Jag ville höra ifall du har någon föreläsning eller liknande i stockholm?

 Jag har en föreläsning i Haninge 1.a oktober. Efter det KAN det möjligtvis bli en i Täby, men det är inget bestämt än.

 Kan det ha varit så att hon redan befann sig i huset när ni kom hem och det är därför du ser henne på trappsteget och inte hör någon dörrklocka??

 Nej, jag öppnade dörren och hon stod utanför. Hon fanns inte i huset innan det.

 Jag undrar hur du återställt dig från de skador du fick. Har du rehabliterat dig från skallskadorna och hur länge var du gipsad i armen?

Har du några men idag från det du utsattes för?

 Min arm var bara fixerad fram till vi lämnade västerås för att åka till det skyddande boendet. Jag var aldrig gipsad. Men de hade lindat mig hårt.
Mina skador gav tack och lov inga stora men. Jag har nyss opererat mig för en hörselnedsättning. Men, resultatet på det får jag inte förrän i september. Jag tycker dock att jag hör bättre.
Jag har kvar tinitusen men det är det enda fysiska jag har kvar.

 Hur kan du fortsätta hänga ut ditt liv på nätet? Det tycks ha varit en av anledningarna till det som hände din familj. Sjukt.

 Jag har aldrig haft för avsikt att ”hänga ut” mig själv.
Jag fortsätter blogga pga att det hjälper mig i mitt sorgarbete.

 Jag lyssna på ett förhör som finns med dig på en annan blogg där du säjer att några andra tyckte att det var onödigt att du skulle prata med barnens far om begravningen.
Vilka var de andra och varför ansåg de att det inte behövdes att du samspråka med Niklas inför begravningen?

 Jag minns inte vilket förhör du pratar om. Men, jag tror att anledningen till att de tyckte att jag inte behövde prata med Nicklas var att de redan hade kontakt med honom. Jag fick inte veta det förrän efteråt. Men, min pappa och Nicklas hade kontakt långt före jag fick träffa honom. Inte för att planera begravningen. Utan för att hjälpas åt inför dagen det skulle bli aktuellt att prata med mig om begravningen.
Det de egentligen sade till mig var att jag inte behövde prata med Nicklas riktigt än.

Hej!

Jag har sett dig i tidningarna och bla efterlyst.
Första gången i dag jag läser bloggen.
Undrar, vad menas med titeln ” varför gråter inte emma?
Har du inte gråtit så mycket eller vad?

 Titeln är en citerad fråga som många ställt till mina vänner, bekanta, journalister. ”Varför gråter hon inte?” För normen säger ju att man ”ska”gråta när man är ledsen.
Om jag har gråtit el ej kan du läsa i boken.

Tycker du verkar så kall, likgiltlig, rätta mig om jag har fel…..
Skulle gärna vilja veta hur du tänker?

Vad synd att du uppfattar mig som kall och likgiltig. Det kan kanske finnas fler som uppfattar mig så. Men så är livet. Jag står för den jag är. O enligt mig är jag inte kall och likgiltig. Jag rekommenderar dig igen att läsa boken för att ”lära känna mig” bättre. Den kanske också kan besvara dina frågor bättre.

Har du någon pskykisk sjukdom, eller äter du någon medicin?
Tycker du verkar avtrubbad?

Nej, jag äter inga mediciner och jag har ingen sjukdom varken psykisk el fysisk.

eller är det bara så enkelt att du har gått vidare?

Att gå vidare kan man göra på olika sätt. Jag har gått vidare i livet. Jag står inte och stampar på samma plats som för tre år sedan. Men, jag är, till stora delar, den jag var innan. Lite av mig själv fattas, och det beror ju på förlusten av Max och Saga. Men, jag är ju fortfarande en värdefull person. Så jag skulle svika mig själv om jag slutade leva.

Eller hur är det möjligt att fixa att skaffa ett nytt barn efter så kort tid? eller blev det din räddning?

 Julia var inte planerad. Vi hade tänkt att vänta lite. Inte för att vi inte ville ha barn el var rädda att skaffa barn. Utan för att vi ville ordna upp vår tillvaro lite mer innan vi utökade vår familj. Men, när Julia fanns där i magen, så var hon sååå välkommen och vi blev glada. Vi ville blir föräldrar och det är möjligt just för att vi båda var fullt medvetna om att Julia skulle få bli sin egen individ utan att på något sätt ersätta el jämföras med Max och Saga.

Har några saker jag undrar över hur kände du när du fick veta att du var gravid trots p-piller?

