personligen befunnit mig på en anstalt.
Men, ja, jag kan till viss del förstå poängen. Jag tyckte innan vår ”händelse” och jag tycker även idag, att vi daltar aldeles för mycket med våra kriminella i samhället. Jag tycker absolut att de ska få vård, men jag tycker också att det borde finns någon slags tacksamhet för att göra sig förtjänt av vården då.
O vi brottsoffer då? Vad har vi för rättigheter? Vi ska helst sitta på vår plats i rättsalen och hålla god min utan att visa varken ilska,sorg el någon annan känsla. Gå in i en rättsal så kan jag lova dig att du kan ta på luften eftersom den är så full av laddade känslor.
vad var det som gjorde att tex jag inte fick tilltala tyskan under rättegången? jag lämnade till och med in ett papper på vad jag skulle säga, och bad om lov. Men HON fick tilltala mig utan att be om lov, och blev inte ens tillsagd efteråt. Är det meningen att man ska behöva bryta mot reglerna för att få sin vilja fram? Jag trodde inte att det var så Sverige var uppbyggt…
Efter rättegången så ska vi brottsoffer vara ”nöjda” med domen. Visst, jag är nöjd att hon sitter där hon sitter, jag behöver inte vara rädd att hon ska försöka igen, men efter avslutad rättegång, när domen vunnit laga kraft, släpptes jag helt. Rättssystemet har en plan för den som gjort brottet. Men ingen för brottsoffret. Det är synd, för alla brottsoffer orkar inte ta tag i livet själva efter att ha vart utsatt för ett trauma. Jag orkade det tack och lov. Mycket pga min familj. Men, tänk de som inte har någon familj att vända sig till då denna står där och bör vara ”nöjd”.
Brottofferjouren försöker hjälpa, stötta och fånga upp. Men, det finns inte tillräckligt med pengar tyvärr. Det finns många eldsjälar som jobbar ideelt med att vara en medmänniska, jag har träffat några av dem o de är underbara allihoppa. Men det finns på tok för få och för lite pengar för att VERKLIGEN göra skillnad. Min önskan är att det ska läggas mer resucher på brottoffret än förrövaren. Låt oss bli starka individer som kan använda vår erfarenhet till något bra, som att tex bekämpa fortsatt brottslighet el stötta andra i liknande situationer.

Jag tror vi fått magsjuka här hemma. El iaf Julia. Sitter uppe med henne nu. Hon är otroligt pigg och vill just nu stå framför tv:en så jag passar på att skriva lite till er. Tre filtar två morgonrockar och tre tröjor har gått åt hittils. Hur sjutton kan hon vara så pigg trots illamåendet? Jag själv ligger nedbäddad långt innan fösta kräkningen kommer. Vätskeersättningen står redo på diskbänken och mattorna är undanplockade. Jag hoppas att hon klarar sig bra, men hittils verkar det inte bekomma henne att spy lite då och då. Min lilla prinsessa… hon är så duktig….