Oj, det var verkligen en chock. Det står om tillfället i boken. Men jag kan berätta här att jag blev jätteglad. Men, samtidigt orolig över vad sambon skulle säga/tycka.
Jag tog ju p-piller för att vi tyckte att vi skulle vänta lite med barn. Men det kändes lite som att ”det var meningen” när Julia blev till iaf.

Hur kom det sig att du blev gravid även om du hade tagit p-pillrena i rätt tid och allt?
Själv blir man lite fundersam hur säkert det egentligen är.

 Jadu, säg det. Jag blev chockad. Man tror ju inte att sånt ska ske. Men, ibland biter inte preventivmedel på kvinnan. Det kan handla om hormoner, sjukdom, slarv och många andra saker.
Jag och sambon VET att jag inte slarvade. Men, vi ältar inte, utan välkomnade barnet vi väntade. För hon var ju välkommen ändå såklart.

 I bloggen/boken skriver du att du är rädd för att öppna dörren ifall du inte vet vem som står utanför och så, men jag tänkte på hur jobbigt har det varit för Thomas? Hade jag hittat min pojkvän så som han hittade dig och dina barn hade jag hållit andan varje gång jag skulle öppna ytterdörren i framtiden och säkert stå och tveka tills jag samlat mod att gå in..

Kram!

 Ja, Thomas har haft det jobbigt. Han har gått i terapisamtal och fått hjälp med den saken. Idag är det lättare och han vet hur han ska hantera det.

Hej Emma!
Har du påverkats av de skador du fick till att bli en annan person idag än vad du var tidigare?
Kan det vara någon hjärnskada som ligger till grund varför du inte gråter över förlusten av dina barn?
Du behöver inte svara på frågorna om du tycker de är för gåpåiga.

 Skadorna har inte gjort mig till en annan person än den jag var förut. Inte enligt mig själv iaf., och det är ingen i min närhet som gjort antydan till att jag har förändrats på något sätt.
Däremot har jag ju många nya erfarenheter i ryggen nu. DET har gjort mig till en mycket fattigare och rikare människa på olika sätt. Fattigare för att Max och Saga inte finns. Rikare för att jag har kunskap om områden som jag inte ens nosat på innan händelsen.
Så allt har självklart format mig. Men ”stommen” i mig själv är densamma som innan.

 går det inte få läsa din gamla blogg som togs bort

 Enda stället den finns på är i förundersökningen. Jag har lovat tidigare att ta fram den och visa er. Men, jag har tyvärr inte haft tid till det. Men häng på här! En dag kommer den nog.

 Grattis till jobbet! Nu blir man ju nyfiken… Vill du berätta vad det är? Är det bara nu över sommaren eller ett fast jobb?

 Tyvärr så kan jag inte berätta vad det är jag jobbar med. Jag har som sagt sekretess och det gäller ju även vart jag jobbar.
Jag kommer bara att ha anställningen nu under sommaren tyvärr. Sen till hösten för vi se vart jag tar vägen :0) men ni får följa med mig vart jag än tar mig här på bloggen.

 Apropå datorer och alla medlemskap man kan ha, på 118100, facebook, stayfriends, twitter m m. Det var ju på sådant hon kartlade en stor del av ditt liv. Jag tror numera att man själv måste vara medlem (åtminstone på stayfriends är det så, jag kan inte längre se vilka av mina f d klasskamrater som är med där eftersom jag valt att inte vara medlem) för att kunna kartlägga folk hur som helst. Vad synd att det var lättare förr. Har du avsagt medlemskap på vissa sådana sajter nu? Ångrar du att du var medlem på så mycket tidigare?

 Jag har inte avsagt mitt medlemskap. Men jag använder inte många av dessa sidor.
O eftersom jag har sekretess går det inte att få fram min adress iaf.
Nej, jag ångrar inte mitt medlemskap någonstans. Jag ångrar inget för inget var mitt el någon av mina näras fel. Det är BARA tyskan som kan ångra saker hon gjort.

Hej emma!
Din dotter saga fick dropp varje kväll,
Var det viktigt att hon skulle få dropp regelbundna tider?
Vad skulle kunna hända Saga om du missade att fixa droppet en kvart utöver den regelbundna tid som var klockan 19?
Vad led hon av?

 Saga led av tunntarmsatresi. (en förträngning på tunntarmen). Hon kunde inte tillgodose sig näringen hon fick i sig av maten. Så hon var tvungen att få dropp för att inte svälta ihjäl.
Hon fick dropp mellan 19-07. Vi hade bestämt den tiden pga att hon ändå sov då, och det var lättare att ha dropp-påsarna bredvid hennes säng då. Sen kunde hon röra sig obehindrat resten av dagen.
Om hon av någon anledning inte skulle få droppet på natten så skulle hon bli trött och hennes kropp skulle skrika efter energi. Ungefär som när vi bli hungriga. Vi skulle inte heller klara oss utan mat ett dygn utan att känna oss lite ”mossiga”. Precis det skulle hända Saga.
Hon skulle inte avlida om jag missade det en natt. Men hon skulle må fruktansvärt dåligt och bli uttorkad fort. Så det var viktigt att jag gav det till henne. Tiden var däremot inte viktig. Det var mest för att det passade oss i familjen bäst att ge henne det då klockan 19.

 Hej igen.
Det var jag som frågade ang din sambo och att han inte vill ”synas”. Fick känslan av att jag var otydlig och du missförstod. Jag menade egentligen inte nu utan när, under och precis efter händelsen. Menar också trycket från media etc. Hur ni hanterat det nu efter är ju något helt annat. Vet inte om min fråga blev tydligare men men.

 Min sambo hade själv inget behov av att prata med media i ett tidigt skede. O han visste ju inte alls hur jag skulle ställa mig till den frågan om jag vaknade. Så det var naturligt för honom att ”ligga lågt” när det gällde den frågan.

ibland sköljer saknaden över mig. Tänk om jag haft dem här….mina två änglar.
Jag har drömt så klara drömmar nu i ett par nätter. Drömmar som inneburit att jag har haft dem nära nära…
Det gör det lite värre dagtid också. Värmen från deras famnar sitter kvar när jag vaknar. Men, deras kroppar fattas så fort jag slår upp ögonen. åååå vad jag vill tillbaka till drömmens värld då.

Men, även om det låter ledsamt så är jag så tacksam och glad över att drömmarna lever kvar iaf, Det är enda stället jag kan träffa dem på och ha dem nära. Utan drömmarna skulle det inte finns någon ställe som bara var Max, Sagas och mitt.

Jag är en människa med ett stort sömnbehov. Jag har skrivit om detta förut. Men tar upp det lite igen.

Eftersom jag jobbar heltid nu, så träffar jag Julia väldigt lite. Ibland sover hon när jag går på morgonen och när jag kommer hem på kvällen. Beroende på hur mitt schema ser ut.
Detta gör att jag under mina lediga dagar INTE ”sover ut” för att orka med nästkommande jobbperiod. Jag ger istället sambon sovmorgon och går själv upp med henne. Den där stunden på morgonen med välling och mys i soffan är så stilla, lugn och underbar. 
Att ta tillvara på tiden på ett bra sätt har verkligen fått en ny innebörd. 

Men, jag tycker fortfarande inte om att leka. Jag sitter gärna med när Julia leker. Tex i sandlådan el på golvet. Men jag gör gärna något annat när hon kommit igång med lekandet. Jag lägger mig i soffan och kikar ned på henne när hon sitter där och plockar med klossarna. Jag SER hur det rör sig i hennes huvud när hon funderar över olika lösningar på problemen hon får när hon skapar något. 

Morgonmyset är något jag längtar efter numera. Inte sovmorgon.
Tänk vad livets njutningar kan förändras.

Hej Emma!

Grattis för det första till ditt arbete. Jag har läst din blogg under en tid nu. Men tycker du inte att det känns jobbigt att främmande människor ställer frågor till dig om händelsen och om tyskan? Ja menar, river det inte upp sår och minnen som du kanske helst vill glömma?

 Nej, det är inte jobbigt och det river inte upp såren.
Såren finns tyvärr där, med el utan frågor. O ärligt talat så mår jag väldigt bra av at ha denna kontakt med er andra medmänniskor. Det är klart att ni undrar vissa saker. Alla människor är olika. Jag är stolt över den jag är och alla mina älskade runt omkring mig. Jag har inget att dölja, så då finns det inget hinder att svara på frågor för att både ge och ta av ert fina engagemang här på bloggen.

Jag läste en förfrågan som ställdes till dig vad dina barn gjorde strax innan detta hände, jag tyckte det kändes hemskt och läsa och började gråta, varför vill man som person veta något sådant. Jag skulle inte orka svara faktiskt.

 Jag kan nog förstå varför människor runt om mig vill veta om barnens sista minuter i livet. Det känns viktigt för mig iaf, att de fick vara lyckliga då och att de hade det bra. Det är lättare att hantera det som sedan hände dem.

Hej!
Jag läser din bok för andra gången nu. 🙂
Jag tänkte på en sak. Hur länge ”bodde” ni hos dina föräldrar? Hur kändes det att flytta till egen ny lägenhet och första gången du va helt ensam? Förlåt om det va dumma frågor.
När Julia är större, kommer du berätta exakt vad som hände hennes syskon?
Stå på dig, Emma! Du har en fin familj och va rädda om er! Kram

 Tack för dina frågor.
Vi bodde hos mina föräldrar i ca 5 månader.
När vi sedan kom till en egen lägenhet så kändes det skrämmande och tomt. Tomt för att jag flyttade till ett nytt hem utan Max och Saga. Skrämmande för att jag nu inte hade fler än en person att bo med. Visst var jag alltis trygg med sambon. Men det blev så tyst utan hela familjen runt omkring.

Vi hade ingen balkong på vår lägenhet, så sambon fick gå ned på gården och röka. Så då var jag ensam i lägenheten under tiden. Det var otroligt jobbigt de första gångerna. Men efter ett par veckor så gick ha ned till affären (som låg ca 5 minuters gångväg ifrån oss) o jag var ensam.

När vi bott där i två månader började jag vara ensam lite längre stunder. Men det var otroligt jobbigt på kvällarna när det var mörkt.

En dag så ringde det på dörren, och jag kollade vem det var i titthålet. Det var en okänd människa och jag öppnade inte. Så länge jag hade dörren stängd så kände jag mig trygg. Men när jag stod där i hallen med främlingen på andra sidan, så började jag fantisera om vad som skulle kunna hända om jag öppnade. Jag fantiserade om hur ont det skulle göra och vart allt blod skulle stänka. Det var första gången jag stod inför denna händelse, och när främlingen hade gått så sms:ade jag sambon. Han kom hem så fort han kunde, och jag kände att det var okej under tiden jag väntade.

Under ca 2 år efter händelsen, och det sker även lite idag. Så gick jag runt och kikade i alla rum och vrår när jag kom hem och lägenheten hade stått tom. Jag var rädd att någon gömde sig där, och jag var rädd att bli överraskad. Jag tittade till och med i kastrullskåpet ibland.

Jag kommer att berätta för Julia om allt. Inte vid en speciell ålder. Vi har redan börjat pratat om hennes syskon och lite runt omkring. Det här är en del av vår familj nu, och det ska hon få veta från första stund. Jag kommer att svara ärligt på alla hennes frågor. Om jag skulle dölja det skulle det blir en mörk hemlighet i familjen och hon skulle känna det på sig och sluta lite på oss tror jag.

 

Hej!

Tänkte bara kolla om din bok finns som CD-bok?
Lycka till med nya jobbet!!!

 Tack snälla!
Min bok finns som ljud och punktskriftsbok på biblioteket.

 Hej Emma!
Jag är självklart intresserad av att köpa boken, har den inbundna boken du gjorde, och det är självfallet att ha den andra också!
Kramar om

 Ååå vad glad jag blir!
Maila mig på jangestigemma@gmail.com så löser vi det med adress och pengar!

 Hej Emma!
Jag har sett dej i polisförhör som en annan blogg länkar till och där säjer du att barnen kanske tittade på en film på datan, och här på din blogg skriver du att barnen satt brevid varann i soffan och kollade på Bolibompa .
Hur mycket minns du av vad som hänt?
Det stämmer inte med vad du skrivit i din bok och blogg med vad du sagt i polisförhör.

 Jag minns inte exakt det polisförhöret. Men barnen satt och såg bolibompa på kvällen. Jag kan inte komma ihåg att jag har något minne av barnen efter det.
Barnen kan ha sett en film på datorn tidigare på kvällen, isf rör det sig om ”crazy frog el bumbibjörn på you tube, några andra filmer hade de inte på datorn. Men, när detta kan ha vart i schemat för kvällen vet jag ej.

 

Hej Emma!

Jag har precis läst ut din bok, ja kunde inte slita mig knappt från den, tack för att ja fått läsa din berättelse om händelsen.. Jag kunde knappt hålla tårarna inne, det kom ibland en tår men det va styrketårar, för att ja tycker att du har en sån styrka som du hade i boken..

Jag hoppas verkligen det kommer en till bok så småningom, där tycker ja att du sak berätta hur du gått vidare nu efter händelsen och rättegången och hur du ser på framtiden..
Jag har din bok, men skulle ändå vilja ha en bok av dig signerad om det skulle gå?
många styrkekramar från Martina

Självklart går det bra. Maila mig på jangestigemma@gmail.com så löser vi det med adress och pengar.
Tack för att du vill läsa om mig och min familj.

 Hej Emma!
Du har inga funderingar på att använda din gamla blogg(med Max och Saga)till en andra bok?:-)

 Det var en bra idé TACK. Jag ska försöka hitta bloggen i förundersökningen så att jag kan läsa den igen. Nu när vi pratat så mycket om den här på bloggen så känner jag att jag vill se den igen.

 Hejsan.

Läser din blogg ibland och känner så otroligt mycket för er.
En sak jag inte kan låta bli att undra över är hur din sambo tänker? På ett sätt har han låtit dig ta allting utåt? För vad jag förstått har han aldrig visat sig på något sätt. Spontant kan man tycka att man borde ta den stora biten tillsammans med. Ni har säkert pratat ut om detta men för en utomstående kan det vara svårt att förstå 🙂
Kanske skulle han ha en frågestund?
Önska er familj all lycka i eller utanför rampljuset 😉

 Jag tror att det är lika svårt att förstå honom som det är att förstå mig som väljer att vara öppen med detta. Om det var ett KRAV att vara såhär öppen efter en tragisk händelse. Ja då kan man ju tycka att vi som par borde dela på den saken.

Men, nu är det ju ”bara” ett val jag gör. Att finnas här tillsammans med er och åka runt på föreläsningar. Det är mitt val. Min sambo gjorde ett annat. Likadant som de flesta respekterar mitt val så måste vi respektera hans val.

Sambon och jag kommer från två lite olika bakgrunder. Mycket har vi gemensamt, men nästan lika mycket skiljer oss åt. Våra olika livsresor Har gjort oss till olika människor. När vi då ställs i en krissituation så reagerar vi olika beroende på vad vi har i ryggsäcken. Sambon tycker av olika anledningar att familjen och de närmaste är viktigt för att stötta honom på vägen. Han brinner för andra saker i livet än att komma ut och föra sin livshistoria vidare.

Jag själv tycker också att familjen och de nära är otroligt viktiga. Men jag har ett driv som säger åt mig att gå ut och prata om det här.

Sambon är en tänkare, och är en pratare.

 hej! vad heter din bok? skulle jättegärna vilja köpa den

Min bok heter ”Varför gråter inte Emma”.
Du kan läsa om den på www.varforgraterinteemma.se. Där finns det även länkar till ställen du kan köpa den på.
Om du vill ha den signerad av mig och hemskickad så mailar du mig på jangestigemma@gmail.com .

 Okej va roligt 🙂 Jag vill jättegärna ha boken, men kan inte köpa den förän i slutet utav månaden då ekonomin inte är så överflödig just nu. Men spara en åt mig 🙂
Sen en fråga… Varför hörde det inte till vanligheterna att Saga o Max satt i samma soffa? Var dom inte väldigt nära varann?

 Jag lovar att spara många böcker :0) de tar inte slut.

 Vilken bra fråga.
Jo Max och Saga var väldigt nära varandra. Men, eftersom de var barn. Och bar har en förmåga att inte orka sitta still långa stunder åt gången. Så brukade de ofta gå upp och ned för soffan för att hämta saker och röra lite på sig. Så ibland satt de bredvid varandra (dock inte så nära som denna kväll) med det var inte långa stunder.

Det jag reagerade på just denna kväll var att de satt så klistrade framför Nicke Nyfiken och så nära och lugna. Kanske var de trötta efter vårt besök på öppna förskolan tidigare på dagen.

 Har polisen på något sätt kunnat kartlägga vad som hände efter att du blivit nerslagen? Kommer du ihåg om Max eller Saga försökte ”hjälpa” dig när tyskan gav sig på dig? Jag kan inte av hela mitt hjärta förstå hur man kan ge sig på två små oskyldiga barn som inte har någon som helst chans att försvara sig… Jag går nästan sönder när jag tänker på vad barnen tvingades uppleva. Hur hanterar du det? Har du undvikit de frågorna, eller har du någonsin undrat vad som egentligen hände mellan tyskan och barnen? Det måste vara fruktansvärt att tänka på just det, men samtidigt vill man kanske veta för att kunna gå vidare… Levde båda barnen när Thomas kom hem? Kunde han se om de andades? Hur hanterar Thomas den fruktansvärda syn han upplevde den dagen?

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om mina frågor anses som stötande eller är för jobbiga att svara på. I sådana fall så kan du bara ignorera dem… Jag är så himla berörd och tagen av denna händelse och tankarna snurrar i huvudet på mig än idag…
All lycka till er!
Kramar

 Ja, polisen har gjort ett troligt händelseförlopp i hallen. El rekonstruerat tror jag det heter.
De tror (jag vet) att jag öppnade dörren och att hon gav sig på mig på en gång. Under tiden jag blev slagen så kom Max fram till mig och försökte skydda mig. Då blev även han slagen. Han försökte skydda sig själv genom att röra sig i hallen bort från kvinnan och även sätta upp handen för huvudet (han hade ett sår på ena fingret och hans spår finns i stora delar av hallen).
Det sluter iaf med att han blir liggande bredvid mig och hon fortsätter slå när han ligger. Sen ger hon sig på Saga som är stående/liggande på samma plats hela tiden. Även hon blir slagen liggande.
Därefter ger hon sig av.

Jag har inte undvikit att höra el läsa om detta. Jag var även med när de hörde obduktionsläkaren i rätten. Det värsta var konstigt nog inte att höra vad de hade för skador. Det värsta var just att höra om det som jag skrivit här uppe, alltså händelseförloppet.
Det är som du säger, outhärdligt ibland att tänka på vad de tvingades se och gå igenom.

När jag tänker på detta så vet jag ju att hur illa jag än tycker om händelsen så försvinner den inte. Det är ingen som kan ta bort den. Därför måste jag lära mig att leva med den. Det är som ett sår el brutet ben. Hur ont det än gör. Så försvinner det inte. Så man måste lära sig att hentera smärtan. O det gör jag såhär. Genom att prata om den, så att det inte blir läskigt el överraskande längre. Känslorna är inte heller läskiga. Det för göra ont. O jag kan gråta, skrika och slita mitt hår. Men inget av de hjälper. Händelsen kommer ändå vara kvar. Då är det bäst att göra något bra av det för att orka leva med det. O det är precis vad jag gör nu.

 Båda barnen levde när Thomas kom hem. De andades, även om en av dem hypervetilerade.
Thomas har haft det jobbigt. Men hittat sitt sätt att hantera det. Han har gått i samtalsterapi och det har hjälp honom att lägga händelsen på ett sälle i sitt medvetande som han vet om men som inte behöver vara läskigt närvarandra hela tiden. Han har också insikten om att det KOMMER inte försvinna hur mycket vi än vill. Så då får vi läsa oss att hantera det istället.

 

 

jag ska svara på era frågor till helgen. Så fortsätt frågestunden :0)

Som ni märker har jag lite mindre tid framför datorn nu. O bra är väl det egentligen.
Första tiden efter att sambon och jag lämnat mammas och pappas hem efter händelsen var läskigt fylld med datorer för oss båda.
Vi hanterade allt vi vart med om på olika sätt. jag satt och skrev av mig på familjeliv o sambon gjorde annat.
Vi satt där i varsit hörn av vår 42kvm ”stora” lägenhet och stirrade in i varsin dator många timmar varje dag.

Ju längre in i bearbetningen vi kom, ju mer annat gjorde vi. O nu sitter jag här och känner att datorn kommer väldigt långt ned på ”att göra listan” för tillfället. Men, jag har min återfall som ni märker. :0)

 

Tack mina trogna läsare för att ni finns kvar här trots att jag har mycket annat som händer och inte hinner blogga.

Som jag sa förut så har jag fått jobb på ett underbart ställe.
Det är delade känslor.
Jag är jätteglad för jobbet. Men det innebär ju också att jag är ifrån Julia en del också.
Jag har gjort mina sista dagar som mammaledig nu. Till hösten börjar hon dagis.
Hon kommer att vara 1 år och 4 månader då. Uch och fy. jag vill inte.
Max började också på dagis när han var i den åldern.
Jag vart gravid med Saga och mådde jättedåligt så han behövde dagis för att jag låg på sjukhus.

Nu är vi i ett annat läge. Dagarna har tagit slut. Alltså dagarna med föräldrapenning Vi har inte lyckats spara så mycket alls.
Julia kommer att tycka att det är jätteroligt. Hon älskar att umgås med andra barn. Men, hennes mamma (jag) får lite ont i magen av tanken på att lämna bort henne så mycket.

Här om dagen fick jag några böcker på posten. Det var min och Magnus bok ”varför gråter inte Emma?” som pocket som kom hem till mig.
Omslaget till den är lite annorlunda än den inbundna boken.
Vi valde att ändra typsnitt på texten och kasta om bilderna lite.
På baksidan står några resensioner också.

Som jag nämnt förut så får ni gärna höra av er till mig om ni vill köpa boken direkt av mig och då få en personlig signering i den.

Förlåt för mitt dåliga bloggande. Jag har fått jobb på ett underbart ställe. O det innebär mycket restider också.

Tiden som blir över är Julias framför allt.

Till dig min bloggläsare som jag träffade här om dagen:
Lycka till med allt och hör gärna av dig om hur det går för er.

Jag önskar så att du hade kvar din gamla blogg… Den när Max o Saga levde. Hade vart kul o fått se hur era dagar såg ut osv…
Vad gjorde ni hela dagen, innan händelsen?

 Jag förstår vad du menar. Jag tycker själv det är härligt att läsa om hur vi hade det då. Tyvärr så finns den bara i pappersform nu.
Dagen det hände så var Max och Saga med sin bonuspappa på morgonen. Jag gick ut och gick en timma helt för mig själv. Det var underbart att göra det. Det var länge sen och inte en självklarhet för mig eftersom jag vart ensamstående mamma ett tag.
Vi åt lunch och sedan sov barnen middag en stund. Efter det så gick vi till öppna förskolan och lekte lite.
När det började närma sig eftermiddag/kväll gick vi hemåt för att förbereda kvällsmaten. På vägen hem lade jag på påskkort till släkt och vänner på brevlådan.
När vi kom hem tog jag nog fram Sagas dropp och började med maten. Sista minnet jag har av Max och Saga är att de sitter i soffan och tittar på bolibompa. (det var nicke nyfiken).
De sitter i samma soffa och det hörde inte till vanligheterna.

 Läste att tyskan bråkade i fängelset och att hon skulle begöra resning? vad menas? hur som helst så ljuger hon ju för sig själv och alla andra! Hoppas hon aldrig kommer där ifrån! Hoppas du har det bra med din nya familj du förtjänar det bästa kram på dig

 Hej och tack för dina fina ord till mig.

Jadu, vad det menas med att begära resning?
Jo, som jag förstått det är det när en av parterna vill att målet ska tas upp på nytt.
För att det ska göras så måste man komma med nya bevis tex en alternativ gärningsman/kvinna el bevisa felaktigheter i beviskedjan.
Det finns ingen alternativ gärningsman/kvinna. (eftersom jag såg henne där i min hall)
Och felaktigheter i beviskedjan har jag svårt att tro att det finns. Av vad jag hörde och såg, så var utredningen utmärkt genomförd.

 hej! jag undrar vart man kan se dokumentären *Ä När himmelriket rasar* som gick på svt 2 2010? sökt runt på nätet men hittar inte:/..missade denna nämligen:/..

 Tyvärr så verkar det inte som att den går att se igen. Jag har själv försökt att få tag på SVT för att fråga just detta. Det är många som vill se den igen. Men jag har misslyckats i mina kontaktförsök. Så fort jag får lite tid över så ska jag försöka ta kontakt med dem igen. För jag tycker absolut att ni ska få möjlighet att se den dokumentären.
Jag är gravid i den. Men döljer det :0)
Det var några som anande hur mitt tillstånd var. Men de flesta blev lurade.

 Hej Emma! Jag känner mig mer redo för att läsa din bok nu. Men jag skulle vilja köpa en bok utav dig så du kan skriva under den oxå 🙂 Vad kostar det allt som allt?

 Jag tar 200+frakt (45) för boken.
Så sammanlagt 245kr.
Maila mig på jangestigemma@gmail.com med adress så skickar jag boken så fort jag har pengarna på kontot.

Har snart läst färdigt din bok. Jag undrar lite varför det tog så lång tid för thomas att berätta vad han såg i hallen då han kom hem?

Thomas hade fått restrektioner av polisen att inte prata med mig om något som rörde händelsen. Han följde detta otroligt bra. O det gjorde mig irriterad och frustrerad. Den jag hade närmast mig fick inte prata med mig om det som var jobbigt för mig just då.
Nu var det ju så att polisen inte kunde påverka vad vi gjorde när vi kom hem. Men sambon höll ändå sitt tidigare löfte till polisen till straxt innan rättegången skulle börja.

 Och varför det inte nämns något om att du å magnus(om han nu hette så) gör en dokumentär?

 Magnus Wennerholm och jag (och fotografen Markus Junghard) har gjort två repotage för ”kalla fakta” om händelsen. (www.bilandbull.se)
De träffade även barnens pappa och gjorde att om hans upplevelse också.
Det nämns i boken om repotagen. I Magnus ”Efterord och Tack” så inleder han med hur vår kontakt började.

 Att dina föräldrar vart intervjuvad då du var medvetlös?

 Vi hade velat ta med allt i boken. Men boken är bara på 280 sidor. Vi hade inte utrymme för allt. Att mamma och pappa pratade med några journaliser under tiden jag var medvetslös var en av de sakerna som egentligen inte hade så stor betydelse i det stora hela.

 ang. skyddad adress, tycker att om nån vill skicka boken för att få den signerad, borde det väl finnas nått slags kontor eller nått dit boken skickas & att du besöker tex föreläsnnigs bolaget 1 gång i veckan…

 Jag har inget föreläsningsbolag. Jag föreläser i min egen enskilda firma.
Men jag förstår vad du menar.
De två sätten att få boken signerad av mig är att hålla utkik vart jag föreläser i höst och komma dit.
jag lovar att jag ska annonsera om det här på bloggen.
Annars kan man köpa en bok av mig som jag skickar till er. Maila mig på jangestigemma@gmail.com.
Då får ni en personlig signering i boken,

 Jag undrar om ni har många videoklipp/filmsnuttar på Max och Saga? Jag har förlorat två människor som betydde otroligt mycket för mig inom loppet av ett år och jag önskar så att jag hade lite fler rörliga bilder på dem så jag kunde se dem och höra deras röster… Om ni har film på barnen, tittar du på dem ofta? All lycka till dig… Kram M

 Jag är hemskt ledsen över din situation.
Ja, vi har lite filmer på Max och Saga. Det är otroligt skönt att ha kvar. Det är som du säger skönt att se de, och höra deras röster.
Jag tittar inte så ofta på dem. För de lever kvar i mitt hjärta och mitt minne på ett så levande sätt fortfarande. Men ibland så är det underbart att se dem iaf.

 Nej det går inte att förstå hur folk kan ge sig på barn, men var/är inte tyskan sjuk? Vad som händer i en sjuk människas hjärna, vilka kopplingar som leder till vad, kan nog ingen svara på. Du är så klok och stark som valde livet och som bearbetar det hemska på bästa sätt.
Varma tankar och kram till dig!

 Tyskan ville inte delta i den rättspsykiatriska undersökningen. Så de förklarade henne frisk. De kunde inte göra annat eftersom hon vägrade genomgå deras undersökningar. Så vi vet inte om hon är frisk el sjuk.

 Jag tycker det är sjukt orättvist att hon gav sig på barnen som inte hade gjort nått! Det var ju dig hon var ute efter!
Önskar du, när du tänker på det, att de hade överlevt istället för dig?
Visste tyskan att Max o Saga bara var dina barn o inte Thomas..?

 Ja, självklart är det så. Om jag kunnat välja hade jag ju valt deras liv framför mitt.
Men, tyvärr så går det inte att ändra. O det är inget jag ältar. O jag har inte skuldkänslor för att jag är glad att jag lever.
Stod jag i situationen igen och hade ett val, då hade jag självklart valt att de skulle få leva och inte jag. En mamma gör ju vad som helst för sina barn.

 Vi vet inte om tyskan visste vems barn det var.

Men, jag gissar på att hon visste att barnen inte var Thomas eftersom föreundersökningen visade att hon följt hans blogg. Där han i sin tur berättade att han träffat en tjej (jag) som hade barn sen innan.
jag har för mig att det även framkom att hon även kikat på min blogg.

 

 

Ibland när jag tänker på Max och Saga slås jag av en känsla.
”Det är så grymt orättvist”

Jag kan inte för mitt liv förstå vad som får en människa att ge sig på små barn.
När vuxna människor misshandlar sina egna barn el när någon utomstående gör det.

Varför ska barnen få lida för det vi vuxna känner och behöver hantera?
Barnen har ju knappast hunnit göra någon skada alls under sin livstid. Varför blir de straffade för?

Max och Saga tyckte mycket om min sambo. Men, det var jag som först valde att leva med honom. Att mina barn också tyckte om honom var det som avgjorde mitt beslut om att vi vlle ha honom i vår familj.

Varför tvingade tyskan oss alla tre att lida för vår kärlek? Varför fick vi inte lov att älska honom så mycket som han är värd att älskas?
Varför straffades mina barn för mitt val?

———————————————–

Såhär går oftast mina tankar när det känns jobbigt. När jag går till deras grav och ser deras leenden på kortet vi har där.El som idag, när jag vaknar upp en morgon och slås av saknaden.

Men, några svar finns det inte att få. Frågorna gör det iaf lättare att hantera det. Jag måste få fråga mig ”Varför”. För att sedan gå vidare.
Gå vidare med alla minnen jag har av Max och Saga. O jag sträcker lite på mig när jag tänker på dessa. För DE kan ingen ta ifrån mig hur mycket de än vill. O jag är fortfarande så fruktansvärt stolt över mina två änglar